SYDSVENSKAN (SE) - Ulf Sundberg / 25 April, 2021
Han blev borta ett år längre än planerat
För pianisten Mattias Nilsson blev utrikessemestern mycket längre än han väntade sig när han landade i Brasilien. Dessutom kom han hem med tillökning i familjen.
Hösten 2019 bestämde sig Mattias Nilsson för att åka till Brasilien för att dels hälsa på sin flickvän och även för att ge en konsert. Föga visste han då att det skulle bli den sista konserten på väldigt länge.
– Jag hade gott om konserter inplanerade när coronan slog till och de trillade ifrån allihop, berättar han.
Istället blev han sittande i svärmoderns lägenhet i Sao Paulo tillsammans med flickvännen Karina Rivolta Bernauer fram till i mars i år.
– Jag försökte hela tiden hitta flyg hem till Sverige men hamnade i diverse konstiga situationer med olika resebyråer och flygbolagen. Det tog mycket tid och kraft så mitt pianospelande blev lidande. Jag spelade inte alls i fem månader.
När paret fick tillgång till en avliden släktings lägenhet blev tillvaron lite bättre.
– Men det är ändå jobbigt när man inte kan gå ut. I början hade vi tillgång till en pool men den stängde de och då var vi hänvisade till lägenheten utom när vi gjorde ärenden på stan.
För Mattias var räddningen hans ordningssinne.
– Jag fick tid att städa i min dator. Alla bilder, kalendrar och adresser systematiserade jag så jag vet var jag har dem nu.
Egentid fick han genom att vara ut lite längre när han hämtade middag till familjen och då och då passade på att ta en öl i samband med det.
Under tiden i Sao Paulo föddes även sonen Oliver som fick tiden att gå. Men när hela familjen fick Covid var det extra jobbigt.
– Oliver hamnade på intensiven i Sao Paulo och övervakades dag och natt innan det vände samtidigt som vi var sjuka. Det var ingen kul tid.
För att komma igång med spelandet igen köpte han ett elpiano men det är inte samma sak att spela på ett sådant jämfört med en flygel.
– Eftersom jag spelat mycket i kyrkor och de har oftast väldigt fina flyglar så är jag van vid det och det blir en helt annan upplevelse, menar han.
Att det blev piano kan nog delvis skyllas på hans far Jan-Åke Nilsson som är konsertpianist.
– Vi spelade mycket tillsammans och gör fortfarande. Ofta spelade jag musiken efter eget huvud eftersom jag tyckte att Mozart skulle låta på ett sätt och min far lät mig göra det. Så det ha nog delvis format mig som pianist och att jag älskar att improvisera.
Debuten skedde vid åtta års ålder när han fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjärnqvist vid en konsert i Bromölla och fortsatte sedan genom ungdomen.
Estetisk linje på gymnasiet följde men när det var dags att söka in till musikhögskolan tackade han för sig.
– Jag ville inte spela som de lär ut så jag tackade nej till platsen. Istället satsade jag på att ordna konserter hemma i Malmö och skaffade mig på det sättet mitt rykte.
Samarbetet med sångerskan Sharon Clark tog honom ut i världen och ska så småningom leda till en skiva, hoppas han.
– Fast helst vill jag spela i stora konsertsalar under eget namn. Det känns som om jag fått en stämpel som kyrkomusiker och jag är mycket mer än det.