Sweden

”MATTIAS NILSSON SOLO” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”MATTIAS NILSSON SOLO” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 10 Mars, 2024 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

Att Aspelands Musikförening och namnet Hultsfred har en positiv klang bland artister, märktes när världsartisten Mattias Nilsson, piano, gav en makalös konsert på flygeln i Valhall en tidig vårkväll i mars. Mattias, som mest uppehåller sig utomlands, hade två inbokade konserter i Sverige. Den ena här hos oss.

Mattias rör sig ledigt inom de flesta kategorier av pianospelad musik. Den här eftermiddagen fick publiken prov på hans fenomenala improvisationer. Något man uppskattade och levde sig med i.

Konserten började överraskande med en barnvisa. Den nyss avlidne Georg Riedel, musiker och kompositör, hyllades med den äran med Fattig Bonddräng och en visa ur musikskatten kring Alfons Åberg.

Det kändes som om musiken var till för bara oss, vi som satt i stolsraderna och lyssnade. Det kändes som om Mattias vid flygeln nästan inte kunde sluta att spela. Det blev lite melankoliskt svenskt, inte så lite jazzigt, sydamerikanskt och europeiskt, allt framfört med en innerlighet och ett driv som gick rakt in i åhörarna.

Sitt program berättade han om rakt ur hjärtat och ledigt, ofta följt av små anekdoter och händelser ur hans karriär. Bland annat berättade han, att han blev pappa till en liten grabb under en längre vistelse i Brasilien.

Redan 6 år gammal bestämde sig Mattias för att bli pianist. Det gjorde han när hans pappa tog honom med sig till en konsert med den amerikanska jazzsångerskan Janis Siegel. Som han numera konserterar tillsammans med! Och att han kan spela piano, kan publiken på Valhall verkligen hålla med om.

Detta var andra gången vi hade förmånen att boka in Mattias Nilsson för en konsert i Hultsfred och han tackade publiken med att hoppas, att vi ska komma att ses igen. Vi håller tummarna för det.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | Vallentuna Kulturhus – Vallentuna, Sverige | 25 Februari, 2024 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Jörgen Östberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano), Filip Augustson (bas), Jesper Kviberg (trummor)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna

Janis Siegel har mer tid för sin solokarriär nu när Manhattan Transfer har slutat att turnera. Hon har inlett ett fruktbart samarbete med den svenske pianisten Mattias Nilsson; redan förra året stod duon på scen i Sverige. I skiftet februari-mars i år var det dags igen – tre spelningar i Sverige med otippade stopp i både Krylbo och Vallentuna.

På konserten i Vallentuna kulturhus utökades duon med basisten Filip Augustson och trummisen Jesper Kviberg. Janis Siegel har bland annat sjungit med framstående pianister som Fred Hersch och Alan Broadbent. Under konserten i Vallentuna blev det uppenbart varför hon också valt att jobba med Mattias Nilsson. Han är en lyhörd och känslig ackompanjatör, en sådan som både följer och leder på samma gång. Särskilt tydligt blev det i ett par sånger framförda utan trummor och bas.

I år fyller Janis Siegel 72. Av naturliga skäl har hennes röst förlorat en del i lyster och omfång, men fortfarande är hon en vital och livfull sångerska. Unga vokalister i begrepp att skapa sig en egen karriär borde studera Siegel närmare: hennes scennärvaro och publikkontakt, hennes meningsfulla och ofta roliga kommentarer mellan låtarna – men främst finns det mycket att lära av hur Siegel fraserar och tolkar sångtexter. Hon hör också till de få som behärskar scatsång.

Det var slående med vilken omsorg Siegel och Nilsson valt låtar för kvällen, förvisso i huvudsak standardlåtar (av kompositörer som Ray Nance, Tadd Dameron och Benny Carter), men inte bara de allra vanligaste som man hör jämt. Mattias Nilsson inledde dessutom de bägge seten med att spela två svenska minor classics: Reinhold Svenssons Svallvågor och Thore Swaneruds Södermalm. Och som extranummer hade han övertalat Siegel att sjunga  Lars Gullins huvudtema till tv-serien Kvarteret Oron med text av Chan Parker.

Det är svårt att överskatta Manhattan Transfers betydelse, när det gäller att hålla vocalese-traditionen vid liv. I många år samarbetade sånggruppen med Jon Hendricks, genrens mästare som satte text till så många berömda solon. Tre av av Hendricks alster framförde Janis Siegel med fenomenal tajming: Clifford Browns Joy Spring, Basieklassikern Down for Double, samt Charlie Parkers Barbados. Det hörde till konsertens absoluta höjdpunkter.

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 16 Juni, 2023 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Mats Hallberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano)

Entusiaster av vokal livejazz utförd av kvinnor senaste decennierna skulle kunna kallas bortskämda. Skandinavien har haft det väl förspänt och återväxten tycks tryggad. Utöver förstklassiga inhemska leverantörer besöks vi regelbundet av stjärnor bosatta i USA. Senaste åren har jag hänryckt recenserat bland andra Dianne Reeves, Deborah Brown, Cecile McLorin Salvant, Gretchen Parlato, Cyrille Aimée, Sharón Clark, Lizz Wright och tidigare i år Samara Joy. Ett antal Grammys och nomineringar har förstås tillfallit de uppräknade. Till listan av celebriteter kan meriterade Janis Siegel adderas. På hennes cv står 14 album i eget namn, skivprojekt på ACT med Nils Landgren samt att ha varit medlem i Bobby McFerrin´s Voicestra. I särklass mest känd är hon dock för att i ett halvt sekel ingått i vokalkvartetten Manhattan Transfer, vilket renderat i hela 10 Grammys. Hade nöjet att se och i uppskattande ordalag skriva om Manhattan Transfers konsert i Ystad 2018.

Ackompanjerar på en förträfflig flygel gör skåningen Mattias Nilsson, en musiker jag fått förmånen att lära känna, vilket resulterat i flera recensioner. Merparten av karriären har utövats utomlands. I Sverige spelar mångsidige Nilsson gärna i kyrkor, på pianofestivaler och på jazzklubbar. Härom året gästade han Lerum med trio och ovan nämnda Sharón Clark. Därför inte alls förvånande att förtroendet förvaltade alldeles ypperligt. Efter att ha konserterat i 34 länder är pianistens kapacitet väl dokumenterad. Ens öron njuter alltid av akustiken i Dergårdsteatern, vilket underströks denna gång av att P2 var på plats för inspelning som kommer sändas senare i radio. Egentligen enda man kan klaga på: den skrala uppslutningen när vokalist i världsklass gästar ambitiösa Musik i Lerum en förvisso väldigt varm sommarkväll.

Till antagligen somligas förvåning innehåller konserten ett vitalt sidospår, då den fungerar som en slags introduktion till Nilssons gärning, lysande prov på hans komponerande och tolkningar. Bonuseffekten består av idel pianopraliner. Improviseras sinnrikt i Medborgarrättsrörelsens hymn I Wish I Knew…förevigad genom Nina Simone och delikat Marian McPartland-komposition (främst känd för pianobaserad radioshow). Vidare lanseras två av pianistens egna stycken från Dreams of Belonging. I omisskännligt anslag av nordisk folkviseton uppenbarar sig titelmelodin och direkt efter pausen underbart doftande Spirea, vars vackra vemod påminner om Stefan Nilssons hisnande visuella sound. Stycket framstår ur den gripande aspekten som en än större kulmination i programmet. Vad beträffar elegansen i löpningar jämte mästerliga pauseringen, lägger sig pianisten närmare Oscar Peterson och i viss mån Art Tatum än vad tidigare skett.

Janis Siegel väljer klokt nog att leverera ett antal sånger vilka blivit personliga favoriter, ofta sådana som inte överexponerats, varav några av tämligen färskt datum. Ett par undantag är den fritt flygande version av Skylark och en svindlande snyggt utförd In A Mellow Tone (D. Ellington). Vi bjuds på alster av bland andra Cy Coleman, Harry Warren och den jämförelsevis mer berömde Johnny Mandel. Ett par låtar associerade till Peggy Lee ger Siegel möjlighet att verkligen kasta loss. Åtskilliga passager vittnar om vilket kreativt utlopp Manhattan Transfer varit för soloartisten Siegel, vars teknik, omfång och förmåga till variation är egenskaper vilka rättfärdigar titeln röstkonstnär. Lyckligtvis tillhör hon kategorin som framhäver melodier och versers innebörd. Kul avsteg sker när trumpet med sordin imiteras. I finalen förvandlar sig den prisade ekvilibristen till en energisk shouter i bluesens tecken. Nilsson accentuerar soundet skickligt, låter sig inspireras av extasen hos klaviaturspelare modell Ray Charles. I förtjusande extranummer upprättas förbindelse med legendar sångerskan från New York samarbetat med, nämligen Jon Hendricks.

Samarbetet sker sömlöst. Duon vet var de har varandra, ger sig hän i planerade improvisatoriska avsnitt. Nilsson både backar upp och ges utrymme att brodera ut tema i bryggor och stick. Siegels stämma excellerar i antingen det virtuost lekfulla eller det eftertänksamt vackra. Emellanåt glider hon på oktaver, likt en obesvärad crooner. Utan att beröra lika starkt som det knippe sångerskor som listas ovan, är det sammantaget en fantastisk konsert fylld av fenomenalt utförd jazzsång och dito pianospel.

Mattias Nilsson reser världen runt - Återvänder till Brasilien med familjen | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 22 September, 2022
Nr 4 / Årgång #32

För två år sedan skrev vi här i Stand By om Malmöpianisten Mattias Nilsson som satt fast i Brasilien som han inte kunde lämna på grund av coronarestriktionerna. Nu är han hemma sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Det har hänt mycket i hans liv sedan Brasilientiden i São Paolo. I Kronprinsenkvarteret i Malmö bor han tillsammans med sin förlovade, brasilianska Karina och familjen består nu av fyra personer med tvåårige sonen Oliver och dottern Ayla, fem månader.

”Sedan sist” har de 32 länder Mattias Nilsson spelat i blivit 33! Senast var han i Kongo Kinshasa och kunde lägga ytterligare en ambassadspelning till de många han gjort i andra länder.

”Jag har fått många nya kontakter genom alla mina resor och det var genom en känning i Paris som jag kom i kontakt med svenska ambassaden i Kongo-Kinshasa”, berättar Mattias.

”Det blev en ny upplevelse att ta med låtar som Tryggare Kan Ingen Vara och Kom Lilla Flicka Valsa Med Mig och andra svenska folkvisor och tillsammans med afrikanska musiker får lite av deras rytmer i vår musik”!

Innan Afrikaresan var han i juli på en spansk turné med Spanienboende saxofonisten Fredrik Carlquist, några dagar i Estland och på en längre turné med det amerikanska musikerkollektivet Postmodern Jukebox (PMJ) i England, Frankrike, Tyskland och Belgien.

”Utsåld turné på berömda arenor. Fantastiskt att få spela på t ex London Palladium och Olympia i Paris”.

Mattias Nilsson är som vi nämnde för två år sedan sin egen manager och under sommaren har han turnerat flitigt med såväl amerikanska sångerskan Sharón Clark, ”parhästen” från Washington D.C., som solospelningar, många i kyrkor landet runt.

Med en familj att försörja gäller det att inte ligga på soffan, ”även om det händer att jag ligger där, tittar på barnen och undrar vad det egentligen är jag håller på med”.

Malmö är ju tyvärr inte den mest ”jazziga” staden och spelningarna står inte precis i kö. Det är lätt att hålla med Mattias när han uttalar att ”ingen tänker på den äldre publiken här, ska det vara jazz ska det helst vara svårt och experimentellt”. Jodå, fråga mig som har erfarenhet av när Hot House kördes bort med sitt mångåriga jazztält från Malmöfestivalen av dåvarande festivalbasen Pella Ström med motiveringen ”ni är för gamla”! ”Några stipendier tycks också omöjligt att få del av, då ska man vara bosatt och ha kontakter i Stockholm, det har jag gett upp”, säger Mattias som inte fått något sedan han fick ta emot Harry Arnoldstipendiet 2013.

Nu jobbar han med sina kontakter i Brasilien för att få till en del spelningar när han tar med sin familj i december för att hälsa på den brasilianska delen av släkten. Tillbaka till Malmö och den förhoppningsvis fram till dess uthyrda lägenheten i mars någon gång.

Vi kan ju erinra om några utdrag av recensioner för Mattias skiva Dreams of Belonging:

Jan Granie i Norge skrev: ”Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal værre…. Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.”

Björn Gustavsson skrev: ”MEDITATIV SKÖNHET. Jazzpianisten Mattias Nilsson från Malmö är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams of belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.

Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande…”

Mats Hallberg Kulturbloggen: Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.

PROPOSITO DI JAZZ (Italy): “Mattias Nilsson rightfully fits into the genre of the great Nordic pianists, that is to say those extraordinary musicians who have managed to produce original music characterized by the encounter between the jazz tradition and the particular humus of Northern Europe...”

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag – Sharón Clark med Mattias Nilsson trio i Lerum | KULTURBLOGGEN (SE)

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 8 Februari 2022 | KULTURBLOGGEN (SE) – Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Pelle “Trazan” Jonasson (trummor)

För drygt fem år sedan upptäckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i våra respektive roller. Jag som lyssnare med stora öron och skribent på ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars långvariga karriär utomlands fokuserat på genuin mångsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5/5), betraktelse efter minnesvärt framträdande på pianofestival, intervju med anledning av femton internationella år i den seriösa musikens tjänst, text om gudomlig konsert i Trollhättan i svep samt info/ bedömning om singelsläpp. Vidare kan avslöjas att jag var med om två utomordentliga solokonserter i Göteborgskyrkor i fjol. (Efteråt blev det gemensam måltid plus timmar av konverserande samvaro).

Afrikansk-amerikanska vokalisten Sharón Clark träffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en sömlös enhet. Ofta genomförs deras konserter på kvartett, vilket också skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell jämte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest känd från XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues, titellåt från album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me gjordes med underbar schwung på duo, det vill säga stadig basgång och bländande sång. Tre melodier framförde stjärnan från USA till enbart pianoackompanjemang. Och då valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga rösten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid väl valda tillfällen allt eftersom, inklusive scatsång. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utsträckning definieras ”American Songbook”. Vi fick både Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fräscha sånger bortom de mest förekommande örhängena.

Sista kvällen med restriktioner vallfärdade tyvärr inte publiken till Dergårdsteatern, känd för sin superba akustik. Närvarande entusiaster fröjdades förstås. Sharon Clarks signum är fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt värdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion också tar fasta på. Hade jag vid deras utsökta leverans slutit ögonen, hade utan problem resa bakåt i tiden kunnat företas. Skulle kunna förflyttas till en rökig jazzklubb i New York, på 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika andäktigt lyssnande) placerad kring små runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin spänstiga repertoar i bagaget, från Köpenhamn och Paris via mindre städer i Sverige. Vi får veta att sångerskan kom till Europa förra veckan.

Omedelbar spelglädje uppstår, får mig att le. Njuter av flyhänt musicerande med Nilsson som härförare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott humör genom extra finesser, lyhörd basist hakar på. Tycker mig alldeles i början uppfatta stride-tendenser hos den suveräne kapellmästaren. Omgående bekräftas att Clark äger en fabulös stämma, ganska mörk kontur och stundom spetsig. Hettan, närvaron och sårbarheten signalerar att verserna härbärgerar starka känslor. Blir förtjust i tassande ledmotiv från 1967 års Mad Monster Party, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten påminner om den hos Shirley Bassey.

Soft bluesigt nummer avlöses av sprudlande version av Jerome Kern´s The Song Is You. Stor spännvidd! I konsertens mittpunkt möter Mattias Sharon på hennes hemmaplan i gospelavdelningens besjälade eruptioner. Glädjefylld tro på högre makt blandad med stänk av sorg. Stjärnan som jämförts med de främsta jazzsångerskorna i USA, förvaltar alldeles strålande arvet från dem och Mahalia Jackson. En annan förebild är förmodligen Shirley Horn, eftersom Sharón Clark spelat in ett tributalbum.

I Ellingtons I´m Just a Lucky So-And-So uppstår en alldeles särskild laddning. Visar sig att temat passar utmärkt att improvisera kring. Skönt boppiga tongångar uppstår, vilket artar sig till en odiskutabel höjdpunkt. Kan påpekas att notläsning praktiserades. Här och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilmässig kontrast hörs i andlöst vackra balladen This Girl´s In Love With You (Bacharach/ David). Ett charmerande sjok på sluttampen innehöll även låt förknippad med croonern Matt Monro, guldstrupen från England.

Blev generöst nog två extranummer. Dels tjusig dänga med doo-wop prägel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framför låt så tydligt förknippad med manliga soulröster i besittning av ljust register, á la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Självklart fungerar tillvägagångssättet fläckfritt. Man avrundar lysande på duo med megahit från Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. Återigen tänker jag vilken ynnest att få vara med om sådana här musikaliska högtidsstunder. Den output de fyra på scen lyckades få ur sig i koncentrerat liveformat var häpnadsväckande animerat; särskilt med tanke på den fåtaliga skaran åhörare, förvisso begeistrade. Kärleken till musikens kraft lyste igenom.

Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells påpassliga basgångar gjorde susen! Genom följsam naturlighet och diskreta tillägg ramar de in bländande fraseringskonst, med vokal magi från Sharón Clark som följd. Resan till Lerum fordrar för min del byte av pendeltåg. När livemusik av den här formidabla kalibern serveras, känns resan inte det minsta mödosam

Han blev borta ett år längre än planerat | SYDSVENSKAN (SE)

SYDSVENSKAN (SE) - Ulf Sundberg / 25 April, 2021

Han blev borta ett år längre än planerat

För pianisten Mattias Nilsson blev utrikessemestern mycket längre än han väntade sig när han landade i Brasilien. Dessutom kom han hem med tillökning i familjen.

Hösten 2019 bestämde sig Mattias Nilsson för att åka till Brasilien för att dels hälsa på sin flickvän och även för att ge en konsert. Föga visste han då att det skulle bli den sista konserten på väldigt länge.

– Jag hade gott om konserter inplanerade när coronan slog till och de trillade ifrån allihop, berättar han.

Istället blev han sittande i svärmoderns lägenhet i Sao Paulo tillsammans med flickvännen Karina Rivolta Bernauer fram till i mars i år.

– Jag försökte hela tiden hitta flyg hem till Sverige men hamnade i diverse konstiga situationer med olika resebyråer och flygbolagen. Det tog mycket tid och kraft så mitt pianospelande blev lidande. Jag spelade inte alls i fem månader.

När paret fick tillgång till en avliden släktings lägenhet blev tillvaron lite bättre.

– Men det är ändå jobbigt när man inte kan gå ut. I början hade vi tillgång till en pool men den stängde de och då var vi hänvisade till lägenheten utom när vi gjorde ärenden på stan.

För Mattias var räddningen hans ordningssinne.

– Jag fick tid att städa i min dator. Alla bilder, kalendrar och adresser systematiserade jag så jag vet var jag har dem nu.

Egentid fick han genom att vara ut lite längre när han hämtade middag till familjen och då och då passade på att ta en öl i samband med det.

Under tiden i Sao Paulo föddes även sonen Oliver som fick tiden att gå. Men när hela familjen fick Covid var det extra jobbigt.

– Oliver hamnade på intensiven i Sao Paulo och övervakades dag och natt innan det vände samtidigt som vi var sjuka. Det var ingen kul tid.

För att komma igång med spelandet igen köpte han ett elpiano men det är inte samma sak att spela på ett sådant jämfört med en flygel.

– Eftersom jag spelat mycket i kyrkor och de har oftast väldigt fina flyglar så är jag van vid det och det blir en helt annan upplevelse, menar han.

Att det blev piano kan nog delvis skyllas på hans far Jan-Åke Nilsson som är konsertpianist.

– Vi spelade mycket tillsammans och gör fortfarande. Ofta spelade jag musiken efter eget huvud eftersom jag tyckte att Mozart skulle låta på ett sätt och min far lät mig göra det. Så det ha nog delvis format mig som pianist och att jag älskar att improvisera.

Debuten skedde vid åtta års ålder när han fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjärnqvist vid en konsert i Bromölla och fortsatte sedan genom ungdomen.

Estetisk linje på gymnasiet följde men när det var dags att söka in till musikhögskolan tackade han för sig.

– Jag ville inte spela som de lär ut så jag tackade nej till platsen. Istället satsade jag på att ordna konserter hemma i Malmö och skaffade mig på det sättet mitt rykte.

Samarbetet med sångerskan Sharon Clark tog honom ut i världen och ska så småningom leda till en skiva, hoppas han.

– Fast helst vill jag spela i stora konsertsalar under eget namn. Det känns som om jag fått en stämpel som kyrkomusiker och jag är mycket mer än det.

Two brand new singles from CLARK & NILSSON out now!

Afro-American jazz vocalist Sharón Clark and Scandinavian pianist Mattias Nilsson have been breaking down racial barriers by touring together, ever since they met at a jam session in New York, 2012. This includes concerts in Europe, Africa and Asia; performing a long list of renowned festivals and clubs. Their two first singles togheter are now releases worldwide.

COVER_You_Taught_My_Heart_To_Sing-Single.jpg

YOU TAUGHT MY HEART TO SING [Live] (click to listen)
This is a live recording from the legendary jazz club Montmartre (where they are frequent guests) of McTyner´s and Sammy Kahn´s "You Taught My Heart To Sing". Clark and Nilsson are joined by Danish bassist Jimmi Roger Pedersen, a long time member of the Horace Parlan´s late European Quartet and also a former student of bass legend NHOP. Rod Youngs, an American living in London who have played with Les McCann, Gil Scott Heron and was also featured in BBC´s 625 is playing the drums.

COVER_Angel_Eyes-Single.jpg

ANGEL EYES [Live] (click to listen)
An intimate vocal / piano duo live version of the classic “Angel Eyes” written by Matt Dennis and Earl Brent.

Sharón Clark & Mattias Nilsson släpper sin första singel 11 december – Kulturbloggen har lyssnat

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 9 December, 2020

Afrikansk-amerikanska stjärnvokalisten Sharón Clark och Mattias Nilsson från Skåne möttes på en jazzklubb i New York 2012. Första Sverigeturnén genomfördes ett par år senare. Sedan dess har duon årligen turnerat i Europa, Afrika och Asien med uppträdanden på de mest välkända festivalerna och klubbarna. Man kan bara hoppas att de får möjlighet att spela live ånyo under nästa år.

Kulturbloggen fick nöjet att höra Clark på Trollhättan Jazz & bluesfestival ifjol tillsammans med samma kvartett som spelar på den aktuella singeln , vilket renderade i exalterade omdömen i recensionssvep. Vi har därutöver fått exklusiv intervju med Mattias Nilsson med anledning av den genrefria pianistens 15-års jubileum som frilansare. 2016 utdelade Kulturbloggen högsta betyg till hans solodebut.

Låten som redan spelats av Jazzradion är en sex minuter lång livetagning inför publik, från legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn av balladen You Taught My Heart To Sing , inspelad månaden före pandemins utbrott i Europa. Musiken är komponerad av McCoy Tyner medan texten har skrivits av Sammy Cahn. 11/12 2020 skulle bop-pianisten McCoy Tyners ha fyllt 82 år. (Undertecknad har sett den berömde musikern – allra mest känd för att ingått i Coltranes klassiska kvartett – i fint framträdande på Skeppsholmen.) Balladen är inte bara den första singel Clark & Nilsson släpper, utan därtill premiärrelease på pianistens egna bolag MN Records.

Förutom Mattias Nilsson precisionsarbete i ledig stil på välljudande flygel, hörs i bakgrunden dansken Jimmi Roger Pedersen på kontrabas och bakom trumsetet sitter Rod Youngs från USA. Undertecknad har skådat basisten med Mwendo Dawa och batteristen i en sprakande sättning anförd av Gil Scott Heron. I Nilssons pressutskick får vi veta mer om denna kvalificerade rytmsektion. Pedersen har ingått i Horace Parlan trio och studerat för basgiganten NHÖP. Youngs å sin sida har lirat med storheter som Jon Hendricks, Natalie Cole, Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand) och i husband hos BBC för hyllningsprogrammet For One Night Only.

Mitt intryck efter att ha lyssnat ett antal gånger? Låter som en ljuvlig klenod ur 50-talets American Songbook. Fast enligt mina ofullständiga efterforskningar verkar tillkomsten för detta tidlösa alster datera sig till 80-talet. Den enormt framgångsrike textmakaren som skrev odödliga sånger för bland andra Frank Sinatra, har tidigare fått sina ord till You Taught My Heart To Sing tolkade av bland andra Dianne Reeves. Henne och lika fulländade Grammy-belönade kollegor som Cecilie McLorin Salvant och Lizz Wright har jag liverecenserat. Nämns i detta sammanhang för att poängtera att Sharón Clark, tveklöst platsar i en sådan illuster omgivning. Har hört hundratals ballader i samma anda, så ingen kan påstå att liveinspelningen från Köpenhamn präglas av förnyelse.

För förvaltare av en behaglig och lätt igenkännbar tradition gäller att slipa på sina uttrycksmedel, vilket här görs med besked. Denna version besitter exceptionell kvalitet, berör särskilt genom sin återhållsamhet. Utan att bli det minsta jolmigt sötsliskig betonas på så vis en sammetslen skönhet. Duon centrerar låten kring långsamt framplockade ackord och den i gospel rotade sångerskans berömda vibrato och dito tonalitet. Tolkningen symboliseras av en avskalad, framåtskridande värme. Pianots klanger integreras organiskt med den himmelskt vackra rösten. Och efterhand skymtar kompet i en perifer roll med vispar och diskret inlagda bastakter. Man skyr klokt nog lusten att visa sig på styva linan. Istället underordnar man sig den gudomligt svävande rösten, alternativt den sparsmakade långsamt vandrande melodin. Metodiken gör känsliga öron lyckliga, får livet i dessa prövningens tider att kännas avsevärt mer meningsfullt.

The Road Beckons – Interrupted Tour Gets Artists Mattias Nilsson and Sharón Clark Ready for Fuller Collab | Debbie Burke (USA)

Debbie Burke - Jazz author (USA) / October 2, 2020

Swedish pianist/composer Mattias Nilsson had recently paired up with American vocal powerhouse Sharón Clark [NOTE: feature article on Ms. Clark coming shortly!] to tour throughout Europe right before live performances came to a screeching halt due to the pandemic. Having to pivot, they realized that a future collaboration is inevitable; the joy must go on and people need their live music.

Together, their talents combine to provide a fresh take on some classics while setting a strong mood that embraces a commitment to clear, pure notes and a warm, welcoming spirit. Mattias not only knows when to pull back and let Clark carry the song, but also when to get deep in the weeds and extract every ounce of emotion, letting fly every color possible. In “Theme from ‘Hotel’” which is dedicated to the memory of vocal great Nancy Wilson, Clark conveys the precise pain of a heartfelt story and is complemented by Nilsson who uses a delicate touch to paint a fuller picture. “In a Sentimental Mood” shows off Nilsson’s intuitive ability to embroider a melody like the craftsman that he is and Clark turns the typically energetic “Fly Me to the Moon” into a sweet song of longing. (Special love goes out to sax player Paul Carr whose solo on “For All We Know” was a blistering success.)

In what ways do you incorporate or are you inspired by music of your Swedish heritage?
Since I play a lot of Swedish music in my solo concerts such as more classical pieces, hymns and folk songs I think that I unconsciously get some elements which show in my playing, unaware of what exactly they might be. When composing, I sometimes use a form of a folk melody or the polka in which the emphasis of the beat lies on 1and 3 and with that in mind I would add a more advanced harmony but still try to keep a folk feeling as a foundation. My song “Spirea” from the solo album “Dreams of Belonging” is an example of this. Shifts from major to minor in melody or vice versa is also very common in the Swedish folk songs and is something I like a lot and use when improvising. You get close to the blues but through the Swedish heritage.

Why did you decide to collaborate with the vocalist Sharón Clark and how does her sound match your vision for the music?
Meeting and working together with Sharón Clark is a true blessing for someone like me who grew up listening to mostly Afro-American artists. I believe she is one of the few true authentic jazz voices out there today, at least from growing up listening to my dad’s mix tapes. Ms. Clark and I are on the same wavelength which makes our vision and direction match. She’s a real storyteller and she can really swing too. She also grew up singing in church and with me playing a lot of gospel, it can’t get any better. Well, actually it can, if she just could get the recognition she really deserves back home in the US. That would make me really happy.

We haven’t done an album yet but are planning to do so very soon. 

Talk about your ensemble and how did you meet them; why did you choose to work with them as artists?
As far as the ensemble is concerned, we’re trying out different players from the countries where we are performing which keeps the group versatile and interesting. Last gig we did in Feb 2020, at the legendary Jazzhus Montmartre in Copenhagen, we brought in London-based (originally from Washington D.C.) drummer Rod Youngs and had Jimmi Roger Pedersen (former student of NHOP [Niels-Henning Ørsted Pedersen]) from Denmark on bass. So at the moment we’re calling musicians we would like to work with rather than having a fixed ensemble. But there’re so many fantastic players in Scandinavia and Europe which we really admire so it’s very hard to choose.

It also depends on where and when we´re touring, but so far they’ve all done amazing work, really listening to the material adding their own personality to the music. They also dress up and look good on stage which unfortunately you can´t say about all European jazz musicians these days.

Where is your tour taking you and what songs are you doing?
So far we’ve performed in Sweden, Denmark, Estonia, Latvia, Croatia, Belgium, France, Taiwan and South Africa. A tour in Poland and Spain was confirmed when the pandemic broke out. The selection of songs is mainly from the Great American Songbook but the ones that are not so often heard. I know Sharón has a scrapbook somewhere with lyrics written down, so I hope we can put some music to that in the near future. I´m also introducing her to some Swedish music.

With the huge success of our gospel concerts we’ve also started to incorporate some of those tunes, going back to the roots and foundation.

Highlights of producing your three previous CDs, “Dreams of Belonging.” “Peaceful in Dreams” and “Silent Nights”?
“Dreams of Belonging” is my debut album after 11 years as a professional pianist. For me it represents the culmination of a long journey and the discovery of an individual voice. I’m happy that I was finally able to record and release it, since I was all on my own in the process. I´m also very thankful for the attention it got with 26 reviews in many different countries.

“Peaceful in Dreams” and “Silent Nights” are duo albums with Austrian saxophonist Ray Aichinger where we arranged Christmas songs from all over Europe in a less commercial way, sparser, reflective and contemplative. The idea was music you’ve would listen to in the evening when all the noise and expectations were gone; by the fireplace with a nice drink late on Christmas Eve. People really seem to enjoy both of the albums and say they play them every Christmas. We recorded them in Vienna during very hot summer days so we had to slowly work our way mentally into the Christmas mood.

What inspires you when you write?
I often say that music is not my life, but life is my music. So with all the places I’ve played and visited so far (31 countries), there are so many fond memories, so much tasty food and so many wonderful people that go along with that. Once I start writing something, all of that comes to mind in a nice smorgasbord which serves as my inspiration.

Bill Evans put it so well so I’ll just have to quote him: “Music should enrich the soul; it should teach spirituality by showing a person a portion of himself that he would not discover otherwise. It’s easy to rediscover part of yourself, but through art you can be shown part of yourself you never knew existed.”

What are the differences in audiences around the globe that you have noticed in touring?
In general, I think people are more curious and open when you’re performing outside your own country. Humanity needs live music and I think an audience receives the music in pretty much the same way all over the world, but depending on your culture and background you interact differently. Some audiences are listening more and some are more spontaneous. Both are equally important.

Are there universal truths in jazz; a mission or purpose that is inherent to the music?
Absolutely I would say and not only in jazz. I believe it exists in all kinds of music. If you’re being truly honest with yourself and also trying to play that way I think a lot of universal truths can be communicated and that becomes the mission, at least for me.

Has the pandemic impacted your performance schedule?
I came to Brazil on March 4 for a 2-week stay with some concerts in São Paulo before heading back to Europe. Then, I was supposed to be back in Brazil in April to perform at the Blue Note in Rio and São Paulo with Sharón Clark. Everything got cancelled, I got stuck in Brazil in quarantine and I haven’t touched a real acoustic grand piano since March 10. I had one day home in Malmö, Sweden after coming from a tour in Russia to repack and I haven’t been home since. I only came with one carry-on. But it works fine, since I’m used to not carrying much around.

I think I’ve adapted pretty well since I´m used to structure in my days. I still get up and do my computer work in the morning and during these six month I’ve also been able to go through and clean up a lot of private business and things I hadn’t had the time to do before. I’ve also been listening to a lot of music and studying music as well.

Since I’m in Brazil, which is hit pretty hard by the pandemic, I’m also living with people in the risk group (my pregnant fiancé and her mom), we’re pretty much in lockdown. I know my colleagues at least can do some gigs or well-produced streaming concerts with great sound and quality.

What is on the horizon for the rest of this year and for 2021?
Just keep on working as before, focusing on what’s to come. I’m going to be part of the True Blue Jazz Festival Streaming Live Watch Party on Friday Oct. 16th & Saturday Oct. 17th.

I’m also turning 40 in October and expecting a son on my birthday so I’m sure that will take some of my focus, happily.

Next year I’m planning to record another solo album as well as an album with Sharón Clark, which I want to follow up with concerts. I hope all cancelled concerts will be rescheduled for next year. Can’t wait to hit the road again.

Other comments?
I just want to say thank you for what you´re doing and for doing it so well. I´m very thankful I was given this opportunity to share and express my thoughts.

For more information visit mattiasnilsson.com.

Photos courtesy of and with permission of Mattias Nilsson.

© Debbie Burke 2020

En Hälsning Från Harry A-Stipendiaten Mattias Nilsson I Brasiliansk Karantän | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 20 Juli, 2020

2013 fick pianisten Mattias Nilsson Harry Arnold-stipendiet på 10.000 kronor. Han har som autodidakt, självlärd, musiker turnerat världen runt men sitter sedan mars i år fast i karantän pga av Coronan, covid-19-viruset, i Brasilien! Vi når honom i São Paolo där han bor med sin förlovade Karina (bilden) hos hennes mamma.
När han tillsammans med amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjort en konsert i Moskva var han hemma i Malmö och packade om för två veckors vistelse i Brasilien. Så bröt Coronan ut och de flyg han skulle vidare med för konserter i Wien, Prag och Brno blev inställda.
– Sedan den 4 mars är jag mer eller mindre fast i São Paolo och alla sommarturnéer är inställda, berättar Mattias Nilsson.
– Men på grund av Coronan har myndigheternas kontroll av hur länge man får visats i landet legat ”på vänt” och eftersom jag fått en s k ”stable unit” med familjen får jag nu resa ut och in i landet.
Sedan Karlskrona-födde Mattias Nilsson, som blir 40 i höst, började spela piano som fyraåring och redan åtta år gammal fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjernquist har mycket hänt. Hans far Jan-Åke Nilsson blev hans första och faktiskt enda lärare vid pianot och Mattias tackade faktiskt nej till en plats på Malmö Musikhögskola. Han ville prova sina egna vingar och man hade tidigt kommit underfund med att han hade en unik improvisationsförmåga.
Hans musikaliska förbilder är dock många. Han har förutom sin far Jan-Åke nämnt Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave McKenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.
Vi nämnde hans resor. Han har förutom i Sverige spelat i 31 länder sedan 2004 – Danmark, Norge, Island, Estland, Lettland, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike, Polen, Tjeckien, Republiken Kosovo, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Spanien, Nederländerna, Kroatien, Turkiet, Tanzania, Zanzibar, Zambia, Egypten, Gran Canaria, Sydafrika, Taiwan, USA, Brasilien & Chile. Enbart förra året besökte han Danmark, Island, Estland, Tyskland, Frankrike, Tjeckien, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Sydafrika och Brasilien.
Troligen är ingen svensk jazzmusiker, kanske inte i världen, så berest som Mattias Nilsson. Och han är en selfmade man även på den punkten. Han har ingen agent eller manager som ska ha betalt. Heller inga bidrag från några kultur/konstnärsnämnder. Han har sökt, men för döva öron och blinda ögon. I en tidigare intervju (Mats Hallberg i Kulturbloggen.com) har han sagt så här:

”Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”
I São Paolo hann han med två konserter tillsammans med brasilianska musiker innan det mesta stängde ner. Men framtiden är av kända skäl synnerligen oviss.
– Till Sverige beräknas jag återkomma nästa år, avslutar Mattias.

Huddinge Jazz & Blues 2019 – ett vårtecken i världsklass | ORKESTERJOURNALEN (SE)

HUDDINGE JAZZ & BLUES, 2019 | Sjödalsparken - Huddinge, Sverige | 25 Maj 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Wenström

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Matthias Petri (bas), Andreas Svendsen (trummor)

Och ändå hade vi nästan häften kvar av ett härligt varierat program, när scenen intogs av Sharón Clark, annonserad som något av arvtagerska till Sarah Vaughan, en referens som egentligen inte är nödvändig – Ms Clark sjunger och musicerar med en alldeles egen lyskraft, rasande skickligt ackompanjerad av Mattias Nilssons piano och en heldansk rytmsektion bestående av Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen vid trummorna. Med stort röstomfång, djup klangbotten och röstgymnastisk scat-teknik fick vi en rikhaltig repertoar av outslitliga standards som A Lot of Living to Do, Lullaby of Birdland och Just Friends. Men också några mer oväntade inslag som The Lady Is In Love With You (tillägnad just avlidna Doris Day) och Come Back to Me, båda för övrigt komponerade av Burton Lane, en emellanåt halvt bortglömd skapare av fantastiska melodier – minns bara sådana örhängen som How About You? och On a Clear Day. Clark och trion satte så ett eftertryckligt utropstecken för en härlig konsert med Billy Strayhorns Take The A Train. Till slut en halv hemlis: Sharón Clark överväger att successivt flytta den geografiska utgångspunkten för sitt turnerande från USA:s östkust till Sverige – om så blir fallet får vi kanske lyckan att oftare än nu få höra henne från scener nära oss. Eja!

Trollhättan Jazz & Blues 2019 – Västsveriges bästa festival | ORKESTERJOURNALEN (SE)

TROLLHÄTTAN JAZZ & BLUES 2019 | Folkets Hus - Trollhättan, Sverige | 26 Oktober 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jimmi Roger Pedersen (bas), Rod Youngs (trummor)

Sharón Clark från USA är en stor vokalist ständigt på resande fot. Jag registrerar hennes föredömliga frasering, upplever utstrålningen i väl valda standards. Hon uppträder vid en tid då många besökare inte anlänt, på en öppen scen som inte är optimal. Alkoholhantering innebär ofta störningsmoment. Till yttermera visso hade kompet – Jimmi Roger Pedersen (Mwendo Dawa) på kontrabas och Rod Youngs (vän till Clark) bakom trumsetet – inte tidigare sammanstrålat. Trots omständigheterna blir det en fulländad konsert. En avgörande anledning: den upparbetade kemi som råder mellan bedårande Clark och mångsidige pianisten Mattias Nilsson. Kan inte nog understryka hur genrefri skåningen är, vilket jag vet av egen erfarenhet efter att jag recenserat hans debutskiva, intervjuat honom och hört honom live. Och Youngs spelar raffinerat. Man inleder med gladlynt blues. Det svänger och övergår i härligt gung då Shirley Horn hyllas. Vi får supersnabb scat, uttrycksfull r’n’b och Clarks signaturmelodi I Got A Lot Of Living To Do. Trion är på tårna på ett paradoxalt avspänt vis. Till Girl Talk adderas sugande beat av danske basisten. Nedslag i American Songbook görs med ackuratess av en kvartett som också agerar traditionsbärare. Intuitivt samspel sker i skiftande tempo när publiken bibringas sublim kvalitet. Sharón Clark äger obestridlig auktoritet på scen, hon lägger sin själ i ordens valörer. Tankarna går till forna ikoner som Betty Carter och Carmen McRae.

MÅNSSONS KULTUR (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

MÅNSSONS KULTUR (SE) - Johnny Månsson / 2019.05.07

En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean Martin. Här en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson.

Intervju med 15-års jubilerande pianisten Mattias Nilsson | KULTURBLOGGEN (SE)

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 24 April, 2019

Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi har 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.

Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär?
“De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ‘riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”

Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt?
“Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”

I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet?
”I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”

Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik?
”Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”

Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer?
”Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”

Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i?
“Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”

Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på?
”Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”

Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst?
Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”

Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv?
“Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”

Vilka har dina musikaliska förebilder?
“Många! Alla som gör ‘sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ‘sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”

Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke?
“Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”

I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet).
“Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ‘Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån.“

”NILSSON SPELAR GULLIN” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”NILSSON SPELAR GULLIN” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 31 Mars, 2019 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

De flesta jazzälskare känner till Lars Gullin och väldigt många känner också till Mattias Nilsson. En vacker våreftermiddag kunde publiken i Hultsfred njuta av båda två på en gång. I början av sin karriär fick Lars Gullin jazzen att ta ett stort steg framåt, att bli rumsren, från att ha väckt mycket olika känslor när den lanserades som musikstil i Sverige. Han gjorde jazzen både svensk och äkta amerikansk på en gång.

När Mattias Nilsson satte sig vid flygeln på Valhall, med bara en liten lapp med namnen på styckena han skulle spela, och spelade kvällens första stycke, fick det nordiska tonspråket i det publiken att hörbart dra efter andan. Ett av de stycken han spelade hade Gullin tänkt sig för Monica Zetterlund. Ett annat inspirerades av de bussar han hörde utanför sitt fönster i en italiensk stad. Lars Gullin var en mycket flitig kompositör, en mycket flitig musiker med åtskilliga skivinspelningar under sin karriär. Han fick mycket uppmärksamhet också i USA även om han aldrig åkte dit.

När livet blev svårt, sökte Gullin sig till Småland och sitt ursprung under några år för att ladda batterierna. När han så småningom återkom till Stockholm med de stora scenerna och nya skivinspelningar, hade hans kompositioner en ny glöd och han hade inspirerats av den unga jazzgenerationen i USA. Framgången var given. Lars Gullin var främst saxofonist, men under flera år ägnade han sig uteslutande åt pianospel. Han avled 1976.

Mattias Nilsson trollade fram toner med genomgående känsla för anslaget, för tonspråket och Gullins sätt att uttrycka sig i sin musik. Han gav publiken på Valhall en intensiv musikeftermiddag med en tolkning som kändes äkta ”Gullinsk”. Det var som om han samarbetade med den erfarna flygeln, som han tyckte om att spela på. ”Den har personlighet”, menade han när han ledigt och personligt talade med publiken. Tillsammans gav de en välkomponerad och mycket välspelad konsert.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Stjärnan kom tillbaka med lyskraft | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 4 Oktober, 2018 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jesper Bodilsen (bas), Zoltan Csörsz Jr. (trummor)

För tre år sedan var de senast i Jönköping. Den gången föll jag nästan ner på golvet och kunde inte ge något annat än fulltbetyg, 5 stickor. Den recensionen är nog den mest citerade i svensk musikpress av alla jag har gjort genom åren. På den här turnén har Mattias stoppat in en dansk basist och en ungersk trumslagare. Sháron hör hemma i Washington, DC. Fyra nationerpå scenen alltså. Det är inget vådligt man får uppleva med Nilsson/Clark, men välgjord och smakfull musik ur The American Songbook. Allt är känsligt och utsökt presenterat. Sharón utstrålar värme och mjukhet och trion lyssnar, understödjer och kommenterar. Som vanligt har den kompetente Mattias fått ihop ett tajt och balanserat komp. Jesper är en mjuk och lyrisk basist med flera melodiösa solon. Zoltan är en musikaliskt spelande trummis.

Hon är inte hög över havet, men hennes utstrålning, fylliga röst och mästerliga scat-sång gör att hennes akt lyfter högt motrummets tak. Och gode tid vad det svänger. Hennes fantastiska frasering och rytmik får hela Spira att gunga. Hon har ett visst vibrato. Men det håller hon i koppel och det funkar, även i balladerna. Och hon njuter av det hon gör. Det lyser ljust ur de mörka ögonen.

Sharón har jämförts med flera ledande sångerskor, som Billie Holiday och Sarah Vaughan, som ju på många sätt stod i centrumför torsdagskvällens konsert. Jag vill ogärna ge mig in i en sådan diskussion. Ms. Clark är fullt tillräckligt stor och har själv ett blytungt varumärke som gör henne till en av de största stjärnorna i branschen idag och den stjärnan kommer inte att falla på länge.

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE)

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | Stora Teatern - Göteborg, Sverige | 18 Augusti, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg

Mattias Nilsson, piano

Parallellt med Kulturkalaset har Göteborgs pianofestival pågått. På Världskulturmuseet såg jag Peter Jablonski, en virtuos som spelar på de stora scenerna runt om i världen. En upplevelse av det sällsamma slaget - mest minnesvärda konserten under Kulturkalaset - skedde dock på Stora Teatern. Under cirka en timme trollband Mattias Nilsson en koncentrerat lyssnande publik. Vad som gör honom unik är förmågan att varsamt improvisera, oavsett om Gershwin eller någon ryss står på repertoaren. När han ger genrefria solokonserter, blir det gärna en mix av klassiskt, kammarjazz och nordisk folkton. Vill ni rysa av välbehag skaffa solodebuten Dreams of Belonging, eller ta reda på var ni live kan höra denne internationellt verksamme pianist. (för mig var det stort att för första gången, få lyssna på och träffa någon jag hyllat i en recension).

HIFI & MUSIK (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HIFI & MUSIK (SE) - Bengt Eriksson / 2017.03, #3

Visst går det att fundera på varför pianisten Mattias Nilsson valt att spela Du Gamla, Du Fria och återföra den till sitt ursprung: den Folkmelodi Från Västmanland som den var innan den upphöjdes till nationalsång? Folket kontra överheten, det lilla och det stora, socken och nation. Fast det kan ju också vara så att han spelar och man lyssnar på melodin just för att det är en vacker melodi?

Mattias Nilssons soloalbum “Dreams Of Belonging” innehåller genomgående vackra melodier. Spelstilen kan beskrivas som jazz utan komp och han själv som en jazzpianist som spelar klassiskt (eller tvärtom). Samt folktoner, som sagt. Flygelfingrarna söker sig också in i folk- och populärmusik, ibland blir det lite sakralt eller i alla fall pastoralt.

Titelspåret och ytterligare ett par stycken är egna kompositioner. I övrigt ett brett spektrum av melodier – som Serenade (av Ivar Widéen, kyrkomusiker och klassisk kompositör), Södermalm (Thore Swaneruds svenska jazzlåt), Gentle On My Mind (popcountrydängan av John Hartford) och At Frösö Church (Wilhelm Peterson-Berger).

Utifrån noterna låter Nilsson sina fingrar undersöka varje melodi, just den melodin. Toner mot rytmer, ska melodin låta som noterat eller? Små utvikningar och ”kompletteringar”, han tar själv plats i musiken, så tillbaks till notpappret. Känsligt, flyhänt och vackert spelat. Fint, fundersamt och tänkvärt. Sista meningen syftar både på pianist och lyssnare.

JAZZ POSSU (FI) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ POSSU (FI) - Pasi Virtanen / 2017.02.22

Translated from Finnish to English.

The enormous impact of Jan Johansson's album Jazz På Svenska on Swedish and Nordic jazz is undeniable. Listening to pianist Mattias Nilsson's debut album Dreams Of Belonging, Johansson comes to mind when Du Gamla, Du Fria turns out to be a well-known national anthem - albeit under the name Folk Melody From Västmanland in strong folk and blues tones. Unhurried, unpretentious playing, restoring beautiful melodies.

But this is not just a reheating of Johansson, but part of a continuum in which the improvisation of jazz and the freedom of interpretation are applied to different musical starting points. The more romantic side of classical music, folk music and direct nods to the core of traditional jazz expression - in the interpretation of Södermalm composed by Thore Swanerud in particular, he starts to swing comfortably in the solo.

Among the nine tracks are three of Nilsson’s own compositions, five Swedish folk songs, compositions or hymns, and Gentle On My Mind, made famous by John Hartford’s Elvis, Glen Campbell and Dean Martin. A beautiful harmonious grip carries through the record - Nilsson’s playing is cordial.

KULTURBLOGGEN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg / 2017.02.19

Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre. Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren. Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren. På solodebuten märks en underliggande strömning: förtjusningen i det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.

Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent ådra. Dreams Of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell pianist som avvisat studier på musikhögskola – och vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.

Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson. Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa funnits med som följeslagare hos 37-åringen.

Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen. Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till. Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland går igen i åtföljande Serenade (ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.

En melodi av berömde storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt. En på samma gång utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir ett fint exempel på Nilssons storhet. Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen”. På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott En Dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier, gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.

En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck. Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning. En ensam pianist kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams Of Belonging.