Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 22 September, 2022
Nr 4 / Årgång #32
För två år sedan skrev vi här i Stand By om Malmöpianisten Mattias Nilsson som satt fast i Brasilien som han inte kunde lämna på grund av coronarestriktionerna. Nu är han hemma sedan ett och ett halvt år tillbaka.
Det har hänt mycket i hans liv sedan Brasilientiden i São Paolo. I Kronprinsenkvarteret i Malmö bor han tillsammans med sin förlovade, brasilianska Karina och familjen består nu av fyra personer med tvåårige sonen Oliver och dottern Ayla, fem månader.
”Sedan sist” har de 32 länder Mattias Nilsson spelat i blivit 33! Senast var han i Kongo Kinshasa och kunde lägga ytterligare en ambassadspelning till de många han gjort i andra länder.
”Jag har fått många nya kontakter genom alla mina resor och det var genom en känning i Paris som jag kom i kontakt med svenska ambassaden i Kongo-Kinshasa”, berättar Mattias.
”Det blev en ny upplevelse att ta med låtar som Tryggare Kan Ingen Vara och Kom Lilla Flicka Valsa Med Mig och andra svenska folkvisor och tillsammans med afrikanska musiker får lite av deras rytmer i vår musik”!
Innan Afrikaresan var han i juli på en spansk turné med Spanienboende saxofonisten Fredrik Carlquist, några dagar i Estland och på en längre turné med det amerikanska musikerkollektivet Postmodern Jukebox (PMJ) i England, Frankrike, Tyskland och Belgien.
”Utsåld turné på berömda arenor. Fantastiskt att få spela på t ex London Palladium och Olympia i Paris”.
Mattias Nilsson är som vi nämnde för två år sedan sin egen manager och under sommaren har han turnerat flitigt med såväl amerikanska sångerskan Sharón Clark, ”parhästen” från Washington D.C., som solospelningar, många i kyrkor landet runt.
Med en familj att försörja gäller det att inte ligga på soffan, ”även om det händer att jag ligger där, tittar på barnen och undrar vad det egentligen är jag håller på med”.
Malmö är ju tyvärr inte den mest ”jazziga” staden och spelningarna står inte precis i kö. Det är lätt att hålla med Mattias när han uttalar att ”ingen tänker på den äldre publiken här, ska det vara jazz ska det helst vara svårt och experimentellt”. Jodå, fråga mig som har erfarenhet av när Hot House kördes bort med sitt mångåriga jazztält från Malmöfestivalen av dåvarande festivalbasen Pella Ström med motiveringen ”ni är för gamla”! ”Några stipendier tycks också omöjligt att få del av, då ska man vara bosatt och ha kontakter i Stockholm, det har jag gett upp”, säger Mattias som inte fått något sedan han fick ta emot Harry Arnoldstipendiet 2013.
Nu jobbar han med sina kontakter i Brasilien för att få till en del spelningar när han tar med sin familj i december för att hälsa på den brasilianska delen av släkten. Tillbaka till Malmö och den förhoppningsvis fram till dess uthyrda lägenheten i mars någon gång.
Vi kan ju erinra om några utdrag av recensioner för Mattias skiva Dreams of Belonging:
Jan Granie i Norge skrev: ”Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal værre…. Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.”
Björn Gustavsson skrev: ”MEDITATIV SKÖNHET. Jazzpianisten Mattias Nilsson från Malmö är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams of belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.
Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande…”
Mats Hallberg Kulturbloggen: Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.
PROPOSITO DI JAZZ (Italy): “Mattias Nilsson rightfully fits into the genre of the great Nordic pianists, that is to say those extraordinary musicians who have managed to produce original music characterized by the encounter between the jazz tradition and the particular humus of Northern Europe...”