Janis Siegel

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | GINA LOVES JAZZ (GE)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | February 29, 2024 | GINA LOVES JAZZ (GE) – Matthias Kirsch

Janis Siegel (vocals), Mattias Nilsson (piano)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne

When Janis Siegel sang “…and the stars forget to shine…” from Johnny Mercer’s “Midnight Sun” last night at King Georg in Cologne, you could hear and feel her immense experience, sovereignty and vocal precision in just those few words. But more than that, she conveyed a passion and a longing which has become a pretty rare commodity these days. Janis was on the last leg of her tour with pianist Mattias Nilsson who accompanied her for this “art of the duo” concert (they will play Copenhagen’s Jazzhus Montmartre tonight with David Andersson (b) and Jonas Holgersson (dr)). And Mattias came up with just the right amount of restraint and lesser notes on the ballads, and a flurry of notes on the swing and blues numbers. I was positively surprised about the songs he chose for his solo parts of the show: the all-too-seldom heard “Twilight World” by legendary pianist and composer Marian McPartland was handled in a masterful and exquisite way which made it all the more easier to imagine attending a proper solo piano show by this fascinating pianist (there is a beautiful version of “Twilight World” on Marian’s 2003 album “Silent Pool” with strings arranged by Alan Broadbent).

And then he chose “Live For Life”, another heartbreakingly beautiful tune, composed by Francis Lai which has English lyrics by Norman Gimbel. Both Abbey Lincoln (“The World Is Falling Down”, 1990) and Karrin Allyson (“Collage”, 1996) recorded the song, among many others of course. But these two versions clearly stand out. But anyway, Mattias was able to transport the beautiful, truthful lyrics of the song into the overly attentive audience (there is this pivotal line in the song which says “the here and now is all that we possess”). It was really one of many inimitable moments during the show. And then of course, there were the vocalise parts which Janis has skillfully perfected during her decades with The Manhattan Transfer. The way she phrased the parts during Clifford Brown’s “Joy Spring” was simply astounding. And I really enjoyed the fact that she has become a little more raspy in the lower register, where she sometimes actually sounded like Ella Fitzgerald. Within a second, she can soar to the highest highs in a flawless and exceptionally tight way. Amazing.

Elsewhere during these highly entertaining sets, it was a thrill to witness the rapport between both Janis and Mattias and also between the musicians on stage and the audience. There was a joyful and upbeat “Tulip Or Turnip”, a magnificent and very appealing “Lucky To Be Me”, and a playful and almost hilariously creative “So Danco Samba”. And both Janis and Mattias showed their scintillating prowess again on the evening’s closing number “For All We Know” exuding a warm vulnerability and charm. Now we need them both entering a recording studio. And thank you Miriam, Birgitta, Stephan and Marcus for the ride.

El Festival de Jazz de San Javier determinó, hace unos años, que debía sacar algunos conciertos del marco oficial del auditorio Parque Almansa a otros espacios públicos y ofrecerlos de manera gratuita. La idea fue todo un acierto ya que, desde el principio de utilizar esta fórmula paralela, la asistencia de público se ha ido incrementando y como sucedía este domingo por la noche en la plaza de España de la población (a las puertas del ayuntamiento), el público volvió a responder a esta convocatoria. Es uno de los tres escenarios ya tradicionales para este tipo de conciertos gratuitos y en él, la cantante norteamericana Sharon Clark nos regaló una actuación de las de quitarse el sombrero.

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | Vallentuna Kulturhus – Vallentuna, Sverige | 25 Februari, 2024 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Jörgen Östberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano), Filip Augustson (bas), Jesper Kviberg (trummor)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna

Janis Siegel har mer tid för sin solokarriär nu när Manhattan Transfer har slutat att turnera. Hon har inlett ett fruktbart samarbete med den svenske pianisten Mattias Nilsson; redan förra året stod duon på scen i Sverige. I skiftet februari-mars i år var det dags igen – tre spelningar i Sverige med otippade stopp i både Krylbo och Vallentuna.

På konserten i Vallentuna kulturhus utökades duon med basisten Filip Augustson och trummisen Jesper Kviberg. Janis Siegel har bland annat sjungit med framstående pianister som Fred Hersch och Alan Broadbent. Under konserten i Vallentuna blev det uppenbart varför hon också valt att jobba med Mattias Nilsson. Han är en lyhörd och känslig ackompanjatör, en sådan som både följer och leder på samma gång. Särskilt tydligt blev det i ett par sånger framförda utan trummor och bas.

I år fyller Janis Siegel 72. Av naturliga skäl har hennes röst förlorat en del i lyster och omfång, men fortfarande är hon en vital och livfull sångerska. Unga vokalister i begrepp att skapa sig en egen karriär borde studera Siegel närmare: hennes scennärvaro och publikkontakt, hennes meningsfulla och ofta roliga kommentarer mellan låtarna – men främst finns det mycket att lära av hur Siegel fraserar och tolkar sångtexter. Hon hör också till de få som behärskar scatsång.

Det var slående med vilken omsorg Siegel och Nilsson valt låtar för kvällen, förvisso i huvudsak standardlåtar (av kompositörer som Ray Nance, Tadd Dameron och Benny Carter), men inte bara de allra vanligaste som man hör jämt. Mattias Nilsson inledde dessutom de bägge seten med att spela två svenska minor classics: Reinhold Svenssons Svallvågor och Thore Swaneruds Södermalm. Och som extranummer hade han övertalat Siegel att sjunga  Lars Gullins huvudtema till tv-serien Kvarteret Oron med text av Chan Parker.

Det är svårt att överskatta Manhattan Transfers betydelse, när det gäller att hålla vocalese-traditionen vid liv. I många år samarbetade sånggruppen med Jon Hendricks, genrens mästare som satte text till så många berömda solon. Tre av av Hendricks alster framförde Janis Siegel med fenomenal tajming: Clifford Browns Joy Spring, Basieklassikern Down for Double, samt Charlie Parkers Barbados. Det hörde till konsertens absoluta höjdpunkter.

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 16 Juni, 2023 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Mats Hallberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano)

Entusiaster av vokal livejazz utförd av kvinnor senaste decennierna skulle kunna kallas bortskämda. Skandinavien har haft det väl förspänt och återväxten tycks tryggad. Utöver förstklassiga inhemska leverantörer besöks vi regelbundet av stjärnor bosatta i USA. Senaste åren har jag hänryckt recenserat bland andra Dianne Reeves, Deborah Brown, Cecile McLorin Salvant, Gretchen Parlato, Cyrille Aimée, Sharón Clark, Lizz Wright och tidigare i år Samara Joy. Ett antal Grammys och nomineringar har förstås tillfallit de uppräknade. Till listan av celebriteter kan meriterade Janis Siegel adderas. På hennes cv står 14 album i eget namn, skivprojekt på ACT med Nils Landgren samt att ha varit medlem i Bobby McFerrin´s Voicestra. I särklass mest känd är hon dock för att i ett halvt sekel ingått i vokalkvartetten Manhattan Transfer, vilket renderat i hela 10 Grammys. Hade nöjet att se och i uppskattande ordalag skriva om Manhattan Transfers konsert i Ystad 2018.

Ackompanjerar på en förträfflig flygel gör skåningen Mattias Nilsson, en musiker jag fått förmånen att lära känna, vilket resulterat i flera recensioner. Merparten av karriären har utövats utomlands. I Sverige spelar mångsidige Nilsson gärna i kyrkor, på pianofestivaler och på jazzklubbar. Härom året gästade han Lerum med trio och ovan nämnda Sharón Clark. Därför inte alls förvånande att förtroendet förvaltade alldeles ypperligt. Efter att ha konserterat i 34 länder är pianistens kapacitet väl dokumenterad. Ens öron njuter alltid av akustiken i Dergårdsteatern, vilket underströks denna gång av att P2 var på plats för inspelning som kommer sändas senare i radio. Egentligen enda man kan klaga på: den skrala uppslutningen när vokalist i världsklass gästar ambitiösa Musik i Lerum en förvisso väldigt varm sommarkväll.

Till antagligen somligas förvåning innehåller konserten ett vitalt sidospår, då den fungerar som en slags introduktion till Nilssons gärning, lysande prov på hans komponerande och tolkningar. Bonuseffekten består av idel pianopraliner. Improviseras sinnrikt i Medborgarrättsrörelsens hymn I Wish I Knew…förevigad genom Nina Simone och delikat Marian McPartland-komposition (främst känd för pianobaserad radioshow). Vidare lanseras två av pianistens egna stycken från Dreams of Belonging. I omisskännligt anslag av nordisk folkviseton uppenbarar sig titelmelodin och direkt efter pausen underbart doftande Spirea, vars vackra vemod påminner om Stefan Nilssons hisnande visuella sound. Stycket framstår ur den gripande aspekten som en än större kulmination i programmet. Vad beträffar elegansen i löpningar jämte mästerliga pauseringen, lägger sig pianisten närmare Oscar Peterson och i viss mån Art Tatum än vad tidigare skett.

Janis Siegel väljer klokt nog att leverera ett antal sånger vilka blivit personliga favoriter, ofta sådana som inte överexponerats, varav några av tämligen färskt datum. Ett par undantag är den fritt flygande version av Skylark och en svindlande snyggt utförd In A Mellow Tone (D. Ellington). Vi bjuds på alster av bland andra Cy Coleman, Harry Warren och den jämförelsevis mer berömde Johnny Mandel. Ett par låtar associerade till Peggy Lee ger Siegel möjlighet att verkligen kasta loss. Åtskilliga passager vittnar om vilket kreativt utlopp Manhattan Transfer varit för soloartisten Siegel, vars teknik, omfång och förmåga till variation är egenskaper vilka rättfärdigar titeln röstkonstnär. Lyckligtvis tillhör hon kategorin som framhäver melodier och versers innebörd. Kul avsteg sker när trumpet med sordin imiteras. I finalen förvandlar sig den prisade ekvilibristen till en energisk shouter i bluesens tecken. Nilsson accentuerar soundet skickligt, låter sig inspireras av extasen hos klaviaturspelare modell Ray Charles. I förtjusande extranummer upprättas förbindelse med legendar sångerskan från New York samarbetat med, nämligen Jon Hendricks.

Samarbetet sker sömlöst. Duon vet var de har varandra, ger sig hän i planerade improvisatoriska avsnitt. Nilsson både backar upp och ges utrymme att brodera ut tema i bryggor och stick. Siegels stämma excellerar i antingen det virtuost lekfulla eller det eftertänksamt vackra. Emellanåt glider hon på oktaver, likt en obesvärad crooner. Utan att beröra lika starkt som det knippe sångerskor som listas ovan, är det sammantaget en fantastisk konsert fylld av fenomenalt utförd jazzsång och dito pianospel.