SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 28 Juni, 2008
Vattenhål för jazztörstiga
Varje torsdagskväll slinker en rad jazztörstiga Malmöbor diskret in genom en oansenlig dörr på Adelgatan. Det är mörkt därinne, så mörkt att det tar ett litet tag, innan man hittar den gamla knarriga trappan som leder upp till The Way We Play, stans enda ”riktiga” jazzklubb.
Jazzkvällen. / När man väl har kommit upp och konstaterat att det är nästan lika mörkt där, tar man några kliv åt vänster och finner en lång bardisk på sin enda sida och några småbort på den andra. Och allra längst fram i lokalen, på något som i nödfall kan kallas estrad, står en svart flygel.
Vid flygeln sitter, som alla torsdagskvällar, Mattias Nilsson, Malmös senaste stjärnskott på jazzhimlen. Runt sig har han denna afton samlat basisten Lasse Lundström , trummisen P-A Tollbom och två saxofonister, Ed Epstein och Mattias Carlson.
Tillsammans kallar de fem sig Malmö Jazz All-Stars, för något ska man ju heta.
Nästan fullsatt
Trots att man alldeles nyss har slagit upp portarna när Skånskan gör entré, känns det som om det redan är nästan fullsatt.
Men ett hastigt överslag ger vid handen att vi nog inte är mer än ett drygt femtiotal entusiaster. Fast vi blir snabbt fler. Det känns på både temperaturen och stämningen. ”Ett hundratal kan vi nog klämma in”, tror Mattias. Åtminstone om man tränger ihop sig lite grand.
På estraden spelas det jazz av 50- och 60-talsmodell för glatta livet, och stämningen verkar vara lik hög bland musikerna som hos den påfallande unga publiken.
Numer brukar ju just jazzpubliken vara tämligen ålderstigen. Men inte här alltså, på The Way We Play. ”Det känns lite som en filial till Musikhögskolan”, konstaterar en av mina bordsgrannar.
Musiken som bjuds är av hög klass. Både Epstein och Carlson verkar vara uppfödda på den lite moderniserade bebopjazz som skapades av giganter som Hank Mobley, Thelonious Monk och Sonny Rollins. Fast man sticker förstås emellan med en och annan standard, till exempel Irving Berlins ”Remember” och Walter Gross outslitliga ”Tenderly”. I just ”Tenderly” spelar förresten Carlson klarinett. Annars alternerar han mellan tenor- och barytonsaxofon, precis som Epstein, denna fantastiske ädelmusikant som alltid tycks vara på topp.
Säkerheten själv
Nilsson spelar också några solokorus här och var och briljerar med blockackord som skulle kunna göra det flesta av hans kollegor gröna av avund. Lundström är, som alltid, säkerheten själv och svänger mer än de flesta basister i detta land och Tollbom lyssnar, driver och kompletterar. Han tillhör det lilla fåtal trummisar som verkligen spelar på sitt instrument.
- Ungefär så här är det varje torsdag förklarar Mattias Nilsson. - Vi – alltså jag och de musiker jag samlat ihop för kvällen – ger först en konsert. Sedan bjuder vi upp alla som vill vara med och jamma. Och det kan bli många det, innan vi lägger av frampå småtimmarna.
Snabbt bortmotad
Just den här kvällen, i torsdags alltså, blev Mattias själv lika snabbt som vänligt bortmotad från pianopallen av Mathias Landaeus så snart jammet kom i gång. Uppklivande på estraden kom också gitarristen Krister Jonsson och rev av en rykande ”Bye Bye Blackbird”, innan det var dags för eder utsände att själva säga ”Bye, bye”.
- Jag drev min jazzklubb, The Way We Play, på ett annat ställe i stan tidigare. Men det strulade tyvärr till sig och jag blev husvill. Men så dök Vasil Dimovski upp alltså han som äger fastigheten vi håller till i nu, och erbjöd mig generöst att komma hit. Vi flyttade in i mars, möblerade om lite grand och har nu en ganska perfekt lokal, tycker jag. Här ska vi hålla till varje torsdagskväll hela sommaren. Och sen också, hoppas jag. Ingen rast, ingen ro. Det måste ju finnas någonstans för alla jazzmusiker och spisare att ta vägen.
- Idén bakom konceptet The Way We Play är att samla jazzmusiker från regionen och ge dem möjlighet att göra ”sin grej”. Så här kan det blir både swing, blues och bebop. Det ska vara variation i konfekten, och jag tycker att det är viktigt att alla kommer ihåg att verbet ”play” inte bara betyder ”spela” utan också ”leka”.
Skänker till cancerfonden
När höstmörkret så småningom faller kommer Mattias Nilsson inte bara att glädja Malmös jazzentusiaster på The Way We Play.
Tillsammans med trumpetaren och sångaren Niklas Fredin ska han också, från och med augusti, underhålla på Hotell Hilton varje onsdags- och fredagskväll.
- Och så ska jag spela med min trio på jazzpartyt på Grand i Lund var det lider. Tillsammans med min gode vän Helmut Kovacs, som har hjälpt mig med massor av olika saker, planerar jag också en konsert i vinter med olika sorters musik. Hela avkastningen kommer att gå till Cancerfonden har vi bestämt.