Skånska Dagbladet (SE) - Håkan Jacobsson / 2008.12.15
Så här års delar kommuner landet runt ut sina kulturpriser. Så också Lomma
– som valt att ge sitt till en Malmöbo. Dock en någorlunda nybliven sådan; den största delen av sitt liv har Mattias Nilsson bott i Bjärred, dit han kom från Karlskrona, bara tre år gammal. Han belönas med 20 000 kronor i julklappspengar mycket för att han drivit jazzklubbar, som gett nya spelmöjligheter åt musiker i regionen. Det är den svarta amerikanska musiken som är hans hemmaplan. Jazz, blues, gospel. Hans huvudinstrument är piano, men under resans gång har han också hunnit bekanta sig med kontrabas, trummor, trumpet och gitarr.
Hans far är pianolärare. Då kan barnen göra på två sätt
– antingen tar man efter eller så gör man något helt annat. Mattias Nilsson började tidigt sitta vid pianot i pappas knä och lyssna och titta och han var bara 3-4 år när han själv började spela.
– Söndag eftermiddag varje vecka var det lektioner. Och han hade knappt nått skolåldern när han började lämna notbilden och improvisera, spela efter eget huvud. Sedan har musiken alltid varit med. Under högstadiet prövade han att spela trumpet, under gymnasietiden på Spyken i Lund testade han trummor och elbas. Efter gymnasiet flyttade han till Härnösand, där han gick på folkhögskolans afrolinje, fortsatte till folkhögskolorna i Bollnäs och Svalöv.
Han sökte också till Musikhögskolan
– mest för att det skulle så vara, har han förstått efteråt. För när han kom in bestämde han sig för att tacka nej.
– Jag kände så klart att jag inte skulle gå någon skola. Jag ville gå en annan väg, söka kunskap från andra källor.
– Ville jag satsa på musik på heltid var det lika bra att genast börja i den verkligheten. Det handlar om att skaffa kontakter och visa att man finns och vad man kan. Och i många fall om att skapa sina egna jobb. Han sökte sig till måndagsjammen på Pickwick i Malmö.
– Det var där jag började komma i kontakt med lite Malmöfolk. Där var soul i luften, där hände oförutsägbara grejor. Han drog i gång jazzklubben “Stompin' at the Savoy” på Café Rasoir och sedan “The Way We Play”, som först höll till på Djäknegatan, senare på Adelgatan.
Nu är klubben hemlös igen, och Mattias Nilsson har inte riktigt bestämt sig för om han skall jobba för en fortsättning.
– Jag känner så många talanger i Malmö och vill låta omvärlden veta vad som finns. Men detta tar mycket kraft att hålla i det själv. Just nu har han i alla fall en hel del jobb vid datorn med att dokumentera det som varit på klubben, med texter och bilder. Den fasta punkten i arbetslivet just nu är “Jazz at Hilton” på onsdagar och fredagar. Därtill kommer konserter och andra spelningar, solo eller i olika grupper. En del studiojobb blir det också
– närmast i almanackan ligger inspelningar med flickvännen, som är sångerska. Han kan lyssna på såväl Sinatra och Stevie Wonder som Elvis och Jussi Björling. De där eviga ögonblicken kan uppstå i vilken genre som helst. Men han nämner Oscar Peterson som en stor inspiration. Han berättar att han just nu håller på att rensa i tillvaron.
– Mest materiella ting, jag vill göra mig av med saker som jag inte behöver i mitt liv. Ge bort böcker, sälja grejor. Människor är ändå det som ger mest.
På önskelistan finns att han skulle vilja tillbringa mer tid ute i naturen och att bli flitigare när det gäller motion. Den kommande helgperioden tänker han ägna åt att försöka skriva egen musik. Hur den skall låta vet han inte riktigt.
– Jag skall umgås med instrumentet, det får vara utgångspunkten. Vi får se vart det leder.