Pianisten Mattias Nilsson årets Phontastic-stipendiat

Pianisten Mattias Nilsson årets Phontastic-stipendiat | 10 September, 2024 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige)

Motivering:
Pianisten Mattias Nilsson har med sin musikaliska kompetens, bredd, sitt personliga uttryck samt en obändig energi banat väg för en internationell karriär oberoende av kulturstöd. Mattias rör sig flyhänt mellan jazz, klassiskt och folkmusik, djupt rotad i traditionen och samtidigt nyfiken på olika utvecklingslinjer. Han är en vital kulturbärare i hemstaden Malmös musikliv och en mycket god representant för Phontastics musikfilosofi.

Stipendiet – som ska gå till en jazzmusiker som ännu inte fyllt 50 år och som verkar i skivbolaget Phontastics anda – delas i år ut för femte gången. Tidigare stipendiater: saxofonisten Amanda Sedgwick (2020), pianisten Daniel Tilling (2021), klarinettisten Klas Lindquist (2022) och trumpetaren Karl Olandersson (2023).

Skivbolaget Phontastic grundades år 1975 av advokat Anders R. Öhman (1925–2020) som bl.a. ägnade jazzmusiken stor omsorg och som under ett drygt kvartssekel (1949-1977) var jazzrecensent i Orkester Journalen och Svenska Dagbladet. Han var medlem i Musikaliska Akademien sedan 1984 och dess preses 1989-1998, men också aktiv och ledamot i flera andra kulturella sammanhang som t.ex. det litterära samfundet De Nio.

Stipendiet delas ut av Anders R. Öhmans Phontastic-stiftelse vars styrelse består av Anders R. Öhmans döttrar Suzanne Öhman och Elisabeth Öhman samt jazz­musikerna: saxofonisten John Högman, tillika systerson till Anders R. Öhman, basisten Hans Backenroth och pianisten och trombonisten Ulf Johansson Werre.

Mattias Nilsson reser världen runt - Återvänder till Brasilien med familjen | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 22 September, 2022
Nr 4 / Årgång #32

För två år sedan skrev vi här i Stand By om Malmöpianisten Mattias Nilsson som satt fast i Brasilien som han inte kunde lämna på grund av coronarestriktionerna. Nu är han hemma sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Det har hänt mycket i hans liv sedan Brasilientiden i São Paolo. I Kronprinsenkvarteret i Malmö bor han tillsammans med sin förlovade, brasilianska Karina och familjen består nu av fyra personer med tvåårige sonen Oliver och dottern Ayla, fem månader.

”Sedan sist” har de 32 länder Mattias Nilsson spelat i blivit 33! Senast var han i Kongo Kinshasa och kunde lägga ytterligare en ambassadspelning till de många han gjort i andra länder.

”Jag har fått många nya kontakter genom alla mina resor och det var genom en känning i Paris som jag kom i kontakt med svenska ambassaden i Kongo-Kinshasa”, berättar Mattias.

”Det blev en ny upplevelse att ta med låtar som Tryggare Kan Ingen Vara och Kom Lilla Flicka Valsa Med Mig och andra svenska folkvisor och tillsammans med afrikanska musiker får lite av deras rytmer i vår musik”!

Innan Afrikaresan var han i juli på en spansk turné med Spanienboende saxofonisten Fredrik Carlquist, några dagar i Estland och på en längre turné med det amerikanska musikerkollektivet Postmodern Jukebox (PMJ) i England, Frankrike, Tyskland och Belgien.

”Utsåld turné på berömda arenor. Fantastiskt att få spela på t ex London Palladium och Olympia i Paris”.

Mattias Nilsson är som vi nämnde för två år sedan sin egen manager och under sommaren har han turnerat flitigt med såväl amerikanska sångerskan Sharón Clark, ”parhästen” från Washington D.C., som solospelningar, många i kyrkor landet runt.

Med en familj att försörja gäller det att inte ligga på soffan, ”även om det händer att jag ligger där, tittar på barnen och undrar vad det egentligen är jag håller på med”.

Malmö är ju tyvärr inte den mest ”jazziga” staden och spelningarna står inte precis i kö. Det är lätt att hålla med Mattias när han uttalar att ”ingen tänker på den äldre publiken här, ska det vara jazz ska det helst vara svårt och experimentellt”. Jodå, fråga mig som har erfarenhet av när Hot House kördes bort med sitt mångåriga jazztält från Malmöfestivalen av dåvarande festivalbasen Pella Ström med motiveringen ”ni är för gamla”! ”Några stipendier tycks också omöjligt att få del av, då ska man vara bosatt och ha kontakter i Stockholm, det har jag gett upp”, säger Mattias som inte fått något sedan han fick ta emot Harry Arnoldstipendiet 2013.

Nu jobbar han med sina kontakter i Brasilien för att få till en del spelningar när han tar med sin familj i december för att hälsa på den brasilianska delen av släkten. Tillbaka till Malmö och den förhoppningsvis fram till dess uthyrda lägenheten i mars någon gång.

Vi kan ju erinra om några utdrag av recensioner för Mattias skiva Dreams of Belonging:

Jan Granie i Norge skrev: ”Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal værre…. Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.”

Björn Gustavsson skrev: ”MEDITATIV SKÖNHET. Jazzpianisten Mattias Nilsson från Malmö är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams of belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.

Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande…”

Mats Hallberg Kulturbloggen: Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.

PROPOSITO DI JAZZ (Italy): “Mattias Nilsson rightfully fits into the genre of the great Nordic pianists, that is to say those extraordinary musicians who have managed to produce original music characterized by the encounter between the jazz tradition and the particular humus of Northern Europe...”

Han blev borta ett år längre än planerat | SYDSVENSKAN (SE)

SYDSVENSKAN (SE) - Ulf Sundberg / 25 April, 2021

Han blev borta ett år längre än planerat

För pianisten Mattias Nilsson blev utrikessemestern mycket längre än han väntade sig när han landade i Brasilien. Dessutom kom han hem med tillökning i familjen.

Hösten 2019 bestämde sig Mattias Nilsson för att åka till Brasilien för att dels hälsa på sin flickvän och även för att ge en konsert. Föga visste han då att det skulle bli den sista konserten på väldigt länge.

– Jag hade gott om konserter inplanerade när coronan slog till och de trillade ifrån allihop, berättar han.

Istället blev han sittande i svärmoderns lägenhet i Sao Paulo tillsammans med flickvännen Karina Rivolta Bernauer fram till i mars i år.

– Jag försökte hela tiden hitta flyg hem till Sverige men hamnade i diverse konstiga situationer med olika resebyråer och flygbolagen. Det tog mycket tid och kraft så mitt pianospelande blev lidande. Jag spelade inte alls i fem månader.

När paret fick tillgång till en avliden släktings lägenhet blev tillvaron lite bättre.

– Men det är ändå jobbigt när man inte kan gå ut. I början hade vi tillgång till en pool men den stängde de och då var vi hänvisade till lägenheten utom när vi gjorde ärenden på stan.

För Mattias var räddningen hans ordningssinne.

– Jag fick tid att städa i min dator. Alla bilder, kalendrar och adresser systematiserade jag så jag vet var jag har dem nu.

Egentid fick han genom att vara ut lite längre när han hämtade middag till familjen och då och då passade på att ta en öl i samband med det.

Under tiden i Sao Paulo föddes även sonen Oliver som fick tiden att gå. Men när hela familjen fick Covid var det extra jobbigt.

– Oliver hamnade på intensiven i Sao Paulo och övervakades dag och natt innan det vände samtidigt som vi var sjuka. Det var ingen kul tid.

För att komma igång med spelandet igen köpte han ett elpiano men det är inte samma sak att spela på ett sådant jämfört med en flygel.

– Eftersom jag spelat mycket i kyrkor och de har oftast väldigt fina flyglar så är jag van vid det och det blir en helt annan upplevelse, menar han.

Att det blev piano kan nog delvis skyllas på hans far Jan-Åke Nilsson som är konsertpianist.

– Vi spelade mycket tillsammans och gör fortfarande. Ofta spelade jag musiken efter eget huvud eftersom jag tyckte att Mozart skulle låta på ett sätt och min far lät mig göra det. Så det ha nog delvis format mig som pianist och att jag älskar att improvisera.

Debuten skedde vid åtta års ålder när han fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjärnqvist vid en konsert i Bromölla och fortsatte sedan genom ungdomen.

Estetisk linje på gymnasiet följde men när det var dags att söka in till musikhögskolan tackade han för sig.

– Jag ville inte spela som de lär ut så jag tackade nej till platsen. Istället satsade jag på att ordna konserter hemma i Malmö och skaffade mig på det sättet mitt rykte.

Samarbetet med sångerskan Sharon Clark tog honom ut i världen och ska så småningom leda till en skiva, hoppas han.

– Fast helst vill jag spela i stora konsertsalar under eget namn. Det känns som om jag fått en stämpel som kyrkomusiker och jag är mycket mer än det.

Two brand new singles from CLARK & NILSSON out now!

Afro-American jazz vocalist Sharón Clark and Scandinavian pianist Mattias Nilsson have been breaking down racial barriers by touring together, ever since they met at a jam session in New York, 2012. This includes concerts in Europe, Africa and Asia; performing a long list of renowned festivals and clubs. Their two first singles togheter are now releases worldwide.

COVER_You_Taught_My_Heart_To_Sing-Single.jpg

YOU TAUGHT MY HEART TO SING [Live] (click to listen)
This is a live recording from the legendary jazz club Montmartre (where they are frequent guests) of McTyner´s and Sammy Kahn´s "You Taught My Heart To Sing". Clark and Nilsson are joined by Danish bassist Jimmi Roger Pedersen, a long time member of the Horace Parlan´s late European Quartet and also a former student of bass legend NHOP. Rod Youngs, an American living in London who have played with Les McCann, Gil Scott Heron and was also featured in BBC´s 625 is playing the drums.

COVER_Angel_Eyes-Single.jpg

ANGEL EYES [Live] (click to listen)
An intimate vocal / piano duo live version of the classic “Angel Eyes” written by Matt Dennis and Earl Brent.

Sharón Clark & Mattias Nilsson släpper sin första singel 11 december – Kulturbloggen har lyssnat

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 9 December, 2020

Afrikansk-amerikanska stjärnvokalisten Sharón Clark och Mattias Nilsson från Skåne möttes på en jazzklubb i New York 2012. Första Sverigeturnén genomfördes ett par år senare. Sedan dess har duon årligen turnerat i Europa, Afrika och Asien med uppträdanden på de mest välkända festivalerna och klubbarna. Man kan bara hoppas att de får möjlighet att spela live ånyo under nästa år.

Kulturbloggen fick nöjet att höra Clark på Trollhättan Jazz & bluesfestival ifjol tillsammans med samma kvartett som spelar på den aktuella singeln , vilket renderade i exalterade omdömen i recensionssvep. Vi har därutöver fått exklusiv intervju med Mattias Nilsson med anledning av den genrefria pianistens 15-års jubileum som frilansare. 2016 utdelade Kulturbloggen högsta betyg till hans solodebut.

Låten som redan spelats av Jazzradion är en sex minuter lång livetagning inför publik, från legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn av balladen You Taught My Heart To Sing , inspelad månaden före pandemins utbrott i Europa. Musiken är komponerad av McCoy Tyner medan texten har skrivits av Sammy Cahn. 11/12 2020 skulle bop-pianisten McCoy Tyners ha fyllt 82 år. (Undertecknad har sett den berömde musikern – allra mest känd för att ingått i Coltranes klassiska kvartett – i fint framträdande på Skeppsholmen.) Balladen är inte bara den första singel Clark & Nilsson släpper, utan därtill premiärrelease på pianistens egna bolag MN Records.

Förutom Mattias Nilsson precisionsarbete i ledig stil på välljudande flygel, hörs i bakgrunden dansken Jimmi Roger Pedersen på kontrabas och bakom trumsetet sitter Rod Youngs från USA. Undertecknad har skådat basisten med Mwendo Dawa och batteristen i en sprakande sättning anförd av Gil Scott Heron. I Nilssons pressutskick får vi veta mer om denna kvalificerade rytmsektion. Pedersen har ingått i Horace Parlan trio och studerat för basgiganten NHÖP. Youngs å sin sida har lirat med storheter som Jon Hendricks, Natalie Cole, Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand) och i husband hos BBC för hyllningsprogrammet For One Night Only.

Mitt intryck efter att ha lyssnat ett antal gånger? Låter som en ljuvlig klenod ur 50-talets American Songbook. Fast enligt mina ofullständiga efterforskningar verkar tillkomsten för detta tidlösa alster datera sig till 80-talet. Den enormt framgångsrike textmakaren som skrev odödliga sånger för bland andra Frank Sinatra, har tidigare fått sina ord till You Taught My Heart To Sing tolkade av bland andra Dianne Reeves. Henne och lika fulländade Grammy-belönade kollegor som Cecilie McLorin Salvant och Lizz Wright har jag liverecenserat. Nämns i detta sammanhang för att poängtera att Sharón Clark, tveklöst platsar i en sådan illuster omgivning. Har hört hundratals ballader i samma anda, så ingen kan påstå att liveinspelningen från Köpenhamn präglas av förnyelse.

För förvaltare av en behaglig och lätt igenkännbar tradition gäller att slipa på sina uttrycksmedel, vilket här görs med besked. Denna version besitter exceptionell kvalitet, berör särskilt genom sin återhållsamhet. Utan att bli det minsta jolmigt sötsliskig betonas på så vis en sammetslen skönhet. Duon centrerar låten kring långsamt framplockade ackord och den i gospel rotade sångerskans berömda vibrato och dito tonalitet. Tolkningen symboliseras av en avskalad, framåtskridande värme. Pianots klanger integreras organiskt med den himmelskt vackra rösten. Och efterhand skymtar kompet i en perifer roll med vispar och diskret inlagda bastakter. Man skyr klokt nog lusten att visa sig på styva linan. Istället underordnar man sig den gudomligt svävande rösten, alternativt den sparsmakade långsamt vandrande melodin. Metodiken gör känsliga öron lyckliga, får livet i dessa prövningens tider att kännas avsevärt mer meningsfullt.

The Queen Is In - Vibin´ with Sharón Clark | DEBBIE BURKE (USA)

Debbie Burke - Jazz author (US) / November 1, 2020

Total tonal fluency is attained through hard work and love for the craft, something vocalist Sharón Clark knows a lot about. Her recent collab with Mattias Nilsson had their small but mighty ensemble fill the room with sonic pleasure. On “Sometimes I’m Happy” the way she bends a note is so sublime that you can cloak yourself in its glow. Her scatting is pure expert improv as she explores the edges of a key and pushes beyond to unexpected vistas. On “My Kind of Love” her pacing is elegant and her tone is pure silk. A modern-day Maxine Sullivan with amazing range and repertoire, Ms. Clark embodies what there is to love about jazz: everything.

Why did you decide to collaborate with Mattias Nilsson and how does his sound match your vision for the music?
Mattias and I met in NY in 2012 at various jam sessions. At each session I noticed his playing was very laid back and tasteful, not just a bunch of notes played as fast as he could. I thought he was perfect for my style of jazz.

Where do you go in your head when you sing?
Each song I choose comes from a life experience. I truly believe that there is nothing new under the sun. Love, hate, anger, happiness all come in some form to each individual. I just make sure that the songs I choose are ones that resonant with me.

Why do you think some consider you Washington, DC’s Queen of Jazz?
LOL!!! Maybe it’s because I’ve been on the scene for over 40 years now. In all sincerity, it’s an honor to be considered so. The pressure for me to live up to the title comes mainly from me. I hold myself accountable to keep improving and growing.

Talk about the big lessons learned from your early days with the Bottle Caps to today and beyond.
My biggest lesson came in my early years. It was to keep my eyes on my money and to have a contract. Read the fine print. If you’re not sure, ask. I’ve learned to keep a very small circle of people who tell the truth and are capable of being frank. “Fans” are just that and I appreciate them 100%. Your inner circle will tell you about the intonation slip or if you have spinach on your teeth.

What kinds of collaborations do you enjoy the most?
Less is more in my book. I love duo work be it voice and piano, or voice, guitar and very interesting horns.

What’s up for the rest of 2020-21 with venues severely curtailing live performances?
This has been a real wake-up call. I’ve been out of the traditional work format for eight months now. In order to make myself more marketable, I’m taking medical coding and billing to have something to fall back on. The is a career that can be done almost any place in the world and remotely. Now, I rely on unemployment and good friends and family. I’ve done some live streaming and the good thing is, I’m getting exposure in places that wouldn’t notice me otherwise. Captive audience??

What are jazz audiences like abroad?
Where would I be without my international support? Probably scratching for work in NYC. The world has a much better grasp of what the idea of jazz is. They study the greats and understand and appreciate the real jazz tradition – “The Roots of Jazz”. They completely expect and respect it coming from me and from someone that looks like me.

Your hopes for this new CD with Mattias?
Mattias and I will offer that classic, soulful, elegant sincerity of the last century. Both in sound and appearance.

For more information visit sharonclarkjazz.com.

© 2020 Debbie Burke

The Road Beckons – Interrupted Tour Gets Artists Mattias Nilsson and Sharón Clark Ready for Fuller Collab | Debbie Burke (USA)

Debbie Burke - Jazz author (USA) / October 2, 2020

Swedish pianist/composer Mattias Nilsson had recently paired up with American vocal powerhouse Sharón Clark [NOTE: feature article on Ms. Clark coming shortly!] to tour throughout Europe right before live performances came to a screeching halt due to the pandemic. Having to pivot, they realized that a future collaboration is inevitable; the joy must go on and people need their live music.

Together, their talents combine to provide a fresh take on some classics while setting a strong mood that embraces a commitment to clear, pure notes and a warm, welcoming spirit. Mattias not only knows when to pull back and let Clark carry the song, but also when to get deep in the weeds and extract every ounce of emotion, letting fly every color possible. In “Theme from ‘Hotel’” which is dedicated to the memory of vocal great Nancy Wilson, Clark conveys the precise pain of a heartfelt story and is complemented by Nilsson who uses a delicate touch to paint a fuller picture. “In a Sentimental Mood” shows off Nilsson’s intuitive ability to embroider a melody like the craftsman that he is and Clark turns the typically energetic “Fly Me to the Moon” into a sweet song of longing. (Special love goes out to sax player Paul Carr whose solo on “For All We Know” was a blistering success.)

In what ways do you incorporate or are you inspired by music of your Swedish heritage?
Since I play a lot of Swedish music in my solo concerts such as more classical pieces, hymns and folk songs I think that I unconsciously get some elements which show in my playing, unaware of what exactly they might be. When composing, I sometimes use a form of a folk melody or the polka in which the emphasis of the beat lies on 1and 3 and with that in mind I would add a more advanced harmony but still try to keep a folk feeling as a foundation. My song “Spirea” from the solo album “Dreams of Belonging” is an example of this. Shifts from major to minor in melody or vice versa is also very common in the Swedish folk songs and is something I like a lot and use when improvising. You get close to the blues but through the Swedish heritage.

Why did you decide to collaborate with the vocalist Sharón Clark and how does her sound match your vision for the music?
Meeting and working together with Sharón Clark is a true blessing for someone like me who grew up listening to mostly Afro-American artists. I believe she is one of the few true authentic jazz voices out there today, at least from growing up listening to my dad’s mix tapes. Ms. Clark and I are on the same wavelength which makes our vision and direction match. She’s a real storyteller and she can really swing too. She also grew up singing in church and with me playing a lot of gospel, it can’t get any better. Well, actually it can, if she just could get the recognition she really deserves back home in the US. That would make me really happy.

We haven’t done an album yet but are planning to do so very soon. 

Talk about your ensemble and how did you meet them; why did you choose to work with them as artists?
As far as the ensemble is concerned, we’re trying out different players from the countries where we are performing which keeps the group versatile and interesting. Last gig we did in Feb 2020, at the legendary Jazzhus Montmartre in Copenhagen, we brought in London-based (originally from Washington D.C.) drummer Rod Youngs and had Jimmi Roger Pedersen (former student of NHOP [Niels-Henning Ørsted Pedersen]) from Denmark on bass. So at the moment we’re calling musicians we would like to work with rather than having a fixed ensemble. But there’re so many fantastic players in Scandinavia and Europe which we really admire so it’s very hard to choose.

It also depends on where and when we´re touring, but so far they’ve all done amazing work, really listening to the material adding their own personality to the music. They also dress up and look good on stage which unfortunately you can´t say about all European jazz musicians these days.

Where is your tour taking you and what songs are you doing?
So far we’ve performed in Sweden, Denmark, Estonia, Latvia, Croatia, Belgium, France, Taiwan and South Africa. A tour in Poland and Spain was confirmed when the pandemic broke out. The selection of songs is mainly from the Great American Songbook but the ones that are not so often heard. I know Sharón has a scrapbook somewhere with lyrics written down, so I hope we can put some music to that in the near future. I´m also introducing her to some Swedish music.

With the huge success of our gospel concerts we’ve also started to incorporate some of those tunes, going back to the roots and foundation.

Highlights of producing your three previous CDs, “Dreams of Belonging.” “Peaceful in Dreams” and “Silent Nights”?
“Dreams of Belonging” is my debut album after 11 years as a professional pianist. For me it represents the culmination of a long journey and the discovery of an individual voice. I’m happy that I was finally able to record and release it, since I was all on my own in the process. I´m also very thankful for the attention it got with 26 reviews in many different countries.

“Peaceful in Dreams” and “Silent Nights” are duo albums with Austrian saxophonist Ray Aichinger where we arranged Christmas songs from all over Europe in a less commercial way, sparser, reflective and contemplative. The idea was music you’ve would listen to in the evening when all the noise and expectations were gone; by the fireplace with a nice drink late on Christmas Eve. People really seem to enjoy both of the albums and say they play them every Christmas. We recorded them in Vienna during very hot summer days so we had to slowly work our way mentally into the Christmas mood.

What inspires you when you write?
I often say that music is not my life, but life is my music. So with all the places I’ve played and visited so far (31 countries), there are so many fond memories, so much tasty food and so many wonderful people that go along with that. Once I start writing something, all of that comes to mind in a nice smorgasbord which serves as my inspiration.

Bill Evans put it so well so I’ll just have to quote him: “Music should enrich the soul; it should teach spirituality by showing a person a portion of himself that he would not discover otherwise. It’s easy to rediscover part of yourself, but through art you can be shown part of yourself you never knew existed.”

What are the differences in audiences around the globe that you have noticed in touring?
In general, I think people are more curious and open when you’re performing outside your own country. Humanity needs live music and I think an audience receives the music in pretty much the same way all over the world, but depending on your culture and background you interact differently. Some audiences are listening more and some are more spontaneous. Both are equally important.

Are there universal truths in jazz; a mission or purpose that is inherent to the music?
Absolutely I would say and not only in jazz. I believe it exists in all kinds of music. If you’re being truly honest with yourself and also trying to play that way I think a lot of universal truths can be communicated and that becomes the mission, at least for me.

Has the pandemic impacted your performance schedule?
I came to Brazil on March 4 for a 2-week stay with some concerts in São Paulo before heading back to Europe. Then, I was supposed to be back in Brazil in April to perform at the Blue Note in Rio and São Paulo with Sharón Clark. Everything got cancelled, I got stuck in Brazil in quarantine and I haven’t touched a real acoustic grand piano since March 10. I had one day home in Malmö, Sweden after coming from a tour in Russia to repack and I haven’t been home since. I only came with one carry-on. But it works fine, since I’m used to not carrying much around.

I think I’ve adapted pretty well since I´m used to structure in my days. I still get up and do my computer work in the morning and during these six month I’ve also been able to go through and clean up a lot of private business and things I hadn’t had the time to do before. I’ve also been listening to a lot of music and studying music as well.

Since I’m in Brazil, which is hit pretty hard by the pandemic, I’m also living with people in the risk group (my pregnant fiancé and her mom), we’re pretty much in lockdown. I know my colleagues at least can do some gigs or well-produced streaming concerts with great sound and quality.

What is on the horizon for the rest of this year and for 2021?
Just keep on working as before, focusing on what’s to come. I’m going to be part of the True Blue Jazz Festival Streaming Live Watch Party on Friday Oct. 16th & Saturday Oct. 17th.

I’m also turning 40 in October and expecting a son on my birthday so I’m sure that will take some of my focus, happily.

Next year I’m planning to record another solo album as well as an album with Sharón Clark, which I want to follow up with concerts. I hope all cancelled concerts will be rescheduled for next year. Can’t wait to hit the road again.

Other comments?
I just want to say thank you for what you´re doing and for doing it so well. I´m very thankful I was given this opportunity to share and express my thoughts.

For more information visit mattiasnilsson.com.

Photos courtesy of and with permission of Mattias Nilsson.

© Debbie Burke 2020

En Hälsning Från Harry A-Stipendiaten Mattias Nilsson I Brasiliansk Karantän | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 20 Juli, 2020

2013 fick pianisten Mattias Nilsson Harry Arnold-stipendiet på 10.000 kronor. Han har som autodidakt, självlärd, musiker turnerat världen runt men sitter sedan mars i år fast i karantän pga av Coronan, covid-19-viruset, i Brasilien! Vi når honom i São Paolo där han bor med sin förlovade Karina (bilden) hos hennes mamma.
När han tillsammans med amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjort en konsert i Moskva var han hemma i Malmö och packade om för två veckors vistelse i Brasilien. Så bröt Coronan ut och de flyg han skulle vidare med för konserter i Wien, Prag och Brno blev inställda.
– Sedan den 4 mars är jag mer eller mindre fast i São Paolo och alla sommarturnéer är inställda, berättar Mattias Nilsson.
– Men på grund av Coronan har myndigheternas kontroll av hur länge man får visats i landet legat ”på vänt” och eftersom jag fått en s k ”stable unit” med familjen får jag nu resa ut och in i landet.
Sedan Karlskrona-födde Mattias Nilsson, som blir 40 i höst, började spela piano som fyraåring och redan åtta år gammal fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjernquist har mycket hänt. Hans far Jan-Åke Nilsson blev hans första och faktiskt enda lärare vid pianot och Mattias tackade faktiskt nej till en plats på Malmö Musikhögskola. Han ville prova sina egna vingar och man hade tidigt kommit underfund med att han hade en unik improvisationsförmåga.
Hans musikaliska förbilder är dock många. Han har förutom sin far Jan-Åke nämnt Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave McKenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.
Vi nämnde hans resor. Han har förutom i Sverige spelat i 31 länder sedan 2004 – Danmark, Norge, Island, Estland, Lettland, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike, Polen, Tjeckien, Republiken Kosovo, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Spanien, Nederländerna, Kroatien, Turkiet, Tanzania, Zanzibar, Zambia, Egypten, Gran Canaria, Sydafrika, Taiwan, USA, Brasilien & Chile. Enbart förra året besökte han Danmark, Island, Estland, Tyskland, Frankrike, Tjeckien, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Sydafrika och Brasilien.
Troligen är ingen svensk jazzmusiker, kanske inte i världen, så berest som Mattias Nilsson. Och han är en selfmade man även på den punkten. Han har ingen agent eller manager som ska ha betalt. Heller inga bidrag från några kultur/konstnärsnämnder. Han har sökt, men för döva öron och blinda ögon. I en tidigare intervju (Mats Hallberg i Kulturbloggen.com) har han sagt så här:

”Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”
I São Paolo hann han med två konserter tillsammans med brasilianska musiker innan det mesta stängde ner. Men framtiden är av kända skäl synnerligen oviss.
– Till Sverige beräknas jag återkomma nästa år, avslutar Mattias.

MÅNSSONS KULTUR (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

MÅNSSONS KULTUR (SE) - Johnny Månsson / 2019.05.07

En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean Martin. Här en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson.

Intervju med 15-års jubilerande pianisten Mattias Nilsson | KULTURBLOGGEN (SE)

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 24 April, 2019

Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi har 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.

Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär?
“De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ‘riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”

Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt?
“Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”

I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet?
”I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”

Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik?
”Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”

Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer?
”Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”

Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i?
“Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”

Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på?
”Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”

Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst?
Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”

Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv?
“Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”

Vilka har dina musikaliska förebilder?
“Många! Alla som gör ‘sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ‘sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”

Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke?
“Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”

I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet).
“Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ‘Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån.“

ALL ABOUT JAZZ (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

ALL ABOUT JAZZ (USA) - C. Michael Bailey / 2018.03.18

In the 1970s and '80s, Windham Hill and Narada made scores of solo piano records that ranged from near sublime to the maudlin, all under the name of "New Age." I listened to hours of it and had my favorite artists. That said, I cannot say that I ever experienced the soul of that music. It was a satisfying, if empty-calorie ear confection that was pleasant enough, but did fall into my thoughts on criticizing contemporary pop art, which I always thought should be consumed but never considered. There has been a recent resurgence in pleasant solo piano music that expresses a greater gravity and storytelling capability. Recordings by pianist Steven Schoenberg, What's Going On? Solo Piano (Quabbin Records, 2017), Christmas Reimagined (Sonic Veil, 2014), and Live: An Improvisational Journey (Quabbin Records, 2009) are examples of quasi-improvisational recordings with a rare depth and message to be teased out from listening to them.

Enter Swedish pianist Mattias Nilsson who has qualitatively the same creative outlook. On Dreams of Belonging Nilsson spins fine gossamer from his 88 keys over nine songs, eight original and one time honored "standard." Nilsson's playing is sharply defined and pastorally plaintive. In his playing, particularly the title piece and "Spirea" I hear wisps of natural light sonically capturing dust motes floating. The pianist slides in a perfectly crepuscular "Gentle on My Mind" among his lightly tethered melodies. Nilsson does not clutter his playing with unneeded ornament, preferring to capture the melody in a gently raised harmonic architecture. "Folkmelody from Vastmanland" is somber and reflective, proceeding like a slow walk on a fall day in familiar environs when all is almost well. That is how music is supposed to strike you.

JAZZ WEEKLY (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ WEEKLY (USA) - George W. Harris / 2018.03.01

Here’s a gorgeous solo album with Mattias Nilsson at the grand piano, delivering well thought-out renditions of material ranging from original compositions to folk melodies. His touch on the ivories is warm, patient and thoughtful, ruminating and yearning on his own title pieces and relaxed and sensitive on “Hymn To Love” while giving an Old World parlor feel to his “Spirea”. His textures are rich and classical leaning on the traditional “Folk Melody From Västmanland” and he exudes romance on “Serenade” and grace on a creative take of “Gentle On My Mind”. You can feel the light peering through the stained glass window on “At Frösö Church” and his lyricism exudes during “Södermalm”. Perfect moods for genteel moments.

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - ‘Dreams Of Belonging‘

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - Gerlando Gatto / 2018.02.06

Ecco uno di quei pochi dischi che, appena finito, hai voglia di reinserire nel lettore per scovarne ogni minimo dettaglio, ogni recondita nuance, ogni piega nascosta nell’affascinante pianismo.

Mattias Nilsson, svedese classe 1980, si inserisce a buon diritto nel filone dei grandi pianisti ‘nordici’ ossia di quegli straordinari musicisti che sono riusciti a produrre una musica originale caratterizzata dall’incontro fra la tradizione jazzistica e l’humus particolare del Nord Europa, quell’humus fatto di spazi immensi, grandi silenzi e quindi una dolce soffusa malinconia…il tutto condito da una tecnica superlativa data l’importanza che quei Paesi attribuiscono all’educazione musicale.

Non a caso Mattias ha ricevuto nel 2013 il prestigioso premio “Swedish Harry Arnold Scholarship”. Questo “Dreams Of Belonging” rappresenta il suo debutto discografico come leader e presentarsi, discograficamente parlando, con un ‘piano-solo’ è impresa quanto mai coraggiosa viste le insidie sempre presenti in performances di questo tipo. Ma, evidentemente, Nilsson si conosce assai bene per capire di essere pronto e i fatti gli hanno dato ragione. Come si accennava in apertura, l’album è delizioso, godibile dal primo all’ultimo istante, con le dita di Mattias che volano sulla tastiera a produrre una musica leggera (ma nell’accezione positiva del termine), ossia non appesantita da inutili orpelli, da vani esercizi di retorica stilistica.

Il pianista svedese si appalesa così com’è, sensibile, preparato, non immune dal fascino che proviene sia dalla sua terra sia dal jazz. Così in repertorio figurano otto pezzi tratti dalla tradizione svedese, tre composizioni originali di Mattias e una cover di John Hartford “Gentle On My Mind”; in quest’ambito particolarmente suggestiva la title-track.

JAZZNYT (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZNYT (DK)  - Niels Overgård / 2018.01.02

Årets anden plade på bloggen er endnu en solopianoplade. Fælles for pladerne er deres rene og imødekommende umiddelbarhed. Svenske Mattias Nilsson er et andet sted end Bugge Wesseltoft. Han har mere blues i klaveret. Det er den svensk tempererede blues, hvor der både er inspiration fra Jan Johansson og Oscar Peterson, som Mattias Nilsson bevæger sig rundt i. Den 37 årige Malmö bosatte pianist har selv skrevet 3 af pladens ni numre. Repertoiret er bredt med både en svensk folkevise, Stockholmsjazz af Thore Swanerud og countryklassikeren Gentle On My Mind.

Der er blevet til en beroligende og smuk soloplade med masser af sydsvensk jazzsjæl.

JAZZ JAPAN (JP) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ JAPAN (JP) - Mr Hiroki Sugita / 2018.01, #88

Translated from Japanese to English.

A debut album from of a pianist who collected songs related to his home country
This debut album is by a pianist who has been playing professionally for 11 years. He seems to have opted for a solo project because he wanted his first work as leader to rest solely on his own skills. The album contains a bluesy version of an old song, Folk Melody From Västmanland, which doubles as Sweden's national anthem. Serenade is a melodic beauty, while Hymn To Love and At Frösö Church are reminiscent of Keith Jarrett pieces. And there's a jazzy spice to the title track, Dreams Of Belonging, that combines folk and classical influences. Södermalm is the best song and appears to capture the essence of Sweden. I discovered a talented pianist in this album.

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - ‘Dreams Of Belonging‘

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - Tor Hammerø / 2017.08.28

Vakkert fra broderfolket
Den svenske pianisten og komponisten Mattias Nilsson er et helt nytt bekjentskap for meg. På sin første skive som leder forteller han oss umiddelbart at han har mye vakkert på hjertet i forlengelsen av Jan Johansson-tradisjonen.

Mattias Nilsson føyer seg inn i rekka av solopianister som sprer mye varme. Tor de Jazz blir lagt lagt merke til langt utenfor Harald og Sonjas grenser og det er jo hyggelig. Det fører blant annet til postmannen stikker innom med musikk fra ymse land med jevne mellomrom og lite er mer spennende enn når totalt ukjente navn og ditto musikk dukker opp.

36 år gamle/unge Mattias Nilsson, med base i Malmö, hører hjemme i den kategorien og når han tar sjansen på å begi seg ut på en soloekskursjon med sin debut, så vet man umiddelbart at det er en modig musikant vi har med å gjøre.

Nilsson har all grunn til å være modig. Resultatet etter to dager i Rosenbergsalen på musikkakademiet i Malmö i januar i fjor, så egentlig dagens lys og en del høytalere allerede for et år siden. Den har altså ikke kommet min vei før nå, men det gjør forsåvidt ingenting heller - dette er nemlig tidløs musikk.

Nilsson er en lyriker og romantiker og med et repertoar bestående av svenske folkeviser - det hele begynner for sikkerhets skyld med ”Folk Melody From Västmanland” eller relativt mye bedre kjent som ”Du Gamla, Du Fria” - og blir fulgt av Thore Swaneruds legendariske ”Södermalm” og Wilhelm Peterson-Bergers ”At Frösö Church” for så å bli avslutta med Oscar Ahnfelts ”Day by Day” eller ”Blott En Dag”. Når så det er krydra med tre egne låter samt en coverversjon av ”Gentle On My Mind”, som Glen Campbell, Dean Martin og Elvis Presley gjorde verdensberømt, så betyr det et utgangspunkt for vakker pianomusikk som burde rekke ei god stund.

Og det gjør det da også. Nilsson er en melodiker med god tid som tar oss med inn i en klangverden som er både vakker og utfordrende. Jovisst har han lært mye av legenden Jan Johansson og han lener seg også mye på de samme idealene, men Mattias Nilsson har så avgjort bevegd seg inn i vårt årtusen også. Han makter på et personlig vis å fusjonere tradisjon med sin egen tid og ”Dreams Of Belonging” er både veldig bra samtidig som den mer enn antyder at det er mye vakkert i vente fra Mattias Nilsson.

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - ‘Dreams Of Belonging‘

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - Konrad Beniamin Puławski / 2017.04.07

Mattias Nilsson – Szwed z nordyckim stylem. Co kryje się za tym terminem? Otóż, kryje się za nim międzynarodowy artysta, który tradycję jazzującego fortepianu miesza z tonalnością kraju fiordów. Wszystko to odkrywa przed nami jedynie za pomocą tego jedynego instrumentarium, którym swoje aranżacje dopieszcza folkiem, hymnami czy też tradycyjnymi pieśniami.

Jego kariera rozpoczyna się tak samo jak wielu klasycznych geniuszy, bo już w wieku lat 4 zaczął grać na fortepianie na porządku dziennym, aby 4 lata później „profesjonalnie” akompaniować śpiewaczce operowej Sonji Stjernquist. Kolejne lata poświęcił bogatemu freelancingowi jazzowym, bluesowym, gospelowy, rockowym, a nawet popowym projektom.

Doświadczenie, jakie zebrał, postanowił wreszcie uiścić własnym projektom, chociaż te nie opierały się wyłącznie na komponowaniu. W Malmö otworzył on bowiem cieszący się powodzeniem klub jazzowy The Way We Play, otwierając drogę do kariery wielu lokalnym muzykom, którzy mają chęć prezentacji swoich umiejętności. Ostatecznym sukcesem należy jednak nazwać wydanie jego pierwszej solowego projektu Dreams Of Belonging.

Kulminację jego dotychczasowej kariery stworzonej na bazie własnego stylu i miłości do folkloru swojej ojczyzny. Dokładnie 11 lat potrzebował, aby podjąć wyzwanie swojego projektu. Decyzja z pewnością niełatwa, bo raz obrana ścieżka będzie prześladowała autora przez kolejne lata. I tak oto jawi nam się Szwed pełen ciepła i kolorytu sielankowego folku okrytego elegancją klasyki oraz salonowego jazzu. Takie jest właśnie otwarcie. Folk Melody From Västmanland to bowiem parafrazy Szwedzkiego hymnu wywodzącego się z tradycyjnej pieśni Du Gamla, Du Fria.

Cementem w jego twórczości są jednak nawiązania do klasyki. Taki Serenade równie dobrze mógłby wyjść z pod pióra Fryderyka Chopina, mimo że kompozycja oryginalnie skomponowana została przez Ivara Widéena. Charakteryzują ją urokliwe przejścia molowo-durowe oraz specyficzna aura melodycznej melancholii. Gentle On My Mind dla tych, którzy znają oryginalną wersję Johna Hartforda, powinno stać się ciekawą niespodzianką. Evergreen lat 60. został tu bowiem ujmująco przearanżowany, zwłaszcza pod względem zdewaluowanego tempa, które na tle rozgwieżdżonego brzmieniowo oryginału krzesa nas swoją niesamowitą subtelnością i muzyczną niewinnością.

Debiut Nilssona to jednak nie tylko covery. Dreams Of Belonging to jedna z trzech autorskich kompozycji autora mająca oddać cześć refleksji codzienności życia wielu z poszukujących artystów. Powtarzający się przewlekle temat i drobne zmiany w teksturze brzmienia mają zapewne oddać niekończące się próby autoidentyfikacji wobec sztuki. Kompozycja oparta na prostym schemacie aranżacji i mimo nachalnej wręcz melodycznej repetycji jedna z ciekawszych kompozycji na całym albumie dzięki heterogenicznej artykulacji poszczególnych faz utworu. Oczywiście nie zabrakło również jazzowych inklinacji, które zasłyszymy na przykład w At Frösö Church. Day By Day to z kolei zakończenie, zwłaszcza dla Szwedów dość pesymistyczne. Ciąży bowiem na nim skojarzenie z pogrzebowym hymnem, który często na takich uroczystościach jest grany.

Przyznacie, że rozstrzał i obranie tak szerokiego spektrum stylów i aranżacji wyłącznie na fortepian musi samo w sobie budzić ciekawość. Jemu nie tylko udało się to ciekawiej pod względem samej struktury zaaranżować, ale i scalić w jeden spójny monolit. Mam nadzieję, że jego kariera tak pesymistycznie jak ostatni utwór się nie skończy, a ten długo oczekiwany debiut doda wiatru pod skrzydła tego uzdolnionego muzyka. Bo takim bez dwóch zdań Nilsson i jego osoba jest.

JAZZ RIGHT NOW (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ RIGHT NOW (USA) - Marc Edwards / 2017.03.29

Dreams Of Belonging is a solo piano performance by Mattias Nilsson. The album consists of nine heartfelt offerings. Mattias has a strong melodic and harmonic sense and a talent for laying into the melody of each of these short compositional pieces, exploring them at his leisure. This entire record seems to be geared for a classical setting as opposed to an improvisational environment. Mr. Nilsson is quite adept at playing these compositions at length. The use of the piano adds to the grandeur of these folk songs. The music gently washes over listeners like soft ocean waves.

During the sixties, a recording such as this would have gotten considerable play on the radio, such as Vince Guaraldi’s song Cast Your Fate To The Wind. At the time, it appealed to many non-jazz audiences. Unfortunately, we have moved away from that era when instrumentalists were appreciated to a much greater degree. The fourth song, Södermalm, I can hear Wynton Kelly swinging on it with Miles’ earlier bands. While most of this music comes across on the ballad side, the album as a whole touches base on the feeling of Vince Guaraldi’s famous composition. This record is the perfect record to listen to at the end of the day after getting home from work. I wasn’t familiar with Mattias Nilsson before this recording. I will keep an eye on his future efforts with great interest. Dreams Of Belonging is available now online.

HIFI & MUSIK (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HIFI & MUSIK (SE) - Bengt Eriksson / 2017.03, #3

Visst går det att fundera på varför pianisten Mattias Nilsson valt att spela Du Gamla, Du Fria och återföra den till sitt ursprung: den Folkmelodi Från Västmanland som den var innan den upphöjdes till nationalsång? Folket kontra överheten, det lilla och det stora, socken och nation. Fast det kan ju också vara så att han spelar och man lyssnar på melodin just för att det är en vacker melodi?

Mattias Nilssons soloalbum “Dreams Of Belonging” innehåller genomgående vackra melodier. Spelstilen kan beskrivas som jazz utan komp och han själv som en jazzpianist som spelar klassiskt (eller tvärtom). Samt folktoner, som sagt. Flygelfingrarna söker sig också in i folk- och populärmusik, ibland blir det lite sakralt eller i alla fall pastoralt.

Titelspåret och ytterligare ett par stycken är egna kompositioner. I övrigt ett brett spektrum av melodier – som Serenade (av Ivar Widéen, kyrkomusiker och klassisk kompositör), Södermalm (Thore Swaneruds svenska jazzlåt), Gentle On My Mind (popcountrydängan av John Hartford) och At Frösö Church (Wilhelm Peterson-Berger).

Utifrån noterna låter Nilsson sina fingrar undersöka varje melodi, just den melodin. Toner mot rytmer, ska melodin låta som noterat eller? Små utvikningar och ”kompletteringar”, han tar själv plats i musiken, så tillbaks till notpappret. Känsligt, flyhänt och vackert spelat. Fint, fundersamt och tänkvärt. Sista meningen syftar både på pianist och lyssnare.

JAZZ POSSU (FI) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ POSSU (FI) - Pasi Virtanen / 2017.02.22

Translated from Finnish to English.

The enormous impact of Jan Johansson's album Jazz På Svenska on Swedish and Nordic jazz is undeniable. Listening to pianist Mattias Nilsson's debut album Dreams Of Belonging, Johansson comes to mind when Du Gamla, Du Fria turns out to be a well-known national anthem - albeit under the name Folk Melody From Västmanland in strong folk and blues tones. Unhurried, unpretentious playing, restoring beautiful melodies.

But this is not just a reheating of Johansson, but part of a continuum in which the improvisation of jazz and the freedom of interpretation are applied to different musical starting points. The more romantic side of classical music, folk music and direct nods to the core of traditional jazz expression - in the interpretation of Södermalm composed by Thore Swanerud in particular, he starts to swing comfortably in the solo.

Among the nine tracks are three of Nilsson’s own compositions, five Swedish folk songs, compositions or hymns, and Gentle On My Mind, made famous by John Hartford’s Elvis, Glen Campbell and Dean Martin. A beautiful harmonious grip carries through the record - Nilsson’s playing is cordial.