”MATTIAS NILSSON SOLO” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”MATTIAS NILSSON SOLO” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 10 Mars, 2024 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

Att Aspelands Musikförening och namnet Hultsfred har en positiv klang bland artister, märktes när världsartisten Mattias Nilsson, piano, gav en makalös konsert på flygeln i Valhall en tidig vårkväll i mars. Mattias, som mest uppehåller sig utomlands, hade två inbokade konserter i Sverige. Den ena här hos oss.

Mattias rör sig ledigt inom de flesta kategorier av pianospelad musik. Den här eftermiddagen fick publiken prov på hans fenomenala improvisationer. Något man uppskattade och levde sig med i.

Konserten började överraskande med en barnvisa. Den nyss avlidne Georg Riedel, musiker och kompositör, hyllades med den äran med Fattig Bonddräng och en visa ur musikskatten kring Alfons Åberg.

Det kändes som om musiken var till för bara oss, vi som satt i stolsraderna och lyssnade. Det kändes som om Mattias vid flygeln nästan inte kunde sluta att spela. Det blev lite melankoliskt svenskt, inte så lite jazzigt, sydamerikanskt och europeiskt, allt framfört med en innerlighet och ett driv som gick rakt in i åhörarna.

Sitt program berättade han om rakt ur hjärtat och ledigt, ofta följt av små anekdoter och händelser ur hans karriär. Bland annat berättade han, att han blev pappa till en liten grabb under en längre vistelse i Brasilien.

Redan 6 år gammal bestämde sig Mattias för att bli pianist. Det gjorde han när hans pappa tog honom med sig till en konsert med den amerikanska jazzsångerskan Janis Siegel. Som han numera konserterar tillsammans med! Och att han kan spela piano, kan publiken på Valhall verkligen hålla med om.

Detta var andra gången vi hade förmånen att boka in Mattias Nilsson för en konsert i Hultsfred och han tackade publiken med att hoppas, att vi ska komma att ses igen. Vi håller tummarna för det.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | GINA LOVES JAZZ (GE)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | February 29, 2024 | GINA LOVES JAZZ (GE) – Matthias Kirsch

Janis Siegel (vocals), Mattias Nilsson (piano)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne

When Janis Siegel sang “…and the stars forget to shine…” from Johnny Mercer’s “Midnight Sun” last night at King Georg in Cologne, you could hear and feel her immense experience, sovereignty and vocal precision in just those few words. But more than that, she conveyed a passion and a longing which has become a pretty rare commodity these days. Janis was on the last leg of her tour with pianist Mattias Nilsson who accompanied her for this “art of the duo” concert (they will play Copenhagen’s Jazzhus Montmartre tonight with David Andersson (b) and Jonas Holgersson (dr)). And Mattias came up with just the right amount of restraint and lesser notes on the ballads, and a flurry of notes on the swing and blues numbers. I was positively surprised about the songs he chose for his solo parts of the show: the all-too-seldom heard “Twilight World” by legendary pianist and composer Marian McPartland was handled in a masterful and exquisite way which made it all the more easier to imagine attending a proper solo piano show by this fascinating pianist (there is a beautiful version of “Twilight World” on Marian’s 2003 album “Silent Pool” with strings arranged by Alan Broadbent).

And then he chose “Live For Life”, another heartbreakingly beautiful tune, composed by Francis Lai which has English lyrics by Norman Gimbel. Both Abbey Lincoln (“The World Is Falling Down”, 1990) and Karrin Allyson (“Collage”, 1996) recorded the song, among many others of course. But these two versions clearly stand out. But anyway, Mattias was able to transport the beautiful, truthful lyrics of the song into the overly attentive audience (there is this pivotal line in the song which says “the here and now is all that we possess”). It was really one of many inimitable moments during the show. And then of course, there were the vocalise parts which Janis has skillfully perfected during her decades with The Manhattan Transfer. The way she phrased the parts during Clifford Brown’s “Joy Spring” was simply astounding. And I really enjoyed the fact that she has become a little more raspy in the lower register, where she sometimes actually sounded like Ella Fitzgerald. Within a second, she can soar to the highest highs in a flawless and exceptionally tight way. Amazing.

Elsewhere during these highly entertaining sets, it was a thrill to witness the rapport between both Janis and Mattias and also between the musicians on stage and the audience. There was a joyful and upbeat “Tulip Or Turnip”, a magnificent and very appealing “Lucky To Be Me”, and a playful and almost hilariously creative “So Danco Samba”. And both Janis and Mattias showed their scintillating prowess again on the evening’s closing number “For All We Know” exuding a warm vulnerability and charm. Now we need them both entering a recording studio. And thank you Miriam, Birgitta, Stephan and Marcus for the ride.

El Festival de Jazz de San Javier determinó, hace unos años, que debía sacar algunos conciertos del marco oficial del auditorio Parque Almansa a otros espacios públicos y ofrecerlos de manera gratuita. La idea fue todo un acierto ya que, desde el principio de utilizar esta fórmula paralela, la asistencia de público se ha ido incrementando y como sucedía este domingo por la noche en la plaza de España de la población (a las puertas del ayuntamiento), el público volvió a responder a esta convocatoria. Es uno de los tres escenarios ya tradicionales para este tipo de conciertos gratuitos y en él, la cantante norteamericana Sharon Clark nos regaló una actuación de las de quitarse el sombrero.

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | Vallentuna Kulturhus – Vallentuna, Sverige | 25 Februari, 2024 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Jörgen Östberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano), Filip Augustson (bas), Jesper Kviberg (trummor)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna

Janis Siegel har mer tid för sin solokarriär nu när Manhattan Transfer har slutat att turnera. Hon har inlett ett fruktbart samarbete med den svenske pianisten Mattias Nilsson; redan förra året stod duon på scen i Sverige. I skiftet februari-mars i år var det dags igen – tre spelningar i Sverige med otippade stopp i både Krylbo och Vallentuna.

På konserten i Vallentuna kulturhus utökades duon med basisten Filip Augustson och trummisen Jesper Kviberg. Janis Siegel har bland annat sjungit med framstående pianister som Fred Hersch och Alan Broadbent. Under konserten i Vallentuna blev det uppenbart varför hon också valt att jobba med Mattias Nilsson. Han är en lyhörd och känslig ackompanjatör, en sådan som både följer och leder på samma gång. Särskilt tydligt blev det i ett par sånger framförda utan trummor och bas.

I år fyller Janis Siegel 72. Av naturliga skäl har hennes röst förlorat en del i lyster och omfång, men fortfarande är hon en vital och livfull sångerska. Unga vokalister i begrepp att skapa sig en egen karriär borde studera Siegel närmare: hennes scennärvaro och publikkontakt, hennes meningsfulla och ofta roliga kommentarer mellan låtarna – men främst finns det mycket att lära av hur Siegel fraserar och tolkar sångtexter. Hon hör också till de få som behärskar scatsång.

Det var slående med vilken omsorg Siegel och Nilsson valt låtar för kvällen, förvisso i huvudsak standardlåtar (av kompositörer som Ray Nance, Tadd Dameron och Benny Carter), men inte bara de allra vanligaste som man hör jämt. Mattias Nilsson inledde dessutom de bägge seten med att spela två svenska minor classics: Reinhold Svenssons Svallvågor och Thore Swaneruds Södermalm. Och som extranummer hade han övertalat Siegel att sjunga  Lars Gullins huvudtema till tv-serien Kvarteret Oron med text av Chan Parker.

Det är svårt att överskatta Manhattan Transfers betydelse, när det gäller att hålla vocalese-traditionen vid liv. I många år samarbetade sånggruppen med Jon Hendricks, genrens mästare som satte text till så många berömda solon. Tre av av Hendricks alster framförde Janis Siegel med fenomenal tajming: Clifford Browns Joy Spring, Basieklassikern Down for Double, samt Charlie Parkers Barbados. Det hörde till konsertens absoluta höjdpunkter.

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 16 Juni, 2023 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Mats Hallberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano)

Entusiaster av vokal livejazz utförd av kvinnor senaste decennierna skulle kunna kallas bortskämda. Skandinavien har haft det väl förspänt och återväxten tycks tryggad. Utöver förstklassiga inhemska leverantörer besöks vi regelbundet av stjärnor bosatta i USA. Senaste åren har jag hänryckt recenserat bland andra Dianne Reeves, Deborah Brown, Cecile McLorin Salvant, Gretchen Parlato, Cyrille Aimée, Sharón Clark, Lizz Wright och tidigare i år Samara Joy. Ett antal Grammys och nomineringar har förstås tillfallit de uppräknade. Till listan av celebriteter kan meriterade Janis Siegel adderas. På hennes cv står 14 album i eget namn, skivprojekt på ACT med Nils Landgren samt att ha varit medlem i Bobby McFerrin´s Voicestra. I särklass mest känd är hon dock för att i ett halvt sekel ingått i vokalkvartetten Manhattan Transfer, vilket renderat i hela 10 Grammys. Hade nöjet att se och i uppskattande ordalag skriva om Manhattan Transfers konsert i Ystad 2018.

Ackompanjerar på en förträfflig flygel gör skåningen Mattias Nilsson, en musiker jag fått förmånen att lära känna, vilket resulterat i flera recensioner. Merparten av karriären har utövats utomlands. I Sverige spelar mångsidige Nilsson gärna i kyrkor, på pianofestivaler och på jazzklubbar. Härom året gästade han Lerum med trio och ovan nämnda Sharón Clark. Därför inte alls förvånande att förtroendet förvaltade alldeles ypperligt. Efter att ha konserterat i 34 länder är pianistens kapacitet väl dokumenterad. Ens öron njuter alltid av akustiken i Dergårdsteatern, vilket underströks denna gång av att P2 var på plats för inspelning som kommer sändas senare i radio. Egentligen enda man kan klaga på: den skrala uppslutningen när vokalist i världsklass gästar ambitiösa Musik i Lerum en förvisso väldigt varm sommarkväll.

Till antagligen somligas förvåning innehåller konserten ett vitalt sidospår, då den fungerar som en slags introduktion till Nilssons gärning, lysande prov på hans komponerande och tolkningar. Bonuseffekten består av idel pianopraliner. Improviseras sinnrikt i Medborgarrättsrörelsens hymn I Wish I Knew…förevigad genom Nina Simone och delikat Marian McPartland-komposition (främst känd för pianobaserad radioshow). Vidare lanseras två av pianistens egna stycken från Dreams of Belonging. I omisskännligt anslag av nordisk folkviseton uppenbarar sig titelmelodin och direkt efter pausen underbart doftande Spirea, vars vackra vemod påminner om Stefan Nilssons hisnande visuella sound. Stycket framstår ur den gripande aspekten som en än större kulmination i programmet. Vad beträffar elegansen i löpningar jämte mästerliga pauseringen, lägger sig pianisten närmare Oscar Peterson och i viss mån Art Tatum än vad tidigare skett.

Janis Siegel väljer klokt nog att leverera ett antal sånger vilka blivit personliga favoriter, ofta sådana som inte överexponerats, varav några av tämligen färskt datum. Ett par undantag är den fritt flygande version av Skylark och en svindlande snyggt utförd In A Mellow Tone (D. Ellington). Vi bjuds på alster av bland andra Cy Coleman, Harry Warren och den jämförelsevis mer berömde Johnny Mandel. Ett par låtar associerade till Peggy Lee ger Siegel möjlighet att verkligen kasta loss. Åtskilliga passager vittnar om vilket kreativt utlopp Manhattan Transfer varit för soloartisten Siegel, vars teknik, omfång och förmåga till variation är egenskaper vilka rättfärdigar titeln röstkonstnär. Lyckligtvis tillhör hon kategorin som framhäver melodier och versers innebörd. Kul avsteg sker när trumpet med sordin imiteras. I finalen förvandlar sig den prisade ekvilibristen till en energisk shouter i bluesens tecken. Nilsson accentuerar soundet skickligt, låter sig inspireras av extasen hos klaviaturspelare modell Ray Charles. I förtjusande extranummer upprättas förbindelse med legendar sångerskan från New York samarbetat med, nämligen Jon Hendricks.

Samarbetet sker sömlöst. Duon vet var de har varandra, ger sig hän i planerade improvisatoriska avsnitt. Nilsson både backar upp och ges utrymme att brodera ut tema i bryggor och stick. Siegels stämma excellerar i antingen det virtuost lekfulla eller det eftertänksamt vackra. Emellanåt glider hon på oktaver, likt en obesvärad crooner. Utan att beröra lika starkt som det knippe sångerskor som listas ovan, är det sammantaget en fantastisk konsert fylld av fenomenalt utförd jazzsång och dito pianospel.

La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle | CITIZEN JAZZ (FR)

La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle | November 24, 2022 | CITIZEN JAZZ (FR) - Vanessa Paparella

Marcel Palonder (vocals), Mattias Nilsson (piano)

JAZZYCOLORS : CULTURES ET RENCONTRES DES JAZZ
La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle.

L’ambiance est chaleureuse et joviale avant ce concert proposé conjointement par l’Institut slovaque et l’Institut suédois et qui présente le pianiste suédois Mattias Nilsson en duo avec le chanteur tchèque Marcel Palonder. La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle... Étonnant, intriguant, j’ai foncé.

La salle est comble, on se serre jusque sur les marches du petit auditorium de l’Hôtel de Marle, au cœur du quartier du Marais. Les quelques mots de bienvenue - prononcés par les deux directrices des instituts slovaque et suédois, préfigurent un récital généreux et ouvert sur les couleurs musicales et rythmiques européennes qui donnent corps à leur façon à l’esprit du jazz .

En ouverture, Mattias Nilsson au piano se lance dans un rythme jazz, heureux, léger et envolé. Un moment musical composé de grands titres du jazz qui nous emmène un moment vers un lancinant Brésil. La musique n’a pas de frontière...

Un moment de grâce s’ensuit avec une émouvante mélodie suédoise interprétée avec toute la ferveur d’une voix tchèque, moment de bravoure pour Marcel Palonder, magnifiquement polyglotte. Sa voix chaude et grave se fait tendre et occupe la scène avec une grande générosité. Et lorsqu’il enchaîne ensuite sur une mélodie de son pays, vibrante et habitée, son jeu se déploie encore d’avantage et se sublime. On en redemande, de ces horizons d’Europe Centrale.

Il ne faut pas oublier Mattias Nilsson. Le pianiste à la blondeur nordique orchestre de ses doigts virtuoses - je dirais voltigeurs - les sons et les rythmes de ce récital. En alternant ouverture, duo et solo, la musique prend chez lui une dimension libre mais retenue, présente mais légère qui apporte à son jeu une élégance singulière au-delà des interprétations de standards de jazz, parfois un peu attendues et trop ancrées dans le blues. Une seule façon de prolonger ce moment de découverte du pianiste suédois : l’écoute en boucle de son dernier album Dreams of Belonging.

Jazzycolors permet à l’Europe des talents et des cultures de se rencontrer par toutes les langues et musiques possibles, pour le jazz et ses couleurs.

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier | EL DIARIO (ES)

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier | July 17, 2022 | EL DIARIO (ES) – Andres Garrido

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Ignasi González (bass), Jo Krause (drums), Fredrik Carlquist (tenor saxophone & clarinet)

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier

El Festival de Jazz de San Javier determinó, hace unos años, que debía sacar algunos conciertos del marco oficial del auditorio Parque Almansa a otros espacios públicos y ofrecerlos de manera gratuita. La idea fue todo un acierto ya que, desde el principio de utilizar esta fórmula paralela, la asistencia de público se ha ido incrementando y como sucedía este domingo por la noche en la plaza de España de la población (a las puertas del ayuntamiento), el público volvió a responder a esta convocatoria. Es uno de los tres escenarios ya tradicionales para este tipo de conciertos gratuitos y en él, la cantante norteamericana Sharon Clark nos regaló una actuación de las de quitarse el sombrero.

La propia revista especializada Jazz Time ha indicado que “es una revelación. Nunca pensamos que podíamos escuchar una cantante con el rango, musicalidad y dominio del tono y el timbre de la voz, como el de Sharon”. Lo destaca Jazz San Javier en su programa de mano de esta XXIV edición. Y doy fe de ello. Porque si hay cantantes y músicos adecuados para con su actuación hacer afición, sin duda una de ellas es Sharon Clark y el cuarteto que la acompañaba. Un cuarteto formado por el pianista Mattias Nilsson; el saxofonista y clarinetista sueco Fredrik Carlquist; el contrabajista español Ignasi González y el baterista alemán residente en España, Jo Krause.

El concierto se inició con una conocida pieza del saxofonista y compositor Stanley Turrentine titulada 'Sugar', que puso al público en situación para lo que llegaba a continuación. Mattias Nilsson presentó la pieza que acaban de interpretar, presentó a la banda e indicó que el concierto estaría basado en clásicos del Book Jazz y con músicos europeos. A renglón seguido presentó a la señora Sharon Clark que fue recibida con un caluroso aplauso de los presentes e inmediatamente, Nilsson atacó las primeras notas de 'Yes Sir That’s My Baby' a las que siguió el grupo y la voz de Sharon Clark que asentaba cualquier recelo existente (si es que lo hubo) sobre su capacidad, musicalidad, amplio registro y calidad vocal. Magnífica. 

Los aplausos se repetían por parte del público que andaba distribuido por las sillas que había colocado la organización, como por las diferentes terrazas de los varios establecimientos hosteleros que hay en ella. El disfrute iba en aumento y la noche acompañaba en temperatura (un calor llevadero) y en música. La verdad es que estaba resultando un repertorio muy apropiado, no exento de dificultad aún a pesar de tener la categoría de clásico del jazz y con un quinteto que nos estaba atrayendo cada vez más. Así que Sharon y sus colegas iniciaron 'You’ve Got To Want Me Enough', un swing a ritmo medio que te derrite conforme vas escuchándola. Lo cierto es que como rezaba este título, todos estábamos queriendo un poco más a Sharon Clark.

La noche transcurría apacible y Sharon comenzó las primeras estrofas de 'The Moon Was Yellow', en la que llevó a cabo una muestra inequívoca de su dominio vocal, mientras Fredrik Carlquist cambiaba el saxo tenor por el clarinete para crear el ambiente preciso de esta 'Luna amarilla'. También Nilsson tuvo espacio para reforzar el diálogo musical con su piano. Después de los aplausos, Sharon Clark anunció un blues titulado 'Country Man', que animó a toda la plaza incluso hubo quien bailaba por los laterales. Como pueden comprobar, momentos para todos los gustos. Lo que indicaba: Un repertorio y unos músicos para hacer afición al jazz. Un solo del clarinetista Carlquist nos introdujo en esa bella canción titulada 'The Shadow Of Your Smile' ('La sombra de tu sonrisa') compuesta por el letrista Paul Francis Webster con música de Johnny Mandel (habitual en las bandas para películas), que fue incluida en la que escribió Dalton Trumbo y Michael Wilson bajo la dirección de Vicente Minnelli, en 1965. Con el tiempo, esta canción se convirtió en un estándar de la música siendo en los terrenos del jazz donde más se ha versionado.

A partir de aquí, el espacio para temas más íntimos en el que Sharon Clark se lució aún más ya que la sección rítmica y el saxo abandonaron el escenario, para dejarla con el pianista Nilsson e interpretar una serie de canciones que comenzaron con 'Wanna Go To Heaven' y continuaron con 'Come On Children Let’s Sing', un gospel que pasó por un boogie woogie para regresar a su redil natural. Después otro clásico espiritual titulado 'Swing Low, Sweet Charriot', que Sharon Clark dedicó a la memoria de su abuela. Después de estas tres canciones con acompañamiento de piano, la cantante abandonó el escenario al que regresaron el resto de los músicos.

Fredrik Carlquist explicó en español que este proyecto que estábamos escuchando se había montado dos años atrás, pero no ha podido ser realidad hasta ahora debido a las restricciones por la COVID. Es el tercer concierto de su gira por España con este proyecto y se mostraron muy contentos por ello. Para continuar, Carlquist anunció una pieza que llevó al éxito el saxofonista Gerry Mulligan titulada 'Bernies Tune', de la que destacó “vamos a ver qué podemos hacer con ella”. Pues lo hicieron muy bien, porque son grandes músicos y muy experimentados como demostraron durante toda su actuación.

Sharon Clark volvió al escenario de la plaza de España, para continuar con el concierto. Y lo hizo fusionando dos éxitos incuestionables de la década de los 60 del pasado siglo XX: El éxito de Ronnie Dyson 'Jus Don’t Want To Be Lonely' y el de la recordada Etta James 'At last', que grabó en 1960. Verdaderamente, Sharon Clark nos había cautivado al máximo. Y por si lo interpretado no fuera suficiente, todavía nos regalaría tres piezas más como 'The Birth Of The Blues', una adaptación de un tema de los Beatles de 1963 titulado 'And I Love Her' y que cambió 'Her' por 'Him', para rematar con un clásico del Real Book Of Jazz titulada 'I Remember April'.

El público se puso en pie y aplaudió por espacio de 5 minutos, a este quinteto en el que destacaba la voz de la norteamericana Sharon Clark. Ese público que insistía en una más y que con el acompañamiento del pianista Mattias Nilsson, Sharon cantó una bella melodía que popularizó la no menos recordada Billie Holiday: 'Goodmorning Heartache'. Fue un broche de platino a un concierto digno de haberse celebrado en el marco oficial del Jazz San Javier y de los que crean verdadera afición por esta música. Nuestra próxima cita será el martes, 19 de julio, en esa novedad presentada en la reciente edición que es 'Jazz en los Jardines' de San Blas. En su templete tendremos la oportunidad de presenciar el concierto que ha preparado una artista local: Dora Helena y su Soul Jazz Band. No pierdan el hilo.

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag – Sharón Clark med Mattias Nilsson trio i Lerum | KULTURBLOGGEN (SE)

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 8 Februari 2022 | KULTURBLOGGEN (SE) – Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Pelle “Trazan” Jonasson (trummor)

För drygt fem år sedan upptäckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i våra respektive roller. Jag som lyssnare med stora öron och skribent på ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars långvariga karriär utomlands fokuserat på genuin mångsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5/5), betraktelse efter minnesvärt framträdande på pianofestival, intervju med anledning av femton internationella år i den seriösa musikens tjänst, text om gudomlig konsert i Trollhättan i svep samt info/ bedömning om singelsläpp. Vidare kan avslöjas att jag var med om två utomordentliga solokonserter i Göteborgskyrkor i fjol. (Efteråt blev det gemensam måltid plus timmar av konverserande samvaro).

Afrikansk-amerikanska vokalisten Sharón Clark träffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en sömlös enhet. Ofta genomförs deras konserter på kvartett, vilket också skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell jämte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest känd från XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues, titellåt från album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me gjordes med underbar schwung på duo, det vill säga stadig basgång och bländande sång. Tre melodier framförde stjärnan från USA till enbart pianoackompanjemang. Och då valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga rösten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid väl valda tillfällen allt eftersom, inklusive scatsång. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utsträckning definieras ”American Songbook”. Vi fick både Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fräscha sånger bortom de mest förekommande örhängena.

Sista kvällen med restriktioner vallfärdade tyvärr inte publiken till Dergårdsteatern, känd för sin superba akustik. Närvarande entusiaster fröjdades förstås. Sharon Clarks signum är fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt värdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion också tar fasta på. Hade jag vid deras utsökta leverans slutit ögonen, hade utan problem resa bakåt i tiden kunnat företas. Skulle kunna förflyttas till en rökig jazzklubb i New York, på 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika andäktigt lyssnande) placerad kring små runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin spänstiga repertoar i bagaget, från Köpenhamn och Paris via mindre städer i Sverige. Vi får veta att sångerskan kom till Europa förra veckan.

Omedelbar spelglädje uppstår, får mig att le. Njuter av flyhänt musicerande med Nilsson som härförare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott humör genom extra finesser, lyhörd basist hakar på. Tycker mig alldeles i början uppfatta stride-tendenser hos den suveräne kapellmästaren. Omgående bekräftas att Clark äger en fabulös stämma, ganska mörk kontur och stundom spetsig. Hettan, närvaron och sårbarheten signalerar att verserna härbärgerar starka känslor. Blir förtjust i tassande ledmotiv från 1967 års Mad Monster Party, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten påminner om den hos Shirley Bassey.

Soft bluesigt nummer avlöses av sprudlande version av Jerome Kern´s The Song Is You. Stor spännvidd! I konsertens mittpunkt möter Mattias Sharon på hennes hemmaplan i gospelavdelningens besjälade eruptioner. Glädjefylld tro på högre makt blandad med stänk av sorg. Stjärnan som jämförts med de främsta jazzsångerskorna i USA, förvaltar alldeles strålande arvet från dem och Mahalia Jackson. En annan förebild är förmodligen Shirley Horn, eftersom Sharón Clark spelat in ett tributalbum.

I Ellingtons I´m Just a Lucky So-And-So uppstår en alldeles särskild laddning. Visar sig att temat passar utmärkt att improvisera kring. Skönt boppiga tongångar uppstår, vilket artar sig till en odiskutabel höjdpunkt. Kan påpekas att notläsning praktiserades. Här och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilmässig kontrast hörs i andlöst vackra balladen This Girl´s In Love With You (Bacharach/ David). Ett charmerande sjok på sluttampen innehöll även låt förknippad med croonern Matt Monro, guldstrupen från England.

Blev generöst nog två extranummer. Dels tjusig dänga med doo-wop prägel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framför låt så tydligt förknippad med manliga soulröster i besittning av ljust register, á la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Självklart fungerar tillvägagångssättet fläckfritt. Man avrundar lysande på duo med megahit från Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. Återigen tänker jag vilken ynnest att få vara med om sådana här musikaliska högtidsstunder. Den output de fyra på scen lyckades få ur sig i koncentrerat liveformat var häpnadsväckande animerat; särskilt med tanke på den fåtaliga skaran åhörare, förvisso begeistrade. Kärleken till musikens kraft lyste igenom.

Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells påpassliga basgångar gjorde susen! Genom följsam naturlighet och diskreta tillägg ramar de in bländande fraseringskonst, med vokal magi från Sharón Clark som följd. Resan till Lerum fordrar för min del byte av pendeltåg. När livemusik av den här formidabla kalibern serveras, känns resan inte det minsta mödosam

Sharón Clark & Mattias Nilsson släpper sin första singel 11 december – Kulturbloggen har lyssnat

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 9 December, 2020

Afrikansk-amerikanska stjärnvokalisten Sharón Clark och Mattias Nilsson från Skåne möttes på en jazzklubb i New York 2012. Första Sverigeturnén genomfördes ett par år senare. Sedan dess har duon årligen turnerat i Europa, Afrika och Asien med uppträdanden på de mest välkända festivalerna och klubbarna. Man kan bara hoppas att de får möjlighet att spela live ånyo under nästa år.

Kulturbloggen fick nöjet att höra Clark på Trollhättan Jazz & bluesfestival ifjol tillsammans med samma kvartett som spelar på den aktuella singeln , vilket renderade i exalterade omdömen i recensionssvep. Vi har därutöver fått exklusiv intervju med Mattias Nilsson med anledning av den genrefria pianistens 15-års jubileum som frilansare. 2016 utdelade Kulturbloggen högsta betyg till hans solodebut.

Låten som redan spelats av Jazzradion är en sex minuter lång livetagning inför publik, från legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn av balladen You Taught My Heart To Sing , inspelad månaden före pandemins utbrott i Europa. Musiken är komponerad av McCoy Tyner medan texten har skrivits av Sammy Cahn. 11/12 2020 skulle bop-pianisten McCoy Tyners ha fyllt 82 år. (Undertecknad har sett den berömde musikern – allra mest känd för att ingått i Coltranes klassiska kvartett – i fint framträdande på Skeppsholmen.) Balladen är inte bara den första singel Clark & Nilsson släpper, utan därtill premiärrelease på pianistens egna bolag MN Records.

Förutom Mattias Nilsson precisionsarbete i ledig stil på välljudande flygel, hörs i bakgrunden dansken Jimmi Roger Pedersen på kontrabas och bakom trumsetet sitter Rod Youngs från USA. Undertecknad har skådat basisten med Mwendo Dawa och batteristen i en sprakande sättning anförd av Gil Scott Heron. I Nilssons pressutskick får vi veta mer om denna kvalificerade rytmsektion. Pedersen har ingått i Horace Parlan trio och studerat för basgiganten NHÖP. Youngs å sin sida har lirat med storheter som Jon Hendricks, Natalie Cole, Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand) och i husband hos BBC för hyllningsprogrammet For One Night Only.

Mitt intryck efter att ha lyssnat ett antal gånger? Låter som en ljuvlig klenod ur 50-talets American Songbook. Fast enligt mina ofullständiga efterforskningar verkar tillkomsten för detta tidlösa alster datera sig till 80-talet. Den enormt framgångsrike textmakaren som skrev odödliga sånger för bland andra Frank Sinatra, har tidigare fått sina ord till You Taught My Heart To Sing tolkade av bland andra Dianne Reeves. Henne och lika fulländade Grammy-belönade kollegor som Cecilie McLorin Salvant och Lizz Wright har jag liverecenserat. Nämns i detta sammanhang för att poängtera att Sharón Clark, tveklöst platsar i en sådan illuster omgivning. Har hört hundratals ballader i samma anda, så ingen kan påstå att liveinspelningen från Köpenhamn präglas av förnyelse.

För förvaltare av en behaglig och lätt igenkännbar tradition gäller att slipa på sina uttrycksmedel, vilket här görs med besked. Denna version besitter exceptionell kvalitet, berör särskilt genom sin återhållsamhet. Utan att bli det minsta jolmigt sötsliskig betonas på så vis en sammetslen skönhet. Duon centrerar låten kring långsamt framplockade ackord och den i gospel rotade sångerskans berömda vibrato och dito tonalitet. Tolkningen symboliseras av en avskalad, framåtskridande värme. Pianots klanger integreras organiskt med den himmelskt vackra rösten. Och efterhand skymtar kompet i en perifer roll med vispar och diskret inlagda bastakter. Man skyr klokt nog lusten att visa sig på styva linan. Istället underordnar man sig den gudomligt svävande rösten, alternativt den sparsmakade långsamt vandrande melodin. Metodiken gör känsliga öron lyckliga, får livet i dessa prövningens tider att kännas avsevärt mer meningsfullt.

Huddinge Jazz & Blues 2019 – ett vårtecken i världsklass | ORKESTERJOURNALEN (SE)

HUDDINGE JAZZ & BLUES, 2019 | Sjödalsparken - Huddinge, Sverige | 25 Maj 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Wenström

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Matthias Petri (bas), Andreas Svendsen (trummor)

Och ändå hade vi nästan häften kvar av ett härligt varierat program, när scenen intogs av Sharón Clark, annonserad som något av arvtagerska till Sarah Vaughan, en referens som egentligen inte är nödvändig – Ms Clark sjunger och musicerar med en alldeles egen lyskraft, rasande skickligt ackompanjerad av Mattias Nilssons piano och en heldansk rytmsektion bestående av Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen vid trummorna. Med stort röstomfång, djup klangbotten och röstgymnastisk scat-teknik fick vi en rikhaltig repertoar av outslitliga standards som A Lot of Living to Do, Lullaby of Birdland och Just Friends. Men också några mer oväntade inslag som The Lady Is In Love With You (tillägnad just avlidna Doris Day) och Come Back to Me, båda för övrigt komponerade av Burton Lane, en emellanåt halvt bortglömd skapare av fantastiska melodier – minns bara sådana örhängen som How About You? och On a Clear Day. Clark och trion satte så ett eftertryckligt utropstecken för en härlig konsert med Billy Strayhorns Take The A Train. Till slut en halv hemlis: Sharón Clark överväger att successivt flytta den geografiska utgångspunkten för sitt turnerande från USA:s östkust till Sverige – om så blir fallet får vi kanske lyckan att oftare än nu få höra henne från scener nära oss. Eja!

Trollhättan Jazz & Blues 2019 – Västsveriges bästa festival | ORKESTERJOURNALEN (SE)

TROLLHÄTTAN JAZZ & BLUES 2019 | Folkets Hus - Trollhättan, Sverige | 26 Oktober 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jimmi Roger Pedersen (bas), Rod Youngs (trummor)

Sharón Clark från USA är en stor vokalist ständigt på resande fot. Jag registrerar hennes föredömliga frasering, upplever utstrålningen i väl valda standards. Hon uppträder vid en tid då många besökare inte anlänt, på en öppen scen som inte är optimal. Alkoholhantering innebär ofta störningsmoment. Till yttermera visso hade kompet – Jimmi Roger Pedersen (Mwendo Dawa) på kontrabas och Rod Youngs (vän till Clark) bakom trumsetet – inte tidigare sammanstrålat. Trots omständigheterna blir det en fulländad konsert. En avgörande anledning: den upparbetade kemi som råder mellan bedårande Clark och mångsidige pianisten Mattias Nilsson. Kan inte nog understryka hur genrefri skåningen är, vilket jag vet av egen erfarenhet efter att jag recenserat hans debutskiva, intervjuat honom och hört honom live. Och Youngs spelar raffinerat. Man inleder med gladlynt blues. Det svänger och övergår i härligt gung då Shirley Horn hyllas. Vi får supersnabb scat, uttrycksfull r’n’b och Clarks signaturmelodi I Got A Lot Of Living To Do. Trion är på tårna på ett paradoxalt avspänt vis. Till Girl Talk adderas sugande beat av danske basisten. Nedslag i American Songbook görs med ackuratess av en kvartett som också agerar traditionsbärare. Intuitivt samspel sker i skiftande tempo när publiken bibringas sublim kvalitet. Sharón Clark äger obestridlig auktoritet på scen, hon lägger sin själ i ordens valörer. Tankarna går till forna ikoner som Betty Carter och Carmen McRae.

MÅNSSONS KULTUR (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

MÅNSSONS KULTUR (SE) - Johnny Månsson / 2019.05.07

En helt underbar cd snurrar i min spelare. Det är Malmösonen Mattias Nilssons DREAMS OF BELONGING.

Den inleds oerhört vackert med Du Gamla, Du Fria, som han jazzat upp, med all aktning. Den känns som en version för dagens Sverige och är plattans absolut bästa spår. Men här finns även mycket annat att njuta av. I samma anda får vi SERENADE, en tonsatt dikt av Ivar Widéen, med text av poeten Erik Axel Karlfeldt.

DREAMS OF BELONGING är en egenhändig komposition av Mattias och nog så god.
Han spelar flyhänt på sin flygel och man drömmer sig lätt bort.
Hela cdn präglas av en lätthet och luftighet från Mattias Nilssons spel.

Mattis fortsätter med en finstämd hyllning av John Hartfords, GENTLE ON MY MIND, som kanske främst är känd för Elvis Presleys tolkning. Den är även insjungen av Glen Campbell och Dean Martin. Här en lugnare och mer jazzig version.

Klassikern AT FRÖSÖ CHURCH av komponisten Olof Wilhelm Peterson-Berger går också i jazzens tecken. 

DREAMS OF BELONGING avslutas fint och i en alldeles egen och utsmyckande tolkning av den kristna och kända psalmen, Blott en dag. Det får mig att tänka på mina tidiga ungdomsår i Frälsningsarmén. Där övade jag på bastuba men skiftade senare till gitarr. Fast jag blev ingen virtuos som Mattias Nilsson.

”NILSSON SPELAR GULLIN” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”NILSSON SPELAR GULLIN” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 31 Mars, 2019 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

De flesta jazzälskare känner till Lars Gullin och väldigt många känner också till Mattias Nilsson. En vacker våreftermiddag kunde publiken i Hultsfred njuta av båda två på en gång. I början av sin karriär fick Lars Gullin jazzen att ta ett stort steg framåt, att bli rumsren, från att ha väckt mycket olika känslor när den lanserades som musikstil i Sverige. Han gjorde jazzen både svensk och äkta amerikansk på en gång.

När Mattias Nilsson satte sig vid flygeln på Valhall, med bara en liten lapp med namnen på styckena han skulle spela, och spelade kvällens första stycke, fick det nordiska tonspråket i det publiken att hörbart dra efter andan. Ett av de stycken han spelade hade Gullin tänkt sig för Monica Zetterlund. Ett annat inspirerades av de bussar han hörde utanför sitt fönster i en italiensk stad. Lars Gullin var en mycket flitig kompositör, en mycket flitig musiker med åtskilliga skivinspelningar under sin karriär. Han fick mycket uppmärksamhet också i USA även om han aldrig åkte dit.

När livet blev svårt, sökte Gullin sig till Småland och sitt ursprung under några år för att ladda batterierna. När han så småningom återkom till Stockholm med de stora scenerna och nya skivinspelningar, hade hans kompositioner en ny glöd och han hade inspirerats av den unga jazzgenerationen i USA. Framgången var given. Lars Gullin var främst saxofonist, men under flera år ägnade han sig uteslutande åt pianospel. Han avled 1976.

Mattias Nilsson trollade fram toner med genomgående känsla för anslaget, för tonspråket och Gullins sätt att uttrycka sig i sin musik. Han gav publiken på Valhall en intensiv musikeftermiddag med en tolkning som kändes äkta ”Gullinsk”. Det var som om han samarbetade med den erfarna flygeln, som han tyckte om att spela på. ”Den har personlighet”, menade han när han ledigt och personligt talade med publiken. Tillsammans gav de en välkomponerad och mycket välspelad konsert.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson and the Cercle Suédois in Paris | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR)

CERCLE SUÉDOIS À PARIS | Paris, France | October 10, 2018 | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR) - Brad Spurgeon

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Michel Rosciglione (bass)

Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson And The Cercle Suédois In Paris

PARIS – I grew up with jazz. My father was an aficionado who not only built his own hi-fi equipment and had a sizeable collection of 78s and 33s of jazz from the beginning of time, but he also made sure to take me to concerts to see some of the masters. So it was that I saw Count Basie, Duke Ellington, Keith Jarrett, and I heard play and then met at the age of seven, Gene Krupa, the great jazz drummer, in a small club in downtown Toronto in the mid-1960s. The aural wallpaper of my childhood included voices like Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Dinah Washington and Sarah Vaughan. So it was that my jazz sensibilities, whether good or not, were accustomed to hearing the highest quality. Perhaps it was for this that I have never much cared for listening to amateur jazz singers, and I go extremely rarely to jazz jams. I just mention all of this as background to saying that I was bowled over last week attending a concert at the Cercle Suédois in Paris and hearing the astounding voice of Sharón Clark.

It was all about her phrasing, her control, her range, her nuances. It was all about authenticity. About hearing so many of the songs she sang – lots of Sarah Vaughan, as she is a specialist on that one – in a way that sounded both familiar and new.

So who the hell is Sharón Clark, and what was she doing at the Cercle Suédois of Paris? And what brought ME there?!?! 

It turns out that Sharón, who is from Washington D.C., is on a tour of Europe – and Taiwan!! – accompanied by a fabulous, versatile young pianist named Mattias Nilsson, who is Swedish. He is the boyfriend of an acquaintance of mine, and I was told he’d be doing this gig in Paris, maybe I’d like to go.

I really did not expect much of anything – Mattias, Sharón OR the Cercle Suédois. It turned out to be discoveries in every area, and proved once again how if you just get off your butt and check something out – outside of your regular stomping grounds – then you might find something really revitalising.

First back to Sharón. Her story is fabulous. Although she has sung all her life, starting out in church, as has often happened with American jazz and gospel singers (and she sings some gospel too), she only really emerged in recent years after she was fired from a full-time job – that she had as the mother of a now 15-year-old girl – and decided it was time to dive into the world of her passion and see if she could make a career out of her singing. This answers the question that some media have asked, “Where has she been hiding???”

No sooner did she fix her mind to it, than she scored a tour in Russia, and she has now made many contacts in Europe, with, in this case, Mattias Nilsson working hard with her – last week selling out the famous Jazzhus Montmartre in Copenhagen. And to quote her web site bio, “Ms. Clark appears regularly in DC at Blues Alley and Loews Madison Hotel. A featured soloist with the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra, the Richmond Symphony, and the Baltimore Symphony, Clark has headlined the Duke Ellington Jazz Festival, the Cape May Jazz Festival and the Savannah Music Festival. Both the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra and The Ludacris Foundation chose Ms. Clark to perform for their separate tributes to Quincy Jones.”

As to Nilsson, I am no more aware of his age than I am of Clark’s, but he looks around 35 and has already had a 15-year long career as a pianist, playing all around the world, and from jazz to classical and everything in between, including Swedish folk music. In fact, while it has taken me a while to write about this Cercle Suédois evening, that also gave me time to listen to his CD, “Dreams of Belonging.”

As I told him myself in a message after listening to it, it’s real mix of different styles, even some touches of Satie sound, jazz, everything. Moments Keith Jarrett, Scott Joplin, hints of all this, but then the main thrust which is his Swedish sound.

At the Cercle Suédois, the two were accompanied by a French bassist they had never played with before, but he added a fabulous layer of sound behind the piano and Clark’s voice. It was a wonderful relaxed evening in this place I had never even known existed, but which has been in Paris in the same building since the 1930s, and prior to that, in another place since it was founded in the 1890s!

The current place is in one of the iconic looking buildings lining the Rue de Rivoli, near the Place de la Concorde – which is the last place I ever expected to find a jazz concert. It is above all a private club for Swedish people, but it offers these concerts every Wednesday, and even if you are not a member you can attend, paying 15 euros for the music. You can also order drinks, or even a meal. (Ornella and I had the salads, hers a salmon salad, mine the haddock salad.)

As you can see from the photo and my short video excerpt, that the place is a beautiful ornate classic mansion inside – but as I said, the atmosphere is relaxed, and it also gave me naturally a taste of Sweden, including being able to touch the desk that I was told was the one that Alfred Nobel used to sign the decree launching the Nobel Prizes.

Now that is class! Like Clark, Nilsson and the place itself.

Stjärnan kom tillbaka med lyskraft | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 4 Oktober, 2018 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jesper Bodilsen (bas), Zoltan Csörsz Jr. (trummor)

För tre år sedan var de senast i Jönköping. Den gången föll jag nästan ner på golvet och kunde inte ge något annat än fulltbetyg, 5 stickor. Den recensionen är nog den mest citerade i svensk musikpress av alla jag har gjort genom åren. På den här turnén har Mattias stoppat in en dansk basist och en ungersk trumslagare. Sháron hör hemma i Washington, DC. Fyra nationerpå scenen alltså. Det är inget vådligt man får uppleva med Nilsson/Clark, men välgjord och smakfull musik ur The American Songbook. Allt är känsligt och utsökt presenterat. Sharón utstrålar värme och mjukhet och trion lyssnar, understödjer och kommenterar. Som vanligt har den kompetente Mattias fått ihop ett tajt och balanserat komp. Jesper är en mjuk och lyrisk basist med flera melodiösa solon. Zoltan är en musikaliskt spelande trummis.

Hon är inte hög över havet, men hennes utstrålning, fylliga röst och mästerliga scat-sång gör att hennes akt lyfter högt motrummets tak. Och gode tid vad det svänger. Hennes fantastiska frasering och rytmik får hela Spira att gunga. Hon har ett visst vibrato. Men det håller hon i koppel och det funkar, även i balladerna. Och hon njuter av det hon gör. Det lyser ljust ur de mörka ögonen.

Sharón har jämförts med flera ledande sångerskor, som Billie Holiday och Sarah Vaughan, som ju på många sätt stod i centrumför torsdagskvällens konsert. Jag vill ogärna ge mig in i en sådan diskussion. Ms. Clark är fullt tillräckligt stor och har själv ett blytungt varumärke som gör henne till en av de största stjärnorna i branschen idag och den stjärnan kommer inte att falla på länge.

ALL ABOUT JAZZ (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

ALL ABOUT JAZZ (USA) - C. Michael Bailey / 2018.03.18

In the 1970s and '80s, Windham Hill and Narada made scores of solo piano records that ranged from near sublime to the maudlin, all under the name of "New Age." I listened to hours of it and had my favorite artists. That said, I cannot say that I ever experienced the soul of that music. It was a satisfying, if empty-calorie ear confection that was pleasant enough, but did fall into my thoughts on criticizing contemporary pop art, which I always thought should be consumed but never considered. There has been a recent resurgence in pleasant solo piano music that expresses a greater gravity and storytelling capability. Recordings by pianist Steven Schoenberg, What's Going On? Solo Piano (Quabbin Records, 2017), Christmas Reimagined (Sonic Veil, 2014), and Live: An Improvisational Journey (Quabbin Records, 2009) are examples of quasi-improvisational recordings with a rare depth and message to be teased out from listening to them.

Enter Swedish pianist Mattias Nilsson who has qualitatively the same creative outlook. On Dreams of Belonging Nilsson spins fine gossamer from his 88 keys over nine songs, eight original and one time honored "standard." Nilsson's playing is sharply defined and pastorally plaintive. In his playing, particularly the title piece and "Spirea" I hear wisps of natural light sonically capturing dust motes floating. The pianist slides in a perfectly crepuscular "Gentle on My Mind" among his lightly tethered melodies. Nilsson does not clutter his playing with unneeded ornament, preferring to capture the melody in a gently raised harmonic architecture. "Folkmelody from Vastmanland" is somber and reflective, proceeding like a slow walk on a fall day in familiar environs when all is almost well. That is how music is supposed to strike you.

JAZZ WEEKLY (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ WEEKLY (USA) - George W. Harris / 2018.03.01

Here’s a gorgeous solo album with Mattias Nilsson at the grand piano, delivering well thought-out renditions of material ranging from original compositions to folk melodies. His touch on the ivories is warm, patient and thoughtful, ruminating and yearning on his own title pieces and relaxed and sensitive on “Hymn To Love” while giving an Old World parlor feel to his “Spirea”. His textures are rich and classical leaning on the traditional “Folk Melody From Västmanland” and he exudes romance on “Serenade” and grace on a creative take of “Gentle On My Mind”. You can feel the light peering through the stained glass window on “At Frösö Church” and his lyricism exudes during “Södermalm”. Perfect moods for genteel moments.

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - ‘Dreams Of Belonging‘

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - Gerlando Gatto / 2018.02.06

Ecco uno di quei pochi dischi che, appena finito, hai voglia di reinserire nel lettore per scovarne ogni minimo dettaglio, ogni recondita nuance, ogni piega nascosta nell’affascinante pianismo.

Mattias Nilsson, svedese classe 1980, si inserisce a buon diritto nel filone dei grandi pianisti ‘nordici’ ossia di quegli straordinari musicisti che sono riusciti a produrre una musica originale caratterizzata dall’incontro fra la tradizione jazzistica e l’humus particolare del Nord Europa, quell’humus fatto di spazi immensi, grandi silenzi e quindi una dolce soffusa malinconia…il tutto condito da una tecnica superlativa data l’importanza che quei Paesi attribuiscono all’educazione musicale.

Non a caso Mattias ha ricevuto nel 2013 il prestigioso premio “Swedish Harry Arnold Scholarship”. Questo “Dreams Of Belonging” rappresenta il suo debutto discografico come leader e presentarsi, discograficamente parlando, con un ‘piano-solo’ è impresa quanto mai coraggiosa viste le insidie sempre presenti in performances di questo tipo. Ma, evidentemente, Nilsson si conosce assai bene per capire di essere pronto e i fatti gli hanno dato ragione. Come si accennava in apertura, l’album è delizioso, godibile dal primo all’ultimo istante, con le dita di Mattias che volano sulla tastiera a produrre una musica leggera (ma nell’accezione positiva del termine), ossia non appesantita da inutili orpelli, da vani esercizi di retorica stilistica.

Il pianista svedese si appalesa così com’è, sensibile, preparato, non immune dal fascino che proviene sia dalla sua terra sia dal jazz. Così in repertorio figurano otto pezzi tratti dalla tradizione svedese, tre composizioni originali di Mattias e una cover di John Hartford “Gentle On My Mind”; in quest’ambito particolarmente suggestiva la title-track.

JAZZNYT (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZNYT (DK)  - Niels Overgård / 2018.01.02

Årets anden plade på bloggen er endnu en solopianoplade. Fælles for pladerne er deres rene og imødekommende umiddelbarhed. Svenske Mattias Nilsson er et andet sted end Bugge Wesseltoft. Han har mere blues i klaveret. Det er den svensk tempererede blues, hvor der både er inspiration fra Jan Johansson og Oscar Peterson, som Mattias Nilsson bevæger sig rundt i. Den 37 årige Malmö bosatte pianist har selv skrevet 3 af pladens ni numre. Repertoiret er bredt med både en svensk folkevise, Stockholmsjazz af Thore Swanerud og countryklassikeren Gentle On My Mind.

Der er blevet til en beroligende og smuk soloplade med masser af sydsvensk jazzsjæl.

JAZZ JAPAN (JP) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ JAPAN (JP) - Mr Hiroki Sugita / 2018.01, #88

Translated from Japanese to English.

A debut album from of a pianist who collected songs related to his home country
This debut album is by a pianist who has been playing professionally for 11 years. He seems to have opted for a solo project because he wanted his first work as leader to rest solely on his own skills. The album contains a bluesy version of an old song, Folk Melody From Västmanland, which doubles as Sweden's national anthem. Serenade is a melodic beauty, while Hymn To Love and At Frösö Church are reminiscent of Keith Jarrett pieces. And there's a jazzy spice to the title track, Dreams Of Belonging, that combines folk and classical influences. Södermalm is the best song and appears to capture the essence of Sweden. I discovered a talented pianist in this album.

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - ‘Dreams Of Belonging‘

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - Tor Hammerø / 2017.08.28

Vakkert fra broderfolket
Den svenske pianisten og komponisten Mattias Nilsson er et helt nytt bekjentskap for meg. På sin første skive som leder forteller han oss umiddelbart at han har mye vakkert på hjertet i forlengelsen av Jan Johansson-tradisjonen.

Mattias Nilsson føyer seg inn i rekka av solopianister som sprer mye varme. Tor de Jazz blir lagt lagt merke til langt utenfor Harald og Sonjas grenser og det er jo hyggelig. Det fører blant annet til postmannen stikker innom med musikk fra ymse land med jevne mellomrom og lite er mer spennende enn når totalt ukjente navn og ditto musikk dukker opp.

36 år gamle/unge Mattias Nilsson, med base i Malmö, hører hjemme i den kategorien og når han tar sjansen på å begi seg ut på en soloekskursjon med sin debut, så vet man umiddelbart at det er en modig musikant vi har med å gjøre.

Nilsson har all grunn til å være modig. Resultatet etter to dager i Rosenbergsalen på musikkakademiet i Malmö i januar i fjor, så egentlig dagens lys og en del høytalere allerede for et år siden. Den har altså ikke kommet min vei før nå, men det gjør forsåvidt ingenting heller - dette er nemlig tidløs musikk.

Nilsson er en lyriker og romantiker og med et repertoar bestående av svenske folkeviser - det hele begynner for sikkerhets skyld med ”Folk Melody From Västmanland” eller relativt mye bedre kjent som ”Du Gamla, Du Fria” - og blir fulgt av Thore Swaneruds legendariske ”Södermalm” og Wilhelm Peterson-Bergers ”At Frösö Church” for så å bli avslutta med Oscar Ahnfelts ”Day by Day” eller ”Blott En Dag”. Når så det er krydra med tre egne låter samt en coverversjon av ”Gentle On My Mind”, som Glen Campbell, Dean Martin og Elvis Presley gjorde verdensberømt, så betyr det et utgangspunkt for vakker pianomusikk som burde rekke ei god stund.

Og det gjør det da også. Nilsson er en melodiker med god tid som tar oss med inn i en klangverden som er både vakker og utfordrende. Jovisst har han lært mye av legenden Jan Johansson og han lener seg også mye på de samme idealene, men Mattias Nilsson har så avgjort bevegd seg inn i vårt årtusen også. Han makter på et personlig vis å fusjonere tradisjon med sin egen tid og ”Dreams Of Belonging” er både veldig bra samtidig som den mer enn antyder at det er mye vakkert i vente fra Mattias Nilsson.