Mattias Nilsson reser världen runt - Återvänder till Brasilien med familjen | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 22 September, 2022
Nr 4 / Årgång #32

För två år sedan skrev vi här i Stand By om Malmöpianisten Mattias Nilsson som satt fast i Brasilien som han inte kunde lämna på grund av coronarestriktionerna. Nu är han hemma sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Det har hänt mycket i hans liv sedan Brasilientiden i São Paolo. I Kronprinsenkvarteret i Malmö bor han tillsammans med sin förlovade, brasilianska Karina och familjen består nu av fyra personer med tvåårige sonen Oliver och dottern Ayla, fem månader.

”Sedan sist” har de 32 länder Mattias Nilsson spelat i blivit 33! Senast var han i Kongo Kinshasa och kunde lägga ytterligare en ambassadspelning till de många han gjort i andra länder.

”Jag har fått många nya kontakter genom alla mina resor och det var genom en känning i Paris som jag kom i kontakt med svenska ambassaden i Kongo-Kinshasa”, berättar Mattias.

”Det blev en ny upplevelse att ta med låtar som Tryggare Kan Ingen Vara och Kom Lilla Flicka Valsa Med Mig och andra svenska folkvisor och tillsammans med afrikanska musiker får lite av deras rytmer i vår musik”!

Innan Afrikaresan var han i juli på en spansk turné med Spanienboende saxofonisten Fredrik Carlquist, några dagar i Estland och på en längre turné med det amerikanska musikerkollektivet Postmodern Jukebox (PMJ) i England, Frankrike, Tyskland och Belgien.

”Utsåld turné på berömda arenor. Fantastiskt att få spela på t ex London Palladium och Olympia i Paris”.

Mattias Nilsson är som vi nämnde för två år sedan sin egen manager och under sommaren har han turnerat flitigt med såväl amerikanska sångerskan Sharón Clark, ”parhästen” från Washington D.C., som solospelningar, många i kyrkor landet runt.

Med en familj att försörja gäller det att inte ligga på soffan, ”även om det händer att jag ligger där, tittar på barnen och undrar vad det egentligen är jag håller på med”.

Malmö är ju tyvärr inte den mest ”jazziga” staden och spelningarna står inte precis i kö. Det är lätt att hålla med Mattias när han uttalar att ”ingen tänker på den äldre publiken här, ska det vara jazz ska det helst vara svårt och experimentellt”. Jodå, fråga mig som har erfarenhet av när Hot House kördes bort med sitt mångåriga jazztält från Malmöfestivalen av dåvarande festivalbasen Pella Ström med motiveringen ”ni är för gamla”! ”Några stipendier tycks också omöjligt att få del av, då ska man vara bosatt och ha kontakter i Stockholm, det har jag gett upp”, säger Mattias som inte fått något sedan han fick ta emot Harry Arnoldstipendiet 2013.

Nu jobbar han med sina kontakter i Brasilien för att få till en del spelningar när han tar med sin familj i december för att hälsa på den brasilianska delen av släkten. Tillbaka till Malmö och den förhoppningsvis fram till dess uthyrda lägenheten i mars någon gång.

Vi kan ju erinra om några utdrag av recensioner för Mattias skiva Dreams of Belonging:

Jan Granie i Norge skrev: ”Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal værre…. Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.”

Björn Gustavsson skrev: ”MEDITATIV SKÖNHET. Jazzpianisten Mattias Nilsson från Malmö är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams of belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.

Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande…”

Mats Hallberg Kulturbloggen: Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.

PROPOSITO DI JAZZ (Italy): “Mattias Nilsson rightfully fits into the genre of the great Nordic pianists, that is to say those extraordinary musicians who have managed to produce original music characterized by the encounter between the jazz tradition and the particular humus of Northern Europe...”

Han blev borta ett år längre än planerat | SYDSVENSKAN (SE)

SYDSVENSKAN (SE) - Ulf Sundberg / 25 April, 2021

Han blev borta ett år längre än planerat

För pianisten Mattias Nilsson blev utrikessemestern mycket längre än han väntade sig när han landade i Brasilien. Dessutom kom han hem med tillökning i familjen.

Hösten 2019 bestämde sig Mattias Nilsson för att åka till Brasilien för att dels hälsa på sin flickvän och även för att ge en konsert. Föga visste han då att det skulle bli den sista konserten på väldigt länge.

– Jag hade gott om konserter inplanerade när coronan slog till och de trillade ifrån allihop, berättar han.

Istället blev han sittande i svärmoderns lägenhet i Sao Paulo tillsammans med flickvännen Karina Rivolta Bernauer fram till i mars i år.

– Jag försökte hela tiden hitta flyg hem till Sverige men hamnade i diverse konstiga situationer med olika resebyråer och flygbolagen. Det tog mycket tid och kraft så mitt pianospelande blev lidande. Jag spelade inte alls i fem månader.

När paret fick tillgång till en avliden släktings lägenhet blev tillvaron lite bättre.

– Men det är ändå jobbigt när man inte kan gå ut. I början hade vi tillgång till en pool men den stängde de och då var vi hänvisade till lägenheten utom när vi gjorde ärenden på stan.

För Mattias var räddningen hans ordningssinne.

– Jag fick tid att städa i min dator. Alla bilder, kalendrar och adresser systematiserade jag så jag vet var jag har dem nu.

Egentid fick han genom att vara ut lite längre när han hämtade middag till familjen och då och då passade på att ta en öl i samband med det.

Under tiden i Sao Paulo föddes även sonen Oliver som fick tiden att gå. Men när hela familjen fick Covid var det extra jobbigt.

– Oliver hamnade på intensiven i Sao Paulo och övervakades dag och natt innan det vände samtidigt som vi var sjuka. Det var ingen kul tid.

För att komma igång med spelandet igen köpte han ett elpiano men det är inte samma sak att spela på ett sådant jämfört med en flygel.

– Eftersom jag spelat mycket i kyrkor och de har oftast väldigt fina flyglar så är jag van vid det och det blir en helt annan upplevelse, menar han.

Att det blev piano kan nog delvis skyllas på hans far Jan-Åke Nilsson som är konsertpianist.

– Vi spelade mycket tillsammans och gör fortfarande. Ofta spelade jag musiken efter eget huvud eftersom jag tyckte att Mozart skulle låta på ett sätt och min far lät mig göra det. Så det ha nog delvis format mig som pianist och att jag älskar att improvisera.

Debuten skedde vid åtta års ålder när han fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjärnqvist vid en konsert i Bromölla och fortsatte sedan genom ungdomen.

Estetisk linje på gymnasiet följde men när det var dags att söka in till musikhögskolan tackade han för sig.

– Jag ville inte spela som de lär ut så jag tackade nej till platsen. Istället satsade jag på att ordna konserter hemma i Malmö och skaffade mig på det sättet mitt rykte.

Samarbetet med sångerskan Sharon Clark tog honom ut i världen och ska så småningom leda till en skiva, hoppas han.

– Fast helst vill jag spela i stora konsertsalar under eget namn. Det känns som om jag fått en stämpel som kyrkomusiker och jag är mycket mer än det.

The Queen Is In - Vibin´ with Sharón Clark | DEBBIE BURKE (USA)

Debbie Burke - Jazz author (US) / November 1, 2020

Total tonal fluency is attained through hard work and love for the craft, something vocalist Sharón Clark knows a lot about. Her recent collab with Mattias Nilsson had their small but mighty ensemble fill the room with sonic pleasure. On “Sometimes I’m Happy” the way she bends a note is so sublime that you can cloak yourself in its glow. Her scatting is pure expert improv as she explores the edges of a key and pushes beyond to unexpected vistas. On “My Kind of Love” her pacing is elegant and her tone is pure silk. A modern-day Maxine Sullivan with amazing range and repertoire, Ms. Clark embodies what there is to love about jazz: everything.

Why did you decide to collaborate with Mattias Nilsson and how does his sound match your vision for the music?
Mattias and I met in NY in 2012 at various jam sessions. At each session I noticed his playing was very laid back and tasteful, not just a bunch of notes played as fast as he could. I thought he was perfect for my style of jazz.

Where do you go in your head when you sing?
Each song I choose comes from a life experience. I truly believe that there is nothing new under the sun. Love, hate, anger, happiness all come in some form to each individual. I just make sure that the songs I choose are ones that resonant with me.

Why do you think some consider you Washington, DC’s Queen of Jazz?
LOL!!! Maybe it’s because I’ve been on the scene for over 40 years now. In all sincerity, it’s an honor to be considered so. The pressure for me to live up to the title comes mainly from me. I hold myself accountable to keep improving and growing.

Talk about the big lessons learned from your early days with the Bottle Caps to today and beyond.
My biggest lesson came in my early years. It was to keep my eyes on my money and to have a contract. Read the fine print. If you’re not sure, ask. I’ve learned to keep a very small circle of people who tell the truth and are capable of being frank. “Fans” are just that and I appreciate them 100%. Your inner circle will tell you about the intonation slip or if you have spinach on your teeth.

What kinds of collaborations do you enjoy the most?
Less is more in my book. I love duo work be it voice and piano, or voice, guitar and very interesting horns.

What’s up for the rest of 2020-21 with venues severely curtailing live performances?
This has been a real wake-up call. I’ve been out of the traditional work format for eight months now. In order to make myself more marketable, I’m taking medical coding and billing to have something to fall back on. The is a career that can be done almost any place in the world and remotely. Now, I rely on unemployment and good friends and family. I’ve done some live streaming and the good thing is, I’m getting exposure in places that wouldn’t notice me otherwise. Captive audience??

What are jazz audiences like abroad?
Where would I be without my international support? Probably scratching for work in NYC. The world has a much better grasp of what the idea of jazz is. They study the greats and understand and appreciate the real jazz tradition – “The Roots of Jazz”. They completely expect and respect it coming from me and from someone that looks like me.

Your hopes for this new CD with Mattias?
Mattias and I will offer that classic, soulful, elegant sincerity of the last century. Both in sound and appearance.

For more information visit sharonclarkjazz.com.

© 2020 Debbie Burke

The Road Beckons – Interrupted Tour Gets Artists Mattias Nilsson and Sharón Clark Ready for Fuller Collab | Debbie Burke (USA)

Debbie Burke - Jazz author (USA) / October 2, 2020

Swedish pianist/composer Mattias Nilsson had recently paired up with American vocal powerhouse Sharón Clark [NOTE: feature article on Ms. Clark coming shortly!] to tour throughout Europe right before live performances came to a screeching halt due to the pandemic. Having to pivot, they realized that a future collaboration is inevitable; the joy must go on and people need their live music.

Together, their talents combine to provide a fresh take on some classics while setting a strong mood that embraces a commitment to clear, pure notes and a warm, welcoming spirit. Mattias not only knows when to pull back and let Clark carry the song, but also when to get deep in the weeds and extract every ounce of emotion, letting fly every color possible. In “Theme from ‘Hotel’” which is dedicated to the memory of vocal great Nancy Wilson, Clark conveys the precise pain of a heartfelt story and is complemented by Nilsson who uses a delicate touch to paint a fuller picture. “In a Sentimental Mood” shows off Nilsson’s intuitive ability to embroider a melody like the craftsman that he is and Clark turns the typically energetic “Fly Me to the Moon” into a sweet song of longing. (Special love goes out to sax player Paul Carr whose solo on “For All We Know” was a blistering success.)

In what ways do you incorporate or are you inspired by music of your Swedish heritage?
Since I play a lot of Swedish music in my solo concerts such as more classical pieces, hymns and folk songs I think that I unconsciously get some elements which show in my playing, unaware of what exactly they might be. When composing, I sometimes use a form of a folk melody or the polka in which the emphasis of the beat lies on 1and 3 and with that in mind I would add a more advanced harmony but still try to keep a folk feeling as a foundation. My song “Spirea” from the solo album “Dreams of Belonging” is an example of this. Shifts from major to minor in melody or vice versa is also very common in the Swedish folk songs and is something I like a lot and use when improvising. You get close to the blues but through the Swedish heritage.

Why did you decide to collaborate with the vocalist Sharón Clark and how does her sound match your vision for the music?
Meeting and working together with Sharón Clark is a true blessing for someone like me who grew up listening to mostly Afro-American artists. I believe she is one of the few true authentic jazz voices out there today, at least from growing up listening to my dad’s mix tapes. Ms. Clark and I are on the same wavelength which makes our vision and direction match. She’s a real storyteller and she can really swing too. She also grew up singing in church and with me playing a lot of gospel, it can’t get any better. Well, actually it can, if she just could get the recognition she really deserves back home in the US. That would make me really happy.

We haven’t done an album yet but are planning to do so very soon. 

Talk about your ensemble and how did you meet them; why did you choose to work with them as artists?
As far as the ensemble is concerned, we’re trying out different players from the countries where we are performing which keeps the group versatile and interesting. Last gig we did in Feb 2020, at the legendary Jazzhus Montmartre in Copenhagen, we brought in London-based (originally from Washington D.C.) drummer Rod Youngs and had Jimmi Roger Pedersen (former student of NHOP [Niels-Henning Ørsted Pedersen]) from Denmark on bass. So at the moment we’re calling musicians we would like to work with rather than having a fixed ensemble. But there’re so many fantastic players in Scandinavia and Europe which we really admire so it’s very hard to choose.

It also depends on where and when we´re touring, but so far they’ve all done amazing work, really listening to the material adding their own personality to the music. They also dress up and look good on stage which unfortunately you can´t say about all European jazz musicians these days.

Where is your tour taking you and what songs are you doing?
So far we’ve performed in Sweden, Denmark, Estonia, Latvia, Croatia, Belgium, France, Taiwan and South Africa. A tour in Poland and Spain was confirmed when the pandemic broke out. The selection of songs is mainly from the Great American Songbook but the ones that are not so often heard. I know Sharón has a scrapbook somewhere with lyrics written down, so I hope we can put some music to that in the near future. I´m also introducing her to some Swedish music.

With the huge success of our gospel concerts we’ve also started to incorporate some of those tunes, going back to the roots and foundation.

Highlights of producing your three previous CDs, “Dreams of Belonging.” “Peaceful in Dreams” and “Silent Nights”?
“Dreams of Belonging” is my debut album after 11 years as a professional pianist. For me it represents the culmination of a long journey and the discovery of an individual voice. I’m happy that I was finally able to record and release it, since I was all on my own in the process. I´m also very thankful for the attention it got with 26 reviews in many different countries.

“Peaceful in Dreams” and “Silent Nights” are duo albums with Austrian saxophonist Ray Aichinger where we arranged Christmas songs from all over Europe in a less commercial way, sparser, reflective and contemplative. The idea was music you’ve would listen to in the evening when all the noise and expectations were gone; by the fireplace with a nice drink late on Christmas Eve. People really seem to enjoy both of the albums and say they play them every Christmas. We recorded them in Vienna during very hot summer days so we had to slowly work our way mentally into the Christmas mood.

What inspires you when you write?
I often say that music is not my life, but life is my music. So with all the places I’ve played and visited so far (31 countries), there are so many fond memories, so much tasty food and so many wonderful people that go along with that. Once I start writing something, all of that comes to mind in a nice smorgasbord which serves as my inspiration.

Bill Evans put it so well so I’ll just have to quote him: “Music should enrich the soul; it should teach spirituality by showing a person a portion of himself that he would not discover otherwise. It’s easy to rediscover part of yourself, but through art you can be shown part of yourself you never knew existed.”

What are the differences in audiences around the globe that you have noticed in touring?
In general, I think people are more curious and open when you’re performing outside your own country. Humanity needs live music and I think an audience receives the music in pretty much the same way all over the world, but depending on your culture and background you interact differently. Some audiences are listening more and some are more spontaneous. Both are equally important.

Are there universal truths in jazz; a mission or purpose that is inherent to the music?
Absolutely I would say and not only in jazz. I believe it exists in all kinds of music. If you’re being truly honest with yourself and also trying to play that way I think a lot of universal truths can be communicated and that becomes the mission, at least for me.

Has the pandemic impacted your performance schedule?
I came to Brazil on March 4 for a 2-week stay with some concerts in São Paulo before heading back to Europe. Then, I was supposed to be back in Brazil in April to perform at the Blue Note in Rio and São Paulo with Sharón Clark. Everything got cancelled, I got stuck in Brazil in quarantine and I haven’t touched a real acoustic grand piano since March 10. I had one day home in Malmö, Sweden after coming from a tour in Russia to repack and I haven’t been home since. I only came with one carry-on. But it works fine, since I’m used to not carrying much around.

I think I’ve adapted pretty well since I´m used to structure in my days. I still get up and do my computer work in the morning and during these six month I’ve also been able to go through and clean up a lot of private business and things I hadn’t had the time to do before. I’ve also been listening to a lot of music and studying music as well.

Since I’m in Brazil, which is hit pretty hard by the pandemic, I’m also living with people in the risk group (my pregnant fiancé and her mom), we’re pretty much in lockdown. I know my colleagues at least can do some gigs or well-produced streaming concerts with great sound and quality.

What is on the horizon for the rest of this year and for 2021?
Just keep on working as before, focusing on what’s to come. I’m going to be part of the True Blue Jazz Festival Streaming Live Watch Party on Friday Oct. 16th & Saturday Oct. 17th.

I’m also turning 40 in October and expecting a son on my birthday so I’m sure that will take some of my focus, happily.

Next year I’m planning to record another solo album as well as an album with Sharón Clark, which I want to follow up with concerts. I hope all cancelled concerts will be rescheduled for next year. Can’t wait to hit the road again.

Other comments?
I just want to say thank you for what you´re doing and for doing it so well. I´m very thankful I was given this opportunity to share and express my thoughts.

For more information visit mattiasnilsson.com.

Photos courtesy of and with permission of Mattias Nilsson.

© Debbie Burke 2020

En Hälsning Från Harry A-Stipendiaten Mattias Nilsson I Brasiliansk Karantän | HARRY ARNOLD SÄLLSKAPET (SE)

Harry Arnold Sällskapet (SE) - Peter Kastensson / 20 Juli, 2020

2013 fick pianisten Mattias Nilsson Harry Arnold-stipendiet på 10.000 kronor. Han har som autodidakt, självlärd, musiker turnerat världen runt men sitter sedan mars i år fast i karantän pga av Coronan, covid-19-viruset, i Brasilien! Vi når honom i São Paolo där han bor med sin förlovade Karina (bilden) hos hennes mamma.
När han tillsammans med amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjort en konsert i Moskva var han hemma i Malmö och packade om för två veckors vistelse i Brasilien. Så bröt Coronan ut och de flyg han skulle vidare med för konserter i Wien, Prag och Brno blev inställda.
– Sedan den 4 mars är jag mer eller mindre fast i São Paolo och alla sommarturnéer är inställda, berättar Mattias Nilsson.
– Men på grund av Coronan har myndigheternas kontroll av hur länge man får visats i landet legat ”på vänt” och eftersom jag fått en s k ”stable unit” med familjen får jag nu resa ut och in i landet.
Sedan Karlskrona-födde Mattias Nilsson, som blir 40 i höst, började spela piano som fyraåring och redan åtta år gammal fick ackompanjera sångerskan Sonja Stjernquist har mycket hänt. Hans far Jan-Åke Nilsson blev hans första och faktiskt enda lärare vid pianot och Mattias tackade faktiskt nej till en plats på Malmö Musikhögskola. Han ville prova sina egna vingar och man hade tidigt kommit underfund med att han hade en unik improvisationsförmåga.
Hans musikaliska förbilder är dock många. Han har förutom sin far Jan-Åke nämnt Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave McKenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.
Vi nämnde hans resor. Han har förutom i Sverige spelat i 31 länder sedan 2004 – Danmark, Norge, Island, Estland, Lettland, Ryssland, Storbritannien, Tyskland, Italien, Österrike, Frankrike, Polen, Tjeckien, Republiken Kosovo, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Spanien, Nederländerna, Kroatien, Turkiet, Tanzania, Zanzibar, Zambia, Egypten, Gran Canaria, Sydafrika, Taiwan, USA, Brasilien & Chile. Enbart förra året besökte han Danmark, Island, Estland, Tyskland, Frankrike, Tjeckien, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Sydafrika och Brasilien.
Troligen är ingen svensk jazzmusiker, kanske inte i världen, så berest som Mattias Nilsson. Och han är en selfmade man även på den punkten. Han har ingen agent eller manager som ska ha betalt. Heller inga bidrag från några kultur/konstnärsnämnder. Han har sökt, men för döva öron och blinda ögon. I en tidigare intervju (Mats Hallberg i Kulturbloggen.com) har han sagt så här:

”Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”
I São Paolo hann han med två konserter tillsammans med brasilianska musiker innan det mesta stängde ner. Men framtiden är av kända skäl synnerligen oviss.
– Till Sverige beräknas jag återkomma nästa år, avslutar Mattias.

Intervju med 15-års jubilerande pianisten Mattias Nilsson | KULTURBLOGGEN (SE)

Kulturbloggen (SE) - Mats Hallberg / 24 April, 2019

Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi har 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.

Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär?
“De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ‘riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”

Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt?
“Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.”

I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet?
”I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”

Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik?
”Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”

Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer?
”Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”

Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i?
“Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”

Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på?
”Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”

Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst?
Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”

Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv?
“Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”

Vilka har dina musikaliska förebilder?
“Många! Alla som gör ‘sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ‘sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”

Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke?
“Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”

I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet).
“Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ‘Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån.“

Pianisten som valde bort den säkra vägen | HALLÅ - Malmö Väst (SE)

HALLÅ (SE) – Irina Bernebing / 2016

Pianisten som valde bort den säkra vägen

Mattias Nilsson började spela piano som fyraåring och debuterade på scen fyra år senare. Sedan dess har han varje dag valt musiken.

Det började med klassiskt piano men tidigt upptäcktes det att den unge pianisten hellre ville improvisera. – Jag vill inte spela som det stod i noterna – jag hörde andra toner, berättar Mattias Nilsson, när vi träffas i hemmet på Dammfri.
De senaste åren har Malmö fungerat som bas samtidigt som han tagit svensk musik och improvisation jorden runt. I hallen står väskan alltid packad.

När bestämde du dig för att satsa professionellt?
- Det är nog något man bestämmer sig för hela tiden. Att vilja fortsätta med det är ett val jag gör varje dag, säger Mattias som själv tog den mindre utstakade vägen mot en karriär som musiker och tackade nej till Musikhögskolan.
- Jag ville sätta det osäkra före det säkra. Jag ville inte ha något att falla tillbaka på. Jag vill satsa allt, och berättar att han valde bort tanken på ett skyddsnät.
- Har man inte något att falla tillbaka på, då måste det funka. Då gör man allt för att få det att göra det.

Idag, tolv år senare 1200 konserter och ett antal skivor senare, kan han se tillbaka på sitt val med stolthet.
Vad driver dig vidare?
- Det är svårt att sätta ord på. De som jag inspireras av, de gör sin grej så bra att jag själv vill kunna förmedla en liknande känsla.

Klassisk fråga då, vad inspireras du av?
- Alla möjliga! De som lyckas förmedla ”det”. En hänger där, säger han och pekar på Frank Sinatra som hänger på den gula köksväggen.
- De förmedlar en helhet som gör en berörd.

Men tiden på turné innebär att Mattias ibland har alldeles för lite tid för det han gillar bäst – att spontant sätta sig ner vid pianot.
- När jag får stunder att öva, då blir jag glad. Det är ju bara det jag vill. Vakna och gå direkt och sätta mig vid pianot och spela, säger han.

Sommaren var intensiv och under hösten turnerade han med jazzsångerskan Sharón Clark. Härnäst står konserter i Paris, Wien och Polen på schemat. Då har Mattias ändå dragit ner på tempot jämfört med för några år sedan när han drev jazzklubben ”The way we play”.
- Det går inte att hålla på så, vare sig ekonomiskt eller för hälsans skull, konstaterar han.

Hemma i lägenheten trängs hyllmeter med cd- och vinylskivor med pianoböcker.
- Det finns alltid något nytt att upptäcka, säger Mattias och berättar att han låter lusten och musiken styra vad han upptäcker härnäst.

På sitt senaste album improviserar han över svensk musik, klassiska verk, folkvisor, psalmer och musik av svenska tonsättare.
Men när du improviserar – har du aldrig hjärnsläpp?
- Det finns ju inga fel, jag kan spela precis vad som helst. Det är en enorm frihet i det, säger han.

Mattias Nilsson: Avoiding Johansson’s Ghost | Guy Jones (SE)

Guy Jones (SE) / April, 2016

Mattias Nilsson: Avoiding Johansson’s Ghost

Sweden’s professional jazz community is small and close-knit. So it doesn’t come as a surprise that pianist Mattias Nilsson knows, and has at some time played with, pretty much every contemporary Swedish jazz artist you can think of. Except – because how often do you need two pianists at the same gig? – Jan Lundgren.

“Of course, I bump into Jan now and then at other people’s concerts, and I’m reasonably sure that my father taught him a classical piano class when Jan was studying at the Malmö Academy of Music” Mattias says. “I’ve also played with [JLT’s] Mattias Svensson quite a bit, and with Zoltan Csörsz. Like me, they’re both based in Malmö.”

Having got these bona fides out of the way, Mattias is itching to move the discussion on to his new solo album, Dreams of Belonging, which is being released later this month. FoJL is curious to know more, however, about how he arrived at this position. After all, despite appearances to the contrary, there are actually very few genuinely professional jazz pianists in Sweden – that is, people who compose, perform and record on a full-time basis without having at least some kind of second occupation. Usually, this is teaching music.

“Well, I was offered a place at Malmö Academy of Music in 2004” explains Mattias, who started playing the piano when he was just four. “But I’d been freelancing since I left high school, experimenting with everything from jazz, blues and Latin to gospel, pop and rock. So I turned the Academy’s offer down.”

“My parents weren’t very happy about that, since they thought it would be sensible to get a teaching or similar qualification as a safeguard. My argument was that things were already looking as though they might work out, and I didn’t want to halt my progress by taking four years off to study. I think it was Branford Marsalis who said ‘If you’ve got something to fall back on, you probably will’. It’s a quote I still use when someone asks whether I made the right decision.”

In 2007, Mattias bought a plane ticket to Chile, found a local bass player and drummer, and performed 15 concerts in 17 days right across the country. “Rene Sandoval, the bassist, organised everything incredibly well – it was such a great experience” he remembers. “I was playing the Swedish music I grew up with, but with Chilean guys who added their own unique flavour to the catalogue. I’ve been back two or three times since then, and I love it. On the most recent tour we played at the Swedish embassy in Santiago to Sweden’s then-prime minister, Fredrik Reinfeldt. It was a lot of fun.”

Back in Malmö after that first Chilean tour, Mattias opened a jazz club called ‘The Way WE Play’. With weekly concerts and jam sessions, the club became increasingly popular among local musicians and other creative people. “But, boy, was it hard work!” he laughs. “Trying to run a jazz venue while pursuing your personal musical career is like begging for a nervous breakdown.”

More touring followed – in Scandinavia, western Europe and the United States – with artists like Butch Miles, Jesper Thilo, Bo Stief, Sharon Clark and Kristin Korb, as well as regular recording sessions. The latter have included albums with Swedish vibraphonist Roger Svedberg, and fellow Malmö resident and close friend, the singer Anna Pauline Andersson. Mattias also teamed up last year with Austrian saxophonist Ray Aichinger for a six-track EP, Silent Nights(European Jazz Records, 2015).

All of which, to Mattias’ visible relief, brings us to Dreams of Belonging. It’s his first release as leader, and it’s a solo album to boot. Isn’t that combination rather brave? “Yes and no” he replies. “I’ve been a professional musician for 11 years now, and I’ve been playing solo more and more. The album centres around the kind of traditional Swedish music I’ve always been drawn to and, although I use plenty of jazz techniques, I hope I’ve been able to find my own ‘voice’ in the material.”

Mattias prepared for the recording by, among other things, putting together a solo piano playlist from Spotify. “The mood was definitely Scandinavian and, naturally, I listened to some Jan Johansson as well – Jazz på Svenska still emits a sort of ghostly aura that influences practically all Swedish jazz pianists. I was determined, though, not to copy anyone else’s style. You can’t escape the melancholy, but there’s a lot of light in this new record too.”

Dreams of Belonging brings together three original compositions by Mattias with both traditional songs – including one that’s best known as Sweden’s national anthem – and tunes by more contemporary Swedish composers. There’s also a cover of the John Hartford song, Gentle on my mind, which was made famous by Glen Campbell in 1967. What prompted Mattias to include it?

“The choice also surprised me at first” he concedes. “I’m not sure why, but the tune had been knocking around in my head for ages. Once I started to experiment with it, I realised the piece has a lot of scope. Gentle on my mind is inevitably associated with country/pop, but I play it slower here than most people are used to. That’s the thing about jazz; you can throw in anything, and I’m always on the look-out for good songs from any genre. The jazz might surface when I improvise, or it might not. But if I’ve got my ‘voice’ right, what you’ll hear is Mattias Nilsson, not Glen Campbell – or, for that matter, Jan Johansson paying homage to Glen Campbell!”

Dreams of Belonging will be released on 22 May. Mattias has no plans as yet to stream the album or to offer it as a download. “I’d like the record to remain a little ‘exclusive’ for now, so it’ll only be available as a CD through my website and at concerts” he says.

What’s next for Mattias? “I’ll be performing in Barcelona when Dreams of Belonging comes out, and then I’ve got three concerts in Paris. There’ll be another tour taking in Scandinavia and the UK soon afterwards. So I’m not exactly sure what will happen next. Let’s just see where the album takes me.”

Jazzsångerska direkt från Ryssland | YSTADS ALLEHANDA (SE)

YSTADS ALLEHANDA (SE) – Ulf Mårtensson / 25 Oktober, 2014

 Jazzsångerska direkt från Ryssland

Ystad. Hon landade sent på torsdagskvällen, den amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark. På tisdag gästar hon Ystad och spelar på den intima scenen i teatercaféet tillsammans med Malmöpianisten Mattias Nilsson med band.

Det är första gången som Sharón Clark uppträde i Sverige. Och hon kommer inte direkt från USA utan flyger in från Sankt Petersburg efter att ha varit på turné i Ryssland. En udda jazzscen, kan man tycka.
  - Men jag har spelat mycket i Ryssland. De senaste fem åren har jag gett 200 konserter där, berättar jazzsångerskan som är bosatt i Washington DC.
  Den politiska situationen i Ryssland eller det spända läget i Europa märkte hon inte av under sin senaste turné.
  - Folk är folk. De vanliga människorna i Ryssland har lika lite med Putin att göra som jag med Barack Obama. Men folk i Ryssland älskar jazz och vill dansa när vi spelar. Det finns också många duktiga musiker.

Samarbetet med Mattias Nilsson kom till av en slump.
  - Vi träffades på jazzklubben Smalls i New York. Det är två och ett halvt år sedan. Det var under en jam session. Vi blev vänner och har pratat länge om att jag skulle komma till Sverige. När jag nu var i Ryssland så bestämde vi att jag skulle komma hit för en liten turné.
  Bandet, som också består av danske basisten Bo Stief, som har spelat med stjärnor som Miles Davis, Dexter Gordon och Stan Getz, och trummisen Janus Templeton, spelar i Lund på fredagskvällen. På söndag har turen kommit till Bergakyrkan i Bjärred.
  - Då blir det gospels medan jag sjunger jazzstandards i Ystad, säger Sharón Clark.

Hon berättar att hon växte upp i Alexandria i Virginia, en liten bit utanför Washington DC.
  - Min far lirade piano och saxofon. Han spelade alltid jazz. Vi lyssnade på jazz, gospel, tidig rhythm and blues.
  Men Sharón Clark, född 1961, ville sjunga opera.
  - Men min lärare sade att jag hade en jazzröst, så det blev jazz som jag satsade på.
  Hon har gett ut flera plattor och sjunger allt från gospels till samba till jazz. Musikalisk inspiration hämtar hon från stjärnor som Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Doris Day.

Skånsk jazzpianist med lysande framtid | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 2 Mars, 2013

 Skånsk jazzpianist med lysande framtid

Mattias Nilsson är jazzpianist på heltid med hela världen som arbetsplats. På tio år har han blivit en av svensk jazzmusiks verkliga påläggskaviar.

- Jag märker klart och tydligt att jazzen just nu upplever en renässans, säger pianisten Mattias Nilsson med ett stort leende. Det kommer fler och fler yngre människor på konserterna, och jag tror att många i dag vill höra musik som spelas ”på riktigt”. I en studio kan man lägga till och dra ifrån, men på scenen måste man hela tiden visa vad man verkligen kan.
  Mattias Nilsson, född i Karlskrona för 32 år sedan, uppvuxen i Bjärred och numera bosatt i Limhamn, bör veta vad han talar om. Sedan snart tio är han jazzpianist på heltid.

Att Mattias blev musiker är knappast någon tillfällighet. Pappa Jan-Åke är lärare vid musikhögskolan i Malmö och Mattias var inte mer än en tvärhand hög när han klev upp i pappas knä och började klinka på flygeln där hemma. På det viset fortsatte det. Och ungefär samtidigt som Mattias började skolan började han ta regelbundna lektioner – för pappa givetvis.
  - Vi spelade all möjlig musik tillsammans, berättar Mattias. Klassiskt och schlagers om vartannat. Speciellt minns jag att pappa brukade spela Karl Gerhards gamla 20-talshit ”Jazzgossen”. Men jag hade lite svårt att hålla mig helt och håller till det som stod i noterna och tyckte att det var roligt att brodera och improvisera. Det var väl så det började, det där med jazzen.

Det nilssonska hemmet i Bjärred var fyllt av musik. Av alla sorter. Ena stunden snurrade en skiva med Oscar Peterson på grammofontallriken och nästa något med Elvis Presley.
  Sin officiella debut som konsertpianist gjorde Mattias redan som nioåring. I Bromölla, närmast bestämt, då han ackompanjerade Sonja Stjernquist i ”Idas sommarvisa”. Och så fortsatte det, kan man säga, även sedan Mattias hade växt ur barnskorna. Namnet Mattias Nilsson dök alltså upp i alla tänkbara, och ibland även otänkbara, sammanhang. Han spelade pop, rock , gospel – och jazz förstås. Huvudsaken var att det svängde och att han hade roligt.
  Men numera är det jazzmusik som gäller för hela slanten. Inget annat. Och bland Mattias många ledstjärnor hittar vi storheter som Art Tatum, Oscar Peterson, Fats Waller, Dave McKenna och Brad Mehldau. Plus vår svenske pianogigant Bengt Hallberg. Kort sagt sådana musiker som man blir glad av att höra, och som det svänger ordentligt om. Av dem har Mattias lärt sig det mesta.
  - Ja, så är det, tillstår han. Efter att ha pluggat på jazzlinjerna på tre olika folkhögskolor, Härnösand, Bollnäs och Fridhem, fick jag för att mig att jag skulle studera vidare på Musikhögskolan i Malmö. Varför vet jag inte riktigt, men jag sökte i alla fall och kom in. Men när jag fick beskedet som sa att jag var antagen, så tackade jag nej. Det var ”verkligheten” som gällde, jag ville ut och spela helt enkelt och finna mitt eget sätt att ta mig fram.

På den vägen är det. Tufft förstås, men roligt och ständigt lärorikt. För det mesta hör man kanske Mattias i olika triosammanhang, men allt som oftast dyker han även upp som solopianist i kyrkor och olika konsertsalar.
- Min repertoar är lite annorlunda när jag framträder på egen hand. Då spelar jag gärna folkvisor och kompositioner av svenska tonsättare. Sådana som Lars Gullin och Nils Lindberg. Och kanske ett eller annat av det jag själv har skrivit. När jag jobbar med trio blir det för det mesta den genuina jazzrepertoaren som gäller och givetvis också diverse smakprov ur den amerikanska sångboken. Men jag gillar verkligen att spela helt på egen hand. Då är man fri och har ingen annan än sig själv att lita på.

Mattias Nilssons almanacka börjar se ganska fulltecknad ut för resten av året med noteringar om festivalframträdanden och konserter lite varstans i landet. Och i höst är det dags för en turné tillsammans med Stockholmsvibrafonisten Roger Svedberg, tenorsaxofonisten Jesper Thilo, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark. Bland annat lär jazzklubben i Höör få besök av just den stjärnkonstellationen. Men något så udda som en spelning Mattias hade i maj 2011 är inte i sikte. Inte ännu i alla fall.
  - Ja, den var ju lite annorlunda, skrattar han. Jag blev inbjuden av Svenska Ambassaden i Santiago att spela när vår svenske statsminister gjorde sitt första officiella besök i Chile. Men det var faktiskt inte första gången jag framträdde i Chile. Jag var där både några år tidigare och på nyåret 2011.

Mattias har dragit igång åtskilliga lyckosamma projekt i Malmö genom åren. Mellan 2006 och 2008 kunde man, till exempel, höra honom och hans musicerande gäster en gång i veckan på Hotell Savoy. Givetvis stod the ”Stompin´ at the Savoy” på affischerna. Och sedan bara några veckor tillbaka bjuder han på söndagsjazz på Ribersborgs Kallbadhus under rubriken ”Concerts by the Sea”.
  - De flesta söndagarna framöver kommer jag att var där med min trio, en gästsolist och den kände Peter Parnestam, som ska vara discjockey, innan vi avlöser honom med en timmes levande jazz. Lite opretentiös, svängig underhållning alltså till en måttlig entréavgift.

MATTIAS NILSSON – En pianist som berör | LÄST OCH HÖRT I HÄNGMATTAN (SE)

LÄST OCH HÖRT I HÄNGMATTAN (SE) – Iwan & Margareta Morelius / 2011.06

 MATTIAS NILSSON – En pianist som berör

Jag och min hustru Margareta har ett långt liv i jazzens tecken bakom oss. Vi har spisat många av de största, vi har samlat deras plattor. Några har vi haft nöjet att spisa live andra enbart på platta eller film. Ett fåtal tillhör våra favoriter och några av dem har vi fått nöjet att träffa in person. Exempel på dessa är Charlie Norman, Lars Sjösten, Gunnar Bergsten.

Det är ett sant nöje att lägga till unge pianisten Mattias Nilsson, som vi hade det stora nöjet att få spisa och träffa på gemytliga krogen Tuna Krog sommaren 2010, där han spelade tillsammans med basisten Lasse Lundström. Under några minnesvärda och oförglömliga kvällar kunde vi sitta och njuta av avspänt och så njutbart piano- & basspel över en kall öl.

För några veckor sedan fick vi ett e-mail från Mattias där han skickade några smakprov på sitt pianospel. Han spelade då ett antal psalmer samt svensk folkmusik. Sedan dess spelar vi dessa två smakprov som frukostmusik varje morgon och vi kan garantera att en bättre start på dagen kan man sällan få.

I vårt tack-mail passade vi på att fråga Mattias vilka plattor han spelat in och fick till vår stora förvåning veta att han hittills inte hade spelat in någon skiva, men att det givetvis fanns i hans planer. Vi tyckte då att en intervju kunde vara på sin plats och den kommer här åtföljd av ett antal foton samt tips var på webben man kan lyssna på Mattias idag. Plattorna kommer, det är vi övertygade om.

HM: HÄNGMATTANS redaktörer
MN: Mattias Nilsson

HM: Du är född 1980 och får väl räknas som en ung pianist, men med lång erfarenhet. Du föddes i Karlskrona men har växt upp i lilla skånska orten Bjärred. Kan Du berätta lite om Din barndom och hur pianot kom in i ditt liv.

MN: Familjen med mamma Maj-Lis och pappa Jan-Åke flyttade till Bjärred 1983, då även min lillasyster Amanda föddes. Idag kan jag inte tänka mig en bättre barndom och uppväxt än just Bjärred. En liten växande ort som jag gärna återvänder till.
  Musiken kom smygandes in i mitt liv mer eller mindre omedvetet eftersom min pappa Jan-Åke Nilsson är klassisk pianist men även en gehörsmusiker (med absolut gehör). Som liten satt jag i hans knä och ”spelade”, eller rättare sagt bankade på tangenterna för att sedan fascineras av dessa ”(o)-ljud” som instrumentet frambringade. Så det var på den vägen jag introducerades in i musiken och pianots underbara värld. När jag sen lärde mig att gå så föll det sig naturligt att klättra upp på pianopallen och på egen hand utforska pianots möjligheter och på den vägen är det än idag. Skillnaden idag är att jag inte behöver klättra upp på pallen.

HM: Var dina föräldrar jazzintresserade?

MN: Mest pappa, men jag tror även mamma har lärt sig att tycka om jazz mer och mer. Hon tycker om när det svänger; och vem gör inte det.

HM: Hade du tidigt några speciella favoriter eller någon särskild typ av jazz? Tradjazz, New Orleans, Be-Bop, Swing???

MN: Utan att veta varför så berördes jag tidigt av den typ av jazz som är utåtriktad, melodisk och som helt enkelt bara svänger. Jag tror vi skulle kunna kalla det Be-Bop och Swing. Den stilen gick rätt in i den lilla sjuåringens kropp.
  Kanadensaren Oscar Peterson var och är fortfarande en oerhörd inspiration för mig. Det är någonting i hans spel som är så ”direkt” på något sätt. Jag blir alltid glad!
  Elvis Presley är en annan inspiration fast i en helt annan genre och Jussi Björling såklart.
  Jag ser bra musik som bra musik oavsett genre. Berörs jag av det, räcker det för mig.

HM: Sedan vi träffade dig har vi hört och läst om “Stompin´ at the Savoy – Live Jazz with Mattias Nilsson and guests”, på Savoy i Malmö. Berätta lite om det.

MN: Det var ett första försök från min sida att väcka liv i ett ganska dött jazz-Malmö. Hösten 2006 började jag att spela på trio med René Sandoval och Roger Berg på Café Rasoir på hotell Savoy varje vecka. Vi spelade jazz med rötterna i traditionen med fokus på sväng och spelglädje. Totalt blev det 53 konserter framtill sommaren 2008. Det var riktigt roligt och det fanns ett akustiskt piano där vilket gjorde att det hela kändes på riktigt.
  På tal om ”på riktigt” och akustiska klaviaturinstrument är det för mig helt obegripligt varför man idag sällan hittar riktiga instrument på fler ställen som erbjuder live jazz. Idag kan du i princip hitta ett akustiskt piano gratis på en annonssida på internet. Det enda du behöver göra är att åka och hämta pianot och eventuellt stämma det. Sen är det klart! Mycket billigare än ett plastigt elpiano.
  När jag var i Paris fanns det pianon eller flyglar på alla restauranger som hade levande jazz. Men det är klart, där har man även insett värdet i ”äkta vara” och känslan för helheten på ett helt annat sätt än i Sverige.

HM: Berätta också lite om “Classic Jazz” med vokalisten Elin Wrede.

MN: Elin och jag träffades på Bollnäs folkhögskola i Hälsingland 2001 och när hon sedan flyttade till Malmö återupptog vi kontakten. 2006 ställde vi upp i tävlingen ”Svensk klassisk Jazz” och tog hem segern till Skåne för första gången, med både juryns och publikens röster.

HM: Du har vunnit en hel del fina priser. Var det tillsammans med din trio?

MN: Det har varit mer utmärkelser eller stipendier som jag har tilldelats för sådant jag har gjort på egen hand.

HM: Berätta lite om ditt jazzprojekt kallat The Way WE Play - jazz club”.

Jag startade ”The Way WE Play” parallellt med gigen ”Stompin´ at the Savoy” hösten 2007. Det var en jazzklubb med följande upplägg: konsert med ett huskomp och eventuellt inbjuden gäst, sedan jamsession och sist nattklubb med musik som soul, funk, jazz och brasilianskt.
  Jag ville förena kreativa människor över alla åldrar och gränser, genom att skapa en mötesplats för live jazz genom konsert och jam session där olika musiker möts och spelar tillsammans. Det blev verkligen ”the place” i Malmö och åldern varierade från 18 till 75 år och alla trivdes. Det handlade om kärlek till musiken, gemenskap och om att träffa trevliga människor. Det var verkligen unikt. Förutom att medverka på scen gjorde jag även allt runt omkring som PR, bokningar osv.

HM: Hösten 2009 spelade du tillsammans med basisten Lasse Lundström (som vi träffade på ön Ven i somras), danska tenoristen Jesper Thilo och den legendariske storbandstrummisen Butch Miles på Malmö konserthus och gjorde stor succé i. Berätta!

MN: Det började (som det nästan alltid gör) med ett telefonsamtal: Hej, Butch Miles kommer till Malmö och vi undrar om du skulle kunna tänka dig att spela en ”smallgroup”-avdelning med honom, Jesper Thilo och Lasse Lundström? Vad svarar man ?! Det vore jätteroligt. Dags att börja öva, eller i alla fall kolla in ett hundratal eventuella standards som skulle kunna tänkas dyka upp. Konserten gick i alla fall fint och var en enorm kick för mig.

HM: I januari i år återvände du till Chile, där din musik blev mycket uppskattad. Du berättade också att du spelade när vår statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde statsbesök helt nyligen i maj månad i år. Hur kändes det?

MN: Det kändes fantastisk att som jazzmusiker från Sverige bli inbjuden av den Svenska Ambassaden i Santiago. Jag blev mycket varmt mottagen av Ambassaden och kommer i fortsättning att försöka göra en Chile-turné varje år i januari (då det är sommar där). På mina utlandsturnéer har jag med mig svensk musik som jag spelar tillsammans med musiker bosatta i det land jag åker till. Eventuellt blir det en skiva med svensk musik på nästa turné i Chile. Jag gillade verkligen den fusion som uppstod när vi spelade den svenska musiken jag hade med mig. Musikerna där tillförde en annan ljusare och lättare dimension till det i många fall melankoliska Skandinaviska vemodet.
  Det var även skönt att slippa allt pappersarbete för att söka pengar från byråkratiska instanser. Så bättre kunde det faktiskt inte bli tycker jag. Jag var även i den norra delen av landet i staden Copiapó och spelade i stadshuset.

HM: Hur kommer det sig att du inte har spelat in några skivor? Jag tror det är många som skulle vilja ha en Mattias Nilsson skiva i sin skivsamling.

MN: Det är faktiskt ganska enkelt. Med det hektiska schemat som entreprenör kombinerat med heltidsfrilans har det helt enkelt inte funnits tid. Sen har jag inte heller vetat vad jag skulle spela och vilken sättning. Jag älskar t.ex. att spela solopiano. Att göra en platta bara för att ha något att sälja känns inte så angeläget för min del. Det ska vara ärlig musik från hjärtat som jag verkligen känner för, så därför har det tagit lite tid. Men det är på gång. Allt har sin tid.

Drömmer om egen trio | LOMMABLADET (SE)

LOMMABLADET (SE) - Åsa Meierkord / 23 December, 2008

 Drömmer om egen trio

Jazzpianist är årets kulturpristagare

MUSIK. Pappa Jan-Åke Nilsson insåg ganska snart att sonen inte riktigt ville spela det som stod i noterna. Det var roligare att improvisera. Nu väntar Berlin för musikern från Bjärred.

Han började spela piano redan som fyraåring. Lärare var pappa Jan-Åke Nilsson, klassisk pianist, som undervisade sonen fram till att han började gymnasiet på Spyken i Lund.
Efter gymnasietiden gick han tre olika folkhögskolor med jazzinriktning. Mattias Nilsson är dock av uppfattningen att det viktigaste i musiken inte går att lära sig via institutioner.
- Man måste själv leta reda på det man vill spela och lära sig hantverket innan man utforska det.

Eget band
Med sitt eget band Kontur har han bland annat spelat sitt eget material. ”Där gatorna inte har några namn”.
Låtarna var uppbyggda som ett soundtrack till en film.
- Det gör det mer lättillgängligt för en publik, berättar Mattias Nilsson.
Bandet ligger i träda för tillfället. Under ett år har Mattias Nilsson arrangerat jazzkonserter på klubben ”The way we play” i Malmö.

Pianist på hotell
I dagarna avslutade han också sitt engagemang som pianist på hotell Hilton, där han tillsammans med Niklas Fredin, sång och flygelhorn, har spelat två kvällar i veckan.
- Spelar man i stort sett samma låtar 20 gånger i månaden, blir det mycket som ett vanligt jobb, jag längtar efter att få spela med ett mer personligt uttryck.

Till Berlin
 
De 20 000 kronor som han fått i prispengar, tänker han använda till att utveckla sitt spelande.
  Alltså avvecklar han sina engagemang på hemmaplan framöver för att bege sig till Berlin för att spela.
- Jag vill kunna stanna och inte veta att jag har saker hemma som jag måste göra.
Även New York finns i framtidsplanerna liksom en egen trio.
- Drömmen hade varit en egen trio med eget sound, piano, bas och trummor, det är lagom mycket folk, säger Mattias Nilsson och ler.

PERSONLIGT

Namn: Mattias Nilsson
Född: 1980
Uppvuxen: Bjärred.
Favoritlåt att spela just nu: Charlie Chaplins ”Smile”.
Förebilder: Lars Jansson, Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau.
Gör på fritiden: Umgås med flickvännen.
Vad skulle du vara om du inte vore pianist: Fotograf.

Mattias Nilsson lekte sig in i musikvärlden | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

Skånska Dagbladet (SE) - Håkan Jacobsson / 2008.12.15

Så här års delar kommuner landet runt ut sina kulturpriser. Så också Lomma
– som valt att ge sitt till en Malmöbo. Dock en någorlunda nybliven sådan; den största delen av sitt liv har Mattias Nilsson bott i Bjärred, dit han kom från Karlskrona, bara tre år gammal. Han belönas med 20 000 kronor i julklappspengar mycket för att han drivit jazzklubbar, som gett nya spelmöjligheter åt musiker i regionen. Det är den svarta amerikanska musiken som är hans hemmaplan. Jazz, blues, gospel. Hans huvudinstrument är piano, men under resans gång har han också hunnit bekanta sig med kontrabas, trummor, trumpet och gitarr.

Hans far är pianolärare. Då kan barnen göra på två sätt
– antingen tar man efter eller så gör man något helt annat. Mattias Nilsson började tidigt sitta vid pianot i pappas knä och lyssna och titta och han var bara 3-4 år när han själv började spela.
– Söndag eftermiddag varje vecka var det lektioner. Och han hade knappt nått skolåldern när han började lämna notbilden och improvisera, spela efter eget huvud. Sedan har musiken alltid varit med. Under högstadiet prövade han att spela trumpet, under gymnasietiden på Spyken i Lund testade han trummor och elbas. Efter gymnasiet flyttade han till Härnösand, där han gick på folkhögskolans afrolinje, fortsatte till folkhögskolorna i Bollnäs och Svalöv.

Han sökte också till Musikhögskolan
– mest för att det skulle så vara, har han förstått efteråt. För när han kom in bestämde han sig för att tacka nej.
– Jag kände så klart att jag inte skulle gå någon skola. Jag ville gå en annan väg, söka kunskap från andra källor.
– Ville jag satsa på musik på heltid var det lika bra att genast börja i den verkligheten. Det handlar om att skaffa kontakter och visa att man finns och vad man kan. Och i många fall om att skapa sina egna jobb. Han sökte sig till måndagsjammen på Pickwick i Malmö.
– Det var där jag började komma i kontakt med lite Malmöfolk. Där var soul i luften, där hände oförutsägbara grejor. Han drog i gång jazzklubben “Stompin' at the Savoy” på Café Rasoir och sedan “The Way We Play”, som först höll till på Djäknegatan, senare på Adelgatan.

Nu är klubben hemlös igen, och Mattias Nilsson har inte riktigt bestämt sig för om han skall jobba för en fortsättning.
– Jag känner så många talanger i Malmö och vill låta omvärlden veta vad som finns. Men detta tar mycket kraft att hålla i det själv. Just nu har han i alla fall en hel del jobb vid datorn med att dokumentera det som varit på klubben, med texter och bilder. Den fasta punkten i arbetslivet just nu är “Jazz at Hilton” på onsdagar och fredagar. Därtill kommer konserter och andra spelningar, solo eller i olika grupper. En del studiojobb blir det också
– närmast i almanackan ligger inspelningar med flickvännen, som är sångerska. Han kan lyssna på såväl Sinatra och Stevie Wonder som Elvis och Jussi Björling. De där eviga ögonblicken kan uppstå i vilken genre som helst. Men han nämner Oscar Peterson som en stor inspiration. Han berättar att han just nu håller på att rensa i tillvaron.
– Mest materiella ting, jag vill göra mig av med saker som jag inte behöver i mitt liv. Ge bort böcker, sälja grejor. Människor är ändå det som ger mest.

På önskelistan finns att han skulle vilja tillbringa mer tid ute i naturen och att bli flitigare när det gäller motion. Den kommande helgperioden tänker han ägna åt att försöka skriva egen musik. Hur den skall låta vet han inte riktigt.

– Jag skall umgås med instrumentet, det får vara utgångspunkten. Vi får se vart det leder.

Kalendern knökfull av jazz | SYDSVENSKAN (SE)

SYDSVENSKAN (SE) - Alexander Agrell / 23 Augusti, 2008

Kalendern knökfull av jazz

Mattias Nilsson har valt att livespela sig fram istället för att gå musikhögskolan. 

Landsändans flitigaste jazzmusiker? Sätt ett par tangenter på Mattias Nilsson.
Varje månad i år har Malmöpianisten haft drygt femton spelningar och i augusti blir det ännu fler. Närmast ska han på torsdag lira på den egna jazzklubben The Way We Play på Adelgatan 2 i Malmö.
- Varje kväll vill jag få ut något oväntat, skapa något unikt. Och helst beröra någon med det jag spelar, ge lite kraft och positiv energi.
Mattias Nilsson, uppvuxen i Bjärred, odlar i den stora klassiska jazzpianotraditionen från förebilderna Art Tatum, Teddy Wilson, Oscar Peterson och Bill Evans. Han vill bygga spelet utifrån en stark och drivande vänsterhand, månar om melodierna och spelar gärna standardlåtar.

Ovanlig karriärväg
Däremot är Mattias Nilssons ”karriärväg” lite ovanlig såhär i 2000-talet. Han kom in på musikerlinjen på musikhögskolan, men tog sedan beslutet att inte börja där, utan i stället livespela sig fram.
- När man gått ut musikerlinjen efter fyra år får man ett papper på sin examen. Men det papperet säger inget om vad man egentligen kan, vad man kan prestera i den här verkligheten, på klubbarna.
- På ett jam hör man direkt vad en musiker går för och om det är någon man skulle vilja lira med. Och om man själv märker att man inte kan en låt smyger man hem och pluggar in den till nästa jam.
Fast tränat har inte Mattias Nilsson gjort på länge nu. Olika slags spelningar inför publik fyller hans kalender alldeles tillräckligt bra.
- Det har blivit svårare och svårare att sätta sig ned hemma och öva, ler han. Fast å andra sidan har jag lärt mig att betrakta mig själv utifrån och se vilka kvaliteter jag har och inte har. Ungefär som en manager.
Mattias Nilsson har blivit en jam-generator i Malmö. I oktober förra året drog han igång The Way We Play på Buddha Lounge på Djäknegatan, vilket betydde konsert och jamsessions varje vecka. Senare under säsongen flyttades det hela till Adelgatan och bakades på med den nya klubben Get Down med inriktning på soul, funk jazz och latin modell 70- och 80-tal.

Fylla en lucka
Jazzkvällarna har alltså även givit utrymme åt en rad andra musiker.
- Det känns inte som om jag vill hitta ställen där jag själv kan spela hela tiden, säger Mattias Nilsson. I stället handlar det om att ett nytt spelställe ska fylla en funktion i stans jazzliv.
Jammen ger god utdelning i publik, men har inte direkt fått Mattias Nilssons plånbok att koka över. Belöningen ligger i musiker, Mattias överlevnad säkras av andra slags pianojobb.
Under hösten ska Mattias Nilsson bland annat turnera i Italien med Joe Spinaci Combo och spela två kvällar per vecka på hotell Hilton med trumpetaren och sångaren Niklas Fredin. Och så ska han förgylla Grand i Lund under jazzpartyt.
- Jag har skrivit en del tidigare, men annars inte fokuserat på att göra min egen musik, säger Mattias Nilsson. Det kräver mycket tid att hitta sin egen röst. Jag skulle vilja göra en platta också, gärna en dubbel med både ett soloalbum och en trioplatta.

Mattias Nilsson - nästa stora stjärna | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 13 Augusti, 2007

 MATTIAS NILSSON – NÄSTA STORA STJÄRNA

Att Mattias Nilsson skulle komma att syssla med musik var på något sätt förutbestämt. Men kanske inte han skulle bli jazzpianist förstås. Farfar var kyrkosångare i Sölvesborg och pappa Jan-Åke är konsertpianist, pedagog vid Musikhögskolan i Malmö och kunde på den tid det begav sig ofta höras som operetthjältinnan Sonja Stjernkvists ackompanjatör.

Malmöbo. / Själv föddes Mattias en oktobermorgon 1980 i Karlskorna. Fast han växte upp i Bjärred och bor numera i Malmö.
På sistone har Mattias dykt upp nästan överallt där det spelas jazz. På onsdagarna brukar han återfinnas på Café Rasoir, inrymt i Hotel Savoy i Malmö, där han sitter vid pianot, leder de musikaliska övningarna och presenterar diverse gäster. För ett tag sedan gjorde han succé på Malmö Jazz / Blues Festival med sin trio, och härom veckan drog han ned applåder och bussvisslingar på Jazzfestivalen i Smyge med sitt svängiga, tidlösa spel i Roger Berg Big Band. Och alldeles nyss kom han hem från den stora Jözzejassen i värmländska Arvika, där han medverkade i Joe Spinacis Brookolino Orchestra. Strax innan sommaren bröt ut - i den mån den nu gjorde det – for han dessutom, tillsammans med den på sistone mycket uppmärksammade basisten René Sandoval, på en tur till Chile. Femton konserter på sjutton dagar hann han med, de flesta i Santiago.
- Det är full fart hela tiden, konstaterar Mattias. Och det där med Chile var förstå kul. Men tyvärr hann jag inte se så mycket av landet. Vi bara spelade, åt och sov. Så nån turistresa var det sannerligen aldrig tal om.

Inte bara jazz
Just nu handlar alltså det mesta, ja nästan allt, i Mattias Nilssons tillvaro om musik. Det finns helt enkelt inte plats för annat. Alla rycker i honom och vill ha honom med. Att påstå att han är ”het” är snarast en underdrift. Fast allt är förstås inte jazz.
- Jag gillar inte att dra gränser och hamna i något särskilt fack. Gospel och blues, till exempel, är sånt som ligger mig varmt om hjärtat vid sidan av jazzen. När jag hade kommit hem från Chile var jag i Berlin och lirade just blues med Tino Gonsalez, och det var festligt värre. Ibland jobbar jag också med Prunes, alltså Ann Marie Teinturier och Caroline Leander. Då blir det franskt för hela slanten. Så egentligen tycker jag att det gör detsamma i vilka sammanhang med spelar, bara musiken känns äkta. Men vad som fascinerar i jazzen är utmaningen, nödvändigheten att ta lite risker. Det ska alltså kännas, både för mig själv och för den som lyssnar, att det som händer sker just här och nu.

Musikalisk familj
Mattias började spela piano redan när han var så där tre, fyra år,. Men det har aldrig varit fråga om något tvång. Trots att pappa är pianist. Det är han noga med att påpeka. Allt fick komma naturligt och lustkänslan har alltid varit det som har utgjort själva drivkraften.
- Det var likadant när det gällde undervisning och skolor. Jag gick estetiska programmet på Spyken i Lund – där jag förresten hade Caroline Leander som musiklärare vilket var helt underbart – och fortsatte senare min pianoutbildning i Härnösand och Bollnäs. Sen blev de musiklinjen på Fridhems folkhögskola i två år. Men Musikhögskolan tackade jag nej till. Där passade jag inte in, tyckte jag.
När Mattias någon gång är hemma står cd-spelare på för det mesta. Den musik som kommer ut ur högtalarna kan vara av olika slag. Huvudsaken är att den äkta spelglädjen finns där. Och att det svänger! Som om Fats Waller, till exempel.
- En annan som jag ständigt återkommer till är förstås Oscar Peterson. Han har det mesta, tycker jag: tekniken, svängglädjen, värmen, elegansen och så vidare.

Finns det ingen svensk pianist bland favoriterna?
- Jovisst, det finns det naturligtvis också. Jan Lundgren är en av dem liksom till exempel Claes Crona, Jan Johansson och Bengt Hallberg. Jag önskar bara att jag hade lite mer tid över att lyssna på deras skivor.

På tal om skivor – har du inga planer på att själv spela in en cd? Många skulle säker bli glada då.
- Jo, det är klart att jag tänkter på det emellanåt. Men jag vill i så fall inte göra något som någon annan redan har gjort. Det gäller alltså att komma på något eget. Fast jag är ganska säkert på, att när det blir dags, så kommer det att bli en soloplatta. Ingen basist och ingen trumslagare alltså. Där har vi det där med utmaning igen, det är viktigt för mig.
Den som vill höra Mattias Nilsson på hemmaplan under den närmaste tiden, kan – förutom att bege sig till Café Rasoir någon onsdagskväll – besöka Swing- eller Bluestältet under Malmöfestivalen. Där lär han dyka upp i flera olika konstellationer. Men passa på, för rätt som det är försvinner han utom både syn- och hörhåll. Som lite senare i höst, till exempel.
- Javisst, ja. Då ska jag till Prag och spela blues Sir J.

Rymden vore lagom - Karin Stenström

Rymden vore lagom

  - Vi lämnar alltid fjädrar efter oss där vi har spelat, säger Mattias Nilsson och sparkar undan en grå fjäder från golvet i Svalövs bibliotek med sin sandalklädda fot. Han har precis avslutat dagens andra föreställning av Musiksagan som han framför tillsammans med Sofie Kuchler för kommunens förskolebarn. Sofie läser sin berättelse om Leo som vill lära sig att flyga och Mattias spelar den egenkomponerade musiken. Efter föreställningen bär Sofie och Mattias tillbaka kuddarna till soffan. Mörkläggningsgardinerna rullas upp med en smäll och dragspelet bär Mattias ut till bilen. Vi slår oss ner vid bibliotekets solvärmda tegelvägg medan en geting letar efter godsaker bland de vindpinade trädgårdsmöblerna.

Men det är inte barnteater som är den största musikaliska byggstenen i hans liv. Det är jazzen. Den är inte bara en födkrok, det är ett sätt att leva och har alltid funnits där. Det började vid treårsåldern, när han tillsammans med pappa lekte fram musik på gehör vid pianot hemma i Bjärred. Pappa, den klassiska pianisten Jan-Åke Nilsson, jobbar både som kyrkomusiker och lärare vid musikhögskolan i Malmö. Han lät sonen spela både på gehör och efter noter. Det viktiga var att spelglädjen fanns där och musiken var en lek. Men det var för tjugo år sen. Idag är det på allvar. Det senaste året har Mattias Nilsson spelat ihop till både mat och hyra samtidigt som han gått det sista året på Fridhems musiklinje utan att ta studielån. våren ägnade han åt att planera sommarens spelningar, och denna vecka blir nog den mest intensiva med sina tretton gig på sju dagar. Då blir det inte bara jazz. Ibland hoppar han in som kantor i Svalövs kyrka, och försöker spela psalmerna så sångvänligt han kan. Det är hans konfirmationspräst som jobbar där nu och på den vägen lyckades han få till en jazzgudstjänst i kyrkan.

På gymnasiets estetiska program i Lund testade han gospel och rock, men jazzen är överlägsen som musikalisk plattform eftersom den bygger på improvisation. Det du hör sker i just det ögonblicket, det skapas nu och låter annorlunda en annan gång. Därför är det svårt att tänka sig hur det skulle vara att spela in en skiva. En av svårigheterna just nu är att hitta andra att spela med, som är villiga att satsa lika mycket som han själv. Därför spelar han i flera olika konstellationer. I jazztrion Kontur hörs Mattias Nilssons piano tillsammans med kontrabas och saxofon. Trion Spectrum är som namnet avslöjar sammansmältningen av färger och klanger där piano, trummor och bas är ingredienserna. Husbandet på Fridhems folkhögskola är ett annat musikaliskt projekt. Eftersom vännerna bor utspridda och har andra saker än musik i sina liv så är det ofta han sköter marknadsföringen och bokandet utöver att han skriver och arrangerar musiken.
  - Vissa vill gå på skolor eller träffa sina sambos medan jag vill ut och spela hela tiden. Ibland hittar jag nya spelkompisar när jag år ute, och då händer det något. Efter fyra år på tre olika folkhögskolor finns det flera projekt som ska avslutas i höst. I lägenheten på Kvarngatan finns det filmmusik som måste bli klar och en hemsida som ska underhållas.
  - Jag måste blir färdig innan jag flyttar från Svalöv, för om jag hamnar i en stad så sugs jag in i det livet och så blir projekten inte klara. Projekten kommer med all säkerhet att bli klara, för bredvid spelglädjen finns målmedvetenheten och disciplinen. Efter gymnasiet bestämde han sig för att ägna ett helt år åt att öva på egen hand. Han gjorde ett näst intill militäriskt schema med notläsning, övningar och komponerande.
  - Det höll i två veckor, sen insåg jag att jag missat planera in min sömn och alla andra saker som man måste göra på ett dygn. Schemat skrevs om och efter ett år hade han lärt sig en hel del om hur han skulle hantera både sig själv och sitt instrument.

Det viktigaste med hans musik är att andra berörs av den, att den som lyssnar upplever något när han spelar. Upplevelsen får gärna vara andlig.
  - Jag tänker mig att musiken kan förklara sånt som vi inte kan se. Den är ett sätt att påminna oss om saker och att hitta tillbaka. Inte så konstigt att han anlitas som kantor, med den inställningen till sitt arbete. Men om han inte ägnat sig åt musik, vad hade han gjort då? Det blir tyst en lång stund. Han lutar huvudet nästan ända ner i bordet och gnider det korta blonda snagget med båda händerna.
  - Rymden vore lagom i så fall, svarar han till sist. Det måste vara nått som sätter krut på tillvaron, och det ska gärna vara nått man inte fattar.

Det oväntade svaret får sjunka in en stund medan getingen fortsätter surra, nu med sikte på det bruna teglet bakom oss. Det är ingen forskartjänst på Esrange i Kiruna han siktar på.
- Jag tror att jag skulle åka ut, uppleva rymden, liksom kolla läget lite.
Eller så skulle jag jobba på ett fik, ett intimt fik där jag kände alla gästerna och där man kunde spela musik.
Och så är vi tillbaka vid musiken och den intima jazzkänslan igen, utan att han riktigt märker det själv.

Mattias Nilsson intervjuad av Karin Stenström, Juli 2004 i Svalöv.