SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 13 Augusti, 2007
MATTIAS NILSSON – NÄSTA STORA STJÄRNA
Att Mattias Nilsson skulle komma att syssla med musik var på något sätt förutbestämt. Men kanske inte han skulle bli jazzpianist förstås. Farfar var kyrkosångare i Sölvesborg och pappa Jan-Åke är konsertpianist, pedagog vid Musikhögskolan i Malmö och kunde på den tid det begav sig ofta höras som operetthjältinnan Sonja Stjernkvists ackompanjatör.
Malmöbo. / Själv föddes Mattias en oktobermorgon 1980 i Karlskorna. Fast han växte upp i Bjärred och bor numera i Malmö.
På sistone har Mattias dykt upp nästan överallt där det spelas jazz. På onsdagarna brukar han återfinnas på Café Rasoir, inrymt i Hotel Savoy i Malmö, där han sitter vid pianot, leder de musikaliska övningarna och presenterar diverse gäster. För ett tag sedan gjorde han succé på Malmö Jazz / Blues Festival med sin trio, och härom veckan drog han ned applåder och bussvisslingar på Jazzfestivalen i Smyge med sitt svängiga, tidlösa spel i Roger Berg Big Band. Och alldeles nyss kom han hem från den stora Jözzejassen i värmländska Arvika, där han medverkade i Joe Spinacis Brookolino Orchestra. Strax innan sommaren bröt ut - i den mån den nu gjorde det – for han dessutom, tillsammans med den på sistone mycket uppmärksammade basisten René Sandoval, på en tur till Chile. Femton konserter på sjutton dagar hann han med, de flesta i Santiago.
- Det är full fart hela tiden, konstaterar Mattias. Och det där med Chile var förstå kul. Men tyvärr hann jag inte se så mycket av landet. Vi bara spelade, åt och sov. Så nån turistresa var det sannerligen aldrig tal om.
Inte bara jazz
Just nu handlar alltså det mesta, ja nästan allt, i Mattias Nilssons tillvaro om musik. Det finns helt enkelt inte plats för annat. Alla rycker i honom och vill ha honom med. Att påstå att han är ”het” är snarast en underdrift. Fast allt är förstås inte jazz.
- Jag gillar inte att dra gränser och hamna i något särskilt fack. Gospel och blues, till exempel, är sånt som ligger mig varmt om hjärtat vid sidan av jazzen. När jag hade kommit hem från Chile var jag i Berlin och lirade just blues med Tino Gonsalez, och det var festligt värre. Ibland jobbar jag också med Prunes, alltså Ann Marie Teinturier och Caroline Leander. Då blir det franskt för hela slanten. Så egentligen tycker jag att det gör detsamma i vilka sammanhang med spelar, bara musiken känns äkta. Men vad som fascinerar i jazzen är utmaningen, nödvändigheten att ta lite risker. Det ska alltså kännas, både för mig själv och för den som lyssnar, att det som händer sker just här och nu.
Musikalisk familj
Mattias började spela piano redan när han var så där tre, fyra år,. Men det har aldrig varit fråga om något tvång. Trots att pappa är pianist. Det är han noga med att påpeka. Allt fick komma naturligt och lustkänslan har alltid varit det som har utgjort själva drivkraften.
- Det var likadant när det gällde undervisning och skolor. Jag gick estetiska programmet på Spyken i Lund – där jag förresten hade Caroline Leander som musiklärare vilket var helt underbart – och fortsatte senare min pianoutbildning i Härnösand och Bollnäs. Sen blev de musiklinjen på Fridhems folkhögskola i två år. Men Musikhögskolan tackade jag nej till. Där passade jag inte in, tyckte jag.
När Mattias någon gång är hemma står cd-spelare på för det mesta. Den musik som kommer ut ur högtalarna kan vara av olika slag. Huvudsaken är att den äkta spelglädjen finns där. Och att det svänger! Som om Fats Waller, till exempel.
- En annan som jag ständigt återkommer till är förstås Oscar Peterson. Han har det mesta, tycker jag: tekniken, svängglädjen, värmen, elegansen och så vidare.
Finns det ingen svensk pianist bland favoriterna?
- Jovisst, det finns det naturligtvis också. Jan Lundgren är en av dem liksom till exempel Claes Crona, Jan Johansson och Bengt Hallberg. Jag önskar bara att jag hade lite mer tid över att lyssna på deras skivor.
På tal om skivor – har du inga planer på att själv spela in en cd? Många skulle säker bli glada då.
- Jo, det är klart att jag tänkter på det emellanåt. Men jag vill i så fall inte göra något som någon annan redan har gjort. Det gäller alltså att komma på något eget. Fast jag är ganska säkert på, att när det blir dags, så kommer det att bli en soloplatta. Ingen basist och ingen trumslagare alltså. Där har vi det där med utmaning igen, det är viktigt för mig.
Den som vill höra Mattias Nilsson på hemmaplan under den närmaste tiden, kan – förutom att bege sig till Café Rasoir någon onsdagskväll – besöka Swing- eller Bluestältet under Malmöfestivalen. Där lär han dyka upp i flera olika konstellationer. Men passa på, för rätt som det är försvinner han utom både syn- och hörhåll. Som lite senare i höst, till exempel.
- Javisst, ja. Då ska jag till Prag och spela blues Sir J.