DIG JAZZ (Sverige) - Jan Olsson / 2016.06
Ett eget personligt tonspråk med harmonisk och melodisk fantasi
Att på sitt första egna album ge sig på att spela helt solo är en utmaning. Men att 35-årige Malmö-pianisten Mattias Nilsson har gjort just detta är för oss som följt honom genom åren knappast någon större överraskning. Han tycks alltid ha gillat utmaningar. Tidigare har vi mest hört Mattias som sideman i en rad sammanhang – på skiva med Roger Svedberg och Anna Pauline till exempel. Han har också turnerat flitigt internationellt under många år och gett en rad uppskattade konserter både på hemmaplan och lite överallt i Europa och Sydamerika.
På Dreams Of Belonging tolkar Mattias tre egna och sex inlånade alster – allt i ett tempo som sällan eller aldrig överstiger medium. Ballader sålunda i långa banor, den ena vackrare än den andra och samtliga med en touch av skandinavisk folkton och en skvätt sakrala vändningar här och var. Det senare är inte minst märkbart i avslutande psalm 249, alltså Blott En Dag (Day By Day), som även salig Charlie Norman brukade ge sig på när han kände för det, vilket han gjorde ganska ofta. Här finns också en personlig – och mycket respektfull – version av Peterson-Bergers nationalklenod Vid Frösö Kyrka (At Frösö Church), Ivar Widéens Serenade, som vi känner bättre som Tallarnas Barr och en Folkvisa Från Västmanland som är betydligt mer känd som vår inofficiella svenska nationalhymn Du Gamla, Du Fria. Mitt i alltihop får vi också höra Nilsson kasta sig över Thore Swaneruds hyllning till den del av vår huvudstad som han kände sig mest hemma i, Södermalm. Här lyckas förresten Mattias påpassligt plocka in ett par takter av Bobbie Ericsons och Beppe Wolgers En Gång I Stockholm. Enda lånet ur den amerikanska sångboken är John Hartfords Gentle On My Mind, som Glenn Campbell och Dean Martin brukade underhålla oss med för ett halvt sekel sedan.
Av Mattias Nilssons egna kompositioner, Spirea, plattans titellåt Dreams Of Belonging och Hymn To Love är jag mest förtjust i den sistnämnda, som trots att den inte följer minsta motståndets lag går rakt till hjärtat.
Mattias Nilsson är mycket ”svensk” i sitt sätt att uttrycka sig på. Att såväl Bengt Hallberg som Jan Johansson har inspirerat är tydligt. Men han har ett tonspråk som är hans alldeles eget med en personlig, harmonisk fantasi och melodiska utförsgåvor som är både lite annorlunda och imponerande. Han visar dessutom att han är en arrangör av rang. Det skulle vara intressant att höra honom lite mer i just den rollen.