”MATTIAS NILSSON SOLO” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”MATTIAS NILSSON SOLO” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 10 Mars, 2024 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

Att Aspelands Musikförening och namnet Hultsfred har en positiv klang bland artister, märktes när världsartisten Mattias Nilsson, piano, gav en makalös konsert på flygeln i Valhall en tidig vårkväll i mars. Mattias, som mest uppehåller sig utomlands, hade två inbokade konserter i Sverige. Den ena här hos oss.

Mattias rör sig ledigt inom de flesta kategorier av pianospelad musik. Den här eftermiddagen fick publiken prov på hans fenomenala improvisationer. Något man uppskattade och levde sig med i.

Konserten började överraskande med en barnvisa. Den nyss avlidne Georg Riedel, musiker och kompositör, hyllades med den äran med Fattig Bonddräng och en visa ur musikskatten kring Alfons Åberg.

Det kändes som om musiken var till för bara oss, vi som satt i stolsraderna och lyssnade. Det kändes som om Mattias vid flygeln nästan inte kunde sluta att spela. Det blev lite melankoliskt svenskt, inte så lite jazzigt, sydamerikanskt och europeiskt, allt framfört med en innerlighet och ett driv som gick rakt in i åhörarna.

Sitt program berättade han om rakt ur hjärtat och ledigt, ofta följt av små anekdoter och händelser ur hans karriär. Bland annat berättade han, att han blev pappa till en liten grabb under en längre vistelse i Brasilien.

Redan 6 år gammal bestämde sig Mattias för att bli pianist. Det gjorde han när hans pappa tog honom med sig till en konsert med den amerikanska jazzsångerskan Janis Siegel. Som han numera konserterar tillsammans med! Och att han kan spela piano, kan publiken på Valhall verkligen hålla med om.

Detta var andra gången vi hade förmånen att boka in Mattias Nilsson för en konsert i Hultsfred och han tackade publiken med att hoppas, att vi ska komma att ses igen. Vi håller tummarna för det.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | GINA LOVES JAZZ (GE)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne | February 29, 2024 | GINA LOVES JAZZ (GE) – Matthias Kirsch

Janis Siegel (vocals), Mattias Nilsson (piano)

Janis Siegel and Mattias Nilsson Perfecting the Art of the Duo in Cologne

When Janis Siegel sang “…and the stars forget to shine…” from Johnny Mercer’s “Midnight Sun” last night at King Georg in Cologne, you could hear and feel her immense experience, sovereignty and vocal precision in just those few words. But more than that, she conveyed a passion and a longing which has become a pretty rare commodity these days. Janis was on the last leg of her tour with pianist Mattias Nilsson who accompanied her for this “art of the duo” concert (they will play Copenhagen’s Jazzhus Montmartre tonight with David Andersson (b) and Jonas Holgersson (dr)). And Mattias came up with just the right amount of restraint and lesser notes on the ballads, and a flurry of notes on the swing and blues numbers. I was positively surprised about the songs he chose for his solo parts of the show: the all-too-seldom heard “Twilight World” by legendary pianist and composer Marian McPartland was handled in a masterful and exquisite way which made it all the more easier to imagine attending a proper solo piano show by this fascinating pianist (there is a beautiful version of “Twilight World” on Marian’s 2003 album “Silent Pool” with strings arranged by Alan Broadbent).

And then he chose “Live For Life”, another heartbreakingly beautiful tune, composed by Francis Lai which has English lyrics by Norman Gimbel. Both Abbey Lincoln (“The World Is Falling Down”, 1990) and Karrin Allyson (“Collage”, 1996) recorded the song, among many others of course. But these two versions clearly stand out. But anyway, Mattias was able to transport the beautiful, truthful lyrics of the song into the overly attentive audience (there is this pivotal line in the song which says “the here and now is all that we possess”). It was really one of many inimitable moments during the show. And then of course, there were the vocalise parts which Janis has skillfully perfected during her decades with The Manhattan Transfer. The way she phrased the parts during Clifford Brown’s “Joy Spring” was simply astounding. And I really enjoyed the fact that she has become a little more raspy in the lower register, where she sometimes actually sounded like Ella Fitzgerald. Within a second, she can soar to the highest highs in a flawless and exceptionally tight way. Amazing.

Elsewhere during these highly entertaining sets, it was a thrill to witness the rapport between both Janis and Mattias and also between the musicians on stage and the audience. There was a joyful and upbeat “Tulip Or Turnip”, a magnificent and very appealing “Lucky To Be Me”, and a playful and almost hilariously creative “So Danco Samba”. And both Janis and Mattias showed their scintillating prowess again on the evening’s closing number “For All We Know” exuding a warm vulnerability and charm. Now we need them both entering a recording studio. And thank you Miriam, Birgitta, Stephan and Marcus for the ride.

El Festival de Jazz de San Javier determinó, hace unos años, que debía sacar algunos conciertos del marco oficial del auditorio Parque Almansa a otros espacios públicos y ofrecerlos de manera gratuita. La idea fue todo un acierto ya que, desde el principio de utilizar esta fórmula paralela, la asistencia de público se ha ido incrementando y como sucedía este domingo por la noche en la plaza de España de la población (a las puertas del ayuntamiento), el público volvió a responder a esta convocatoria. Es uno de los tres escenarios ya tradicionales para este tipo de conciertos gratuitos y en él, la cantante norteamericana Sharon Clark nos regaló una actuación de las de quitarse el sombrero.

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna | Vallentuna Kulturhus – Vallentuna, Sverige | 25 Februari, 2024 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Jörgen Östberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano), Filip Augustson (bas), Jesper Kviberg (trummor)

Janis Siegel Och Mattias Nilsson Trio Bjöd På Storstilad Konsert I Vallentuna

Janis Siegel har mer tid för sin solokarriär nu när Manhattan Transfer har slutat att turnera. Hon har inlett ett fruktbart samarbete med den svenske pianisten Mattias Nilsson; redan förra året stod duon på scen i Sverige. I skiftet februari-mars i år var det dags igen – tre spelningar i Sverige med otippade stopp i både Krylbo och Vallentuna.

På konserten i Vallentuna kulturhus utökades duon med basisten Filip Augustson och trummisen Jesper Kviberg. Janis Siegel har bland annat sjungit med framstående pianister som Fred Hersch och Alan Broadbent. Under konserten i Vallentuna blev det uppenbart varför hon också valt att jobba med Mattias Nilsson. Han är en lyhörd och känslig ackompanjatör, en sådan som både följer och leder på samma gång. Särskilt tydligt blev det i ett par sånger framförda utan trummor och bas.

I år fyller Janis Siegel 72. Av naturliga skäl har hennes röst förlorat en del i lyster och omfång, men fortfarande är hon en vital och livfull sångerska. Unga vokalister i begrepp att skapa sig en egen karriär borde studera Siegel närmare: hennes scennärvaro och publikkontakt, hennes meningsfulla och ofta roliga kommentarer mellan låtarna – men främst finns det mycket att lära av hur Siegel fraserar och tolkar sångtexter. Hon hör också till de få som behärskar scatsång.

Det var slående med vilken omsorg Siegel och Nilsson valt låtar för kvällen, förvisso i huvudsak standardlåtar (av kompositörer som Ray Nance, Tadd Dameron och Benny Carter), men inte bara de allra vanligaste som man hör jämt. Mattias Nilsson inledde dessutom de bägge seten med att spela två svenska minor classics: Reinhold Svenssons Svallvågor och Thore Swaneruds Södermalm. Och som extranummer hade han övertalat Siegel att sjunga  Lars Gullins huvudtema till tv-serien Kvarteret Oron med text av Chan Parker.

Det är svårt att överskatta Manhattan Transfers betydelse, när det gäller att hålla vocalese-traditionen vid liv. I många år samarbetade sånggruppen med Jon Hendricks, genrens mästare som satte text till så många berömda solon. Tre av av Hendricks alster framförde Janis Siegel med fenomenal tajming: Clifford Browns Joy Spring, Basieklassikern Down for Double, samt Charlie Parkers Barbados. Det hörde till konsertens absoluta höjdpunkter.

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | ORKESTERJOURNALEN (SE)

Vital Duokonsert Med Janis Siegel Och Mattias Nilsson | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 16 Juni, 2023 | ORKESTERJOURNALEN (Sverige) – Mats Hallberg

Janis Siegel (sång), Mattias Nilsson (piano)

Entusiaster av vokal livejazz utförd av kvinnor senaste decennierna skulle kunna kallas bortskämda. Skandinavien har haft det väl förspänt och återväxten tycks tryggad. Utöver förstklassiga inhemska leverantörer besöks vi regelbundet av stjärnor bosatta i USA. Senaste åren har jag hänryckt recenserat bland andra Dianne Reeves, Deborah Brown, Cecile McLorin Salvant, Gretchen Parlato, Cyrille Aimée, Sharón Clark, Lizz Wright och tidigare i år Samara Joy. Ett antal Grammys och nomineringar har förstås tillfallit de uppräknade. Till listan av celebriteter kan meriterade Janis Siegel adderas. På hennes cv står 14 album i eget namn, skivprojekt på ACT med Nils Landgren samt att ha varit medlem i Bobby McFerrin´s Voicestra. I särklass mest känd är hon dock för att i ett halvt sekel ingått i vokalkvartetten Manhattan Transfer, vilket renderat i hela 10 Grammys. Hade nöjet att se och i uppskattande ordalag skriva om Manhattan Transfers konsert i Ystad 2018.

Ackompanjerar på en förträfflig flygel gör skåningen Mattias Nilsson, en musiker jag fått förmånen att lära känna, vilket resulterat i flera recensioner. Merparten av karriären har utövats utomlands. I Sverige spelar mångsidige Nilsson gärna i kyrkor, på pianofestivaler och på jazzklubbar. Härom året gästade han Lerum med trio och ovan nämnda Sharón Clark. Därför inte alls förvånande att förtroendet förvaltade alldeles ypperligt. Efter att ha konserterat i 34 länder är pianistens kapacitet väl dokumenterad. Ens öron njuter alltid av akustiken i Dergårdsteatern, vilket underströks denna gång av att P2 var på plats för inspelning som kommer sändas senare i radio. Egentligen enda man kan klaga på: den skrala uppslutningen när vokalist i världsklass gästar ambitiösa Musik i Lerum en förvisso väldigt varm sommarkväll.

Till antagligen somligas förvåning innehåller konserten ett vitalt sidospår, då den fungerar som en slags introduktion till Nilssons gärning, lysande prov på hans komponerande och tolkningar. Bonuseffekten består av idel pianopraliner. Improviseras sinnrikt i Medborgarrättsrörelsens hymn I Wish I Knew…förevigad genom Nina Simone och delikat Marian McPartland-komposition (främst känd för pianobaserad radioshow). Vidare lanseras två av pianistens egna stycken från Dreams of Belonging. I omisskännligt anslag av nordisk folkviseton uppenbarar sig titelmelodin och direkt efter pausen underbart doftande Spirea, vars vackra vemod påminner om Stefan Nilssons hisnande visuella sound. Stycket framstår ur den gripande aspekten som en än större kulmination i programmet. Vad beträffar elegansen i löpningar jämte mästerliga pauseringen, lägger sig pianisten närmare Oscar Peterson och i viss mån Art Tatum än vad tidigare skett.

Janis Siegel väljer klokt nog att leverera ett antal sånger vilka blivit personliga favoriter, ofta sådana som inte överexponerats, varav några av tämligen färskt datum. Ett par undantag är den fritt flygande version av Skylark och en svindlande snyggt utförd In A Mellow Tone (D. Ellington). Vi bjuds på alster av bland andra Cy Coleman, Harry Warren och den jämförelsevis mer berömde Johnny Mandel. Ett par låtar associerade till Peggy Lee ger Siegel möjlighet att verkligen kasta loss. Åtskilliga passager vittnar om vilket kreativt utlopp Manhattan Transfer varit för soloartisten Siegel, vars teknik, omfång och förmåga till variation är egenskaper vilka rättfärdigar titeln röstkonstnär. Lyckligtvis tillhör hon kategorin som framhäver melodier och versers innebörd. Kul avsteg sker när trumpet med sordin imiteras. I finalen förvandlar sig den prisade ekvilibristen till en energisk shouter i bluesens tecken. Nilsson accentuerar soundet skickligt, låter sig inspireras av extasen hos klaviaturspelare modell Ray Charles. I förtjusande extranummer upprättas förbindelse med legendar sångerskan från New York samarbetat med, nämligen Jon Hendricks.

Samarbetet sker sömlöst. Duon vet var de har varandra, ger sig hän i planerade improvisatoriska avsnitt. Nilsson både backar upp och ges utrymme att brodera ut tema i bryggor och stick. Siegels stämma excellerar i antingen det virtuost lekfulla eller det eftertänksamt vackra. Emellanåt glider hon på oktaver, likt en obesvärad crooner. Utan att beröra lika starkt som det knippe sångerskor som listas ovan, är det sammantaget en fantastisk konsert fylld av fenomenalt utförd jazzsång och dito pianospel.

La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle | CITIZEN JAZZ (FR)

La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle | November 24, 2022 | CITIZEN JAZZ (FR) - Vanessa Paparella

Marcel Palonder (vocals), Mattias Nilsson (piano)

JAZZYCOLORS : CULTURES ET RENCONTRES DES JAZZ
La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle.

L’ambiance est chaleureuse et joviale avant ce concert proposé conjointement par l’Institut slovaque et l’Institut suédois et qui présente le pianiste suédois Mattias Nilsson en duo avec le chanteur tchèque Marcel Palonder. La Suède qui rencontre la Tchécoslovaquie : diagonale inhabituelle... Étonnant, intriguant, j’ai foncé.

La salle est comble, on se serre jusque sur les marches du petit auditorium de l’Hôtel de Marle, au cœur du quartier du Marais. Les quelques mots de bienvenue - prononcés par les deux directrices des instituts slovaque et suédois, préfigurent un récital généreux et ouvert sur les couleurs musicales et rythmiques européennes qui donnent corps à leur façon à l’esprit du jazz .

En ouverture, Mattias Nilsson au piano se lance dans un rythme jazz, heureux, léger et envolé. Un moment musical composé de grands titres du jazz qui nous emmène un moment vers un lancinant Brésil. La musique n’a pas de frontière...

Un moment de grâce s’ensuit avec une émouvante mélodie suédoise interprétée avec toute la ferveur d’une voix tchèque, moment de bravoure pour Marcel Palonder, magnifiquement polyglotte. Sa voix chaude et grave se fait tendre et occupe la scène avec une grande générosité. Et lorsqu’il enchaîne ensuite sur une mélodie de son pays, vibrante et habitée, son jeu se déploie encore d’avantage et se sublime. On en redemande, de ces horizons d’Europe Centrale.

Il ne faut pas oublier Mattias Nilsson. Le pianiste à la blondeur nordique orchestre de ses doigts virtuoses - je dirais voltigeurs - les sons et les rythmes de ce récital. En alternant ouverture, duo et solo, la musique prend chez lui une dimension libre mais retenue, présente mais légère qui apporte à son jeu une élégance singulière au-delà des interprétations de standards de jazz, parfois un peu attendues et trop ancrées dans le blues. Une seule façon de prolonger ce moment de découverte du pianiste suédois : l’écoute en boucle de son dernier album Dreams of Belonging.

Jazzycolors permet à l’Europe des talents et des cultures de se rencontrer par toutes les langues et musiques possibles, pour le jazz et ses couleurs.

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier | EL DIARIO (ES)

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier | July 17, 2022 | EL DIARIO (ES) – Andres Garrido

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Ignasi González (bass), Jo Krause (drums), Fredrik Carlquist (tenor saxophone & clarinet)

La voz de Sharon Clark apasionó al público de San Javier

El Festival de Jazz de San Javier determinó, hace unos años, que debía sacar algunos conciertos del marco oficial del auditorio Parque Almansa a otros espacios públicos y ofrecerlos de manera gratuita. La idea fue todo un acierto ya que, desde el principio de utilizar esta fórmula paralela, la asistencia de público se ha ido incrementando y como sucedía este domingo por la noche en la plaza de España de la población (a las puertas del ayuntamiento), el público volvió a responder a esta convocatoria. Es uno de los tres escenarios ya tradicionales para este tipo de conciertos gratuitos y en él, la cantante norteamericana Sharon Clark nos regaló una actuación de las de quitarse el sombrero.

La propia revista especializada Jazz Time ha indicado que “es una revelación. Nunca pensamos que podíamos escuchar una cantante con el rango, musicalidad y dominio del tono y el timbre de la voz, como el de Sharon”. Lo destaca Jazz San Javier en su programa de mano de esta XXIV edición. Y doy fe de ello. Porque si hay cantantes y músicos adecuados para con su actuación hacer afición, sin duda una de ellas es Sharon Clark y el cuarteto que la acompañaba. Un cuarteto formado por el pianista Mattias Nilsson; el saxofonista y clarinetista sueco Fredrik Carlquist; el contrabajista español Ignasi González y el baterista alemán residente en España, Jo Krause.

El concierto se inició con una conocida pieza del saxofonista y compositor Stanley Turrentine titulada 'Sugar', que puso al público en situación para lo que llegaba a continuación. Mattias Nilsson presentó la pieza que acaban de interpretar, presentó a la banda e indicó que el concierto estaría basado en clásicos del Book Jazz y con músicos europeos. A renglón seguido presentó a la señora Sharon Clark que fue recibida con un caluroso aplauso de los presentes e inmediatamente, Nilsson atacó las primeras notas de 'Yes Sir That’s My Baby' a las que siguió el grupo y la voz de Sharon Clark que asentaba cualquier recelo existente (si es que lo hubo) sobre su capacidad, musicalidad, amplio registro y calidad vocal. Magnífica. 

Los aplausos se repetían por parte del público que andaba distribuido por las sillas que había colocado la organización, como por las diferentes terrazas de los varios establecimientos hosteleros que hay en ella. El disfrute iba en aumento y la noche acompañaba en temperatura (un calor llevadero) y en música. La verdad es que estaba resultando un repertorio muy apropiado, no exento de dificultad aún a pesar de tener la categoría de clásico del jazz y con un quinteto que nos estaba atrayendo cada vez más. Así que Sharon y sus colegas iniciaron 'You’ve Got To Want Me Enough', un swing a ritmo medio que te derrite conforme vas escuchándola. Lo cierto es que como rezaba este título, todos estábamos queriendo un poco más a Sharon Clark.

La noche transcurría apacible y Sharon comenzó las primeras estrofas de 'The Moon Was Yellow', en la que llevó a cabo una muestra inequívoca de su dominio vocal, mientras Fredrik Carlquist cambiaba el saxo tenor por el clarinete para crear el ambiente preciso de esta 'Luna amarilla'. También Nilsson tuvo espacio para reforzar el diálogo musical con su piano. Después de los aplausos, Sharon Clark anunció un blues titulado 'Country Man', que animó a toda la plaza incluso hubo quien bailaba por los laterales. Como pueden comprobar, momentos para todos los gustos. Lo que indicaba: Un repertorio y unos músicos para hacer afición al jazz. Un solo del clarinetista Carlquist nos introdujo en esa bella canción titulada 'The Shadow Of Your Smile' ('La sombra de tu sonrisa') compuesta por el letrista Paul Francis Webster con música de Johnny Mandel (habitual en las bandas para películas), que fue incluida en la que escribió Dalton Trumbo y Michael Wilson bajo la dirección de Vicente Minnelli, en 1965. Con el tiempo, esta canción se convirtió en un estándar de la música siendo en los terrenos del jazz donde más se ha versionado.

A partir de aquí, el espacio para temas más íntimos en el que Sharon Clark se lució aún más ya que la sección rítmica y el saxo abandonaron el escenario, para dejarla con el pianista Nilsson e interpretar una serie de canciones que comenzaron con 'Wanna Go To Heaven' y continuaron con 'Come On Children Let’s Sing', un gospel que pasó por un boogie woogie para regresar a su redil natural. Después otro clásico espiritual titulado 'Swing Low, Sweet Charriot', que Sharon Clark dedicó a la memoria de su abuela. Después de estas tres canciones con acompañamiento de piano, la cantante abandonó el escenario al que regresaron el resto de los músicos.

Fredrik Carlquist explicó en español que este proyecto que estábamos escuchando se había montado dos años atrás, pero no ha podido ser realidad hasta ahora debido a las restricciones por la COVID. Es el tercer concierto de su gira por España con este proyecto y se mostraron muy contentos por ello. Para continuar, Carlquist anunció una pieza que llevó al éxito el saxofonista Gerry Mulligan titulada 'Bernies Tune', de la que destacó “vamos a ver qué podemos hacer con ella”. Pues lo hicieron muy bien, porque son grandes músicos y muy experimentados como demostraron durante toda su actuación.

Sharon Clark volvió al escenario de la plaza de España, para continuar con el concierto. Y lo hizo fusionando dos éxitos incuestionables de la década de los 60 del pasado siglo XX: El éxito de Ronnie Dyson 'Jus Don’t Want To Be Lonely' y el de la recordada Etta James 'At last', que grabó en 1960. Verdaderamente, Sharon Clark nos había cautivado al máximo. Y por si lo interpretado no fuera suficiente, todavía nos regalaría tres piezas más como 'The Birth Of The Blues', una adaptación de un tema de los Beatles de 1963 titulado 'And I Love Her' y que cambió 'Her' por 'Him', para rematar con un clásico del Real Book Of Jazz titulada 'I Remember April'.

El público se puso en pie y aplaudió por espacio de 5 minutos, a este quinteto en el que destacaba la voz de la norteamericana Sharon Clark. Ese público que insistía en una más y que con el acompañamiento del pianista Mattias Nilsson, Sharon cantó una bella melodía que popularizó la no menos recordada Billie Holiday: 'Goodmorning Heartache'. Fue un broche de platino a un concierto digno de haberse celebrado en el marco oficial del Jazz San Javier y de los que crean verdadera afición por esta música. Nuestra próxima cita será el martes, 19 de julio, en esa novedad presentada en la reciente edición que es 'Jazz en los Jardines' de San Blas. En su templete tendremos la oportunidad de presenciar el concierto que ha preparado una artista local: Dora Helena y su Soul Jazz Band. No pierdan el hilo.

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag – Sharón Clark med Mattias Nilsson trio i Lerum | KULTURBLOGGEN (SE)

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag | Dergårdsteatern – Lerum, Sverige | 8 Februari 2022 | KULTURBLOGGEN (SE) – Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Pelle “Trazan” Jonasson (trummor)

För drygt fem år sedan upptäckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i våra respektive roller. Jag som lyssnare med stora öron och skribent på ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars långvariga karriär utomlands fokuserat på genuin mångsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5/5), betraktelse efter minnesvärt framträdande på pianofestival, intervju med anledning av femton internationella år i den seriösa musikens tjänst, text om gudomlig konsert i Trollhättan i svep samt info/ bedömning om singelsläpp. Vidare kan avslöjas att jag var med om två utomordentliga solokonserter i Göteborgskyrkor i fjol. (Efteråt blev det gemensam måltid plus timmar av konverserande samvaro).

Afrikansk-amerikanska vokalisten Sharón Clark träffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en sömlös enhet. Ofta genomförs deras konserter på kvartett, vilket också skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell jämte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest känd från XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues, titellåt från album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me gjordes med underbar schwung på duo, det vill säga stadig basgång och bländande sång. Tre melodier framförde stjärnan från USA till enbart pianoackompanjemang. Och då valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga rösten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid väl valda tillfällen allt eftersom, inklusive scatsång. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utsträckning definieras ”American Songbook”. Vi fick både Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fräscha sånger bortom de mest förekommande örhängena.

Sista kvällen med restriktioner vallfärdade tyvärr inte publiken till Dergårdsteatern, känd för sin superba akustik. Närvarande entusiaster fröjdades förstås. Sharon Clarks signum är fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt värdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion också tar fasta på. Hade jag vid deras utsökta leverans slutit ögonen, hade utan problem resa bakåt i tiden kunnat företas. Skulle kunna förflyttas till en rökig jazzklubb i New York, på 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika andäktigt lyssnande) placerad kring små runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin spänstiga repertoar i bagaget, från Köpenhamn och Paris via mindre städer i Sverige. Vi får veta att sångerskan kom till Europa förra veckan.

Omedelbar spelglädje uppstår, får mig att le. Njuter av flyhänt musicerande med Nilsson som härförare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott humör genom extra finesser, lyhörd basist hakar på. Tycker mig alldeles i början uppfatta stride-tendenser hos den suveräne kapellmästaren. Omgående bekräftas att Clark äger en fabulös stämma, ganska mörk kontur och stundom spetsig. Hettan, närvaron och sårbarheten signalerar att verserna härbärgerar starka känslor. Blir förtjust i tassande ledmotiv från 1967 års Mad Monster Party, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten påminner om den hos Shirley Bassey.

Soft bluesigt nummer avlöses av sprudlande version av Jerome Kern´s The Song Is You. Stor spännvidd! I konsertens mittpunkt möter Mattias Sharon på hennes hemmaplan i gospelavdelningens besjälade eruptioner. Glädjefylld tro på högre makt blandad med stänk av sorg. Stjärnan som jämförts med de främsta jazzsångerskorna i USA, förvaltar alldeles strålande arvet från dem och Mahalia Jackson. En annan förebild är förmodligen Shirley Horn, eftersom Sharón Clark spelat in ett tributalbum.

I Ellingtons I´m Just a Lucky So-And-So uppstår en alldeles särskild laddning. Visar sig att temat passar utmärkt att improvisera kring. Skönt boppiga tongångar uppstår, vilket artar sig till en odiskutabel höjdpunkt. Kan påpekas att notläsning praktiserades. Här och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilmässig kontrast hörs i andlöst vackra balladen This Girl´s In Love With You (Bacharach/ David). Ett charmerande sjok på sluttampen innehöll även låt förknippad med croonern Matt Monro, guldstrupen från England.

Blev generöst nog två extranummer. Dels tjusig dänga med doo-wop prägel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framför låt så tydligt förknippad med manliga soulröster i besittning av ljust register, á la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Självklart fungerar tillvägagångssättet fläckfritt. Man avrundar lysande på duo med megahit från Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. Återigen tänker jag vilken ynnest att få vara med om sådana här musikaliska högtidsstunder. Den output de fyra på scen lyckades få ur sig i koncentrerat liveformat var häpnadsväckande animerat; särskilt med tanke på den fåtaliga skaran åhörare, förvisso begeistrade. Kärleken till musikens kraft lyste igenom.

Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells påpassliga basgångar gjorde susen! Genom följsam naturlighet och diskreta tillägg ramar de in bländande fraseringskonst, med vokal magi från Sharón Clark som följd. Resan till Lerum fordrar för min del byte av pendeltåg. När livemusik av den här formidabla kalibern serveras, känns resan inte det minsta mödosam

Huddinge Jazz & Blues 2019 – ett vårtecken i världsklass | ORKESTERJOURNALEN (SE)

HUDDINGE JAZZ & BLUES, 2019 | Sjödalsparken - Huddinge, Sverige | 25 Maj 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Wenström

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Matthias Petri (bas), Andreas Svendsen (trummor)

Och ändå hade vi nästan häften kvar av ett härligt varierat program, när scenen intogs av Sharón Clark, annonserad som något av arvtagerska till Sarah Vaughan, en referens som egentligen inte är nödvändig – Ms Clark sjunger och musicerar med en alldeles egen lyskraft, rasande skickligt ackompanjerad av Mattias Nilssons piano och en heldansk rytmsektion bestående av Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen vid trummorna. Med stort röstomfång, djup klangbotten och röstgymnastisk scat-teknik fick vi en rikhaltig repertoar av outslitliga standards som A Lot of Living to Do, Lullaby of Birdland och Just Friends. Men också några mer oväntade inslag som The Lady Is In Love With You (tillägnad just avlidna Doris Day) och Come Back to Me, båda för övrigt komponerade av Burton Lane, en emellanåt halvt bortglömd skapare av fantastiska melodier – minns bara sådana örhängen som How About You? och On a Clear Day. Clark och trion satte så ett eftertryckligt utropstecken för en härlig konsert med Billy Strayhorns Take The A Train. Till slut en halv hemlis: Sharón Clark överväger att successivt flytta den geografiska utgångspunkten för sitt turnerande från USA:s östkust till Sverige – om så blir fallet får vi kanske lyckan att oftare än nu få höra henne från scener nära oss. Eja!

Trollhättan Jazz & Blues 2019 – Västsveriges bästa festival | ORKESTERJOURNALEN (SE)

TROLLHÄTTAN JAZZ & BLUES 2019 | Folkets Hus - Trollhättan, Sverige | 26 Oktober 2019 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Mats Hallberg

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jimmi Roger Pedersen (bas), Rod Youngs (trummor)

Sharón Clark från USA är en stor vokalist ständigt på resande fot. Jag registrerar hennes föredömliga frasering, upplever utstrålningen i väl valda standards. Hon uppträder vid en tid då många besökare inte anlänt, på en öppen scen som inte är optimal. Alkoholhantering innebär ofta störningsmoment. Till yttermera visso hade kompet – Jimmi Roger Pedersen (Mwendo Dawa) på kontrabas och Rod Youngs (vän till Clark) bakom trumsetet – inte tidigare sammanstrålat. Trots omständigheterna blir det en fulländad konsert. En avgörande anledning: den upparbetade kemi som råder mellan bedårande Clark och mångsidige pianisten Mattias Nilsson. Kan inte nog understryka hur genrefri skåningen är, vilket jag vet av egen erfarenhet efter att jag recenserat hans debutskiva, intervjuat honom och hört honom live. Och Youngs spelar raffinerat. Man inleder med gladlynt blues. Det svänger och övergår i härligt gung då Shirley Horn hyllas. Vi får supersnabb scat, uttrycksfull r’n’b och Clarks signaturmelodi I Got A Lot Of Living To Do. Trion är på tårna på ett paradoxalt avspänt vis. Till Girl Talk adderas sugande beat av danske basisten. Nedslag i American Songbook görs med ackuratess av en kvartett som också agerar traditionsbärare. Intuitivt samspel sker i skiftande tempo när publiken bibringas sublim kvalitet. Sharón Clark äger obestridlig auktoritet på scen, hon lägger sin själ i ordens valörer. Tankarna går till forna ikoner som Betty Carter och Carmen McRae.

”NILSSON SPELAR GULLIN” | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (SE)

”NILSSON SPELAR GULLIN” | Valhall - Hultsfred, Sverige | 31 Mars, 2019 | ASPELANDS MUSIKFÖRENING (Sverige) - Brita Freudenthal

Mattias Nilsson, piano

De flesta jazzälskare känner till Lars Gullin och väldigt många känner också till Mattias Nilsson. En vacker våreftermiddag kunde publiken i Hultsfred njuta av båda två på en gång. I början av sin karriär fick Lars Gullin jazzen att ta ett stort steg framåt, att bli rumsren, från att ha väckt mycket olika känslor när den lanserades som musikstil i Sverige. Han gjorde jazzen både svensk och äkta amerikansk på en gång.

När Mattias Nilsson satte sig vid flygeln på Valhall, med bara en liten lapp med namnen på styckena han skulle spela, och spelade kvällens första stycke, fick det nordiska tonspråket i det publiken att hörbart dra efter andan. Ett av de stycken han spelade hade Gullin tänkt sig för Monica Zetterlund. Ett annat inspirerades av de bussar han hörde utanför sitt fönster i en italiensk stad. Lars Gullin var en mycket flitig kompositör, en mycket flitig musiker med åtskilliga skivinspelningar under sin karriär. Han fick mycket uppmärksamhet också i USA även om han aldrig åkte dit.

När livet blev svårt, sökte Gullin sig till Småland och sitt ursprung under några år för att ladda batterierna. När han så småningom återkom till Stockholm med de stora scenerna och nya skivinspelningar, hade hans kompositioner en ny glöd och han hade inspirerats av den unga jazzgenerationen i USA. Framgången var given. Lars Gullin var främst saxofonist, men under flera år ägnade han sig uteslutande åt pianospel. Han avled 1976.

Mattias Nilsson trollade fram toner med genomgående känsla för anslaget, för tonspråket och Gullins sätt att uttrycka sig i sin musik. Han gav publiken på Valhall en intensiv musikeftermiddag med en tolkning som kändes äkta ”Gullinsk”. Det var som om han samarbetade med den erfarna flygeln, som han tyckte om att spela på. ”Den har personlighet”, menade han när han ledigt och personligt talade med publiken. Tillsammans gav de en välkomponerad och mycket välspelad konsert.

Källa: Aspelands Musikförenings Hemsida

Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson and the Cercle Suédois in Paris | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR)

CERCLE SUÉDOIS À PARIS | Paris, France | October 10, 2018 | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR) - Brad Spurgeon

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Michel Rosciglione (bass)

Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson And The Cercle Suédois In Paris

PARIS – I grew up with jazz. My father was an aficionado who not only built his own hi-fi equipment and had a sizeable collection of 78s and 33s of jazz from the beginning of time, but he also made sure to take me to concerts to see some of the masters. So it was that I saw Count Basie, Duke Ellington, Keith Jarrett, and I heard play and then met at the age of seven, Gene Krupa, the great jazz drummer, in a small club in downtown Toronto in the mid-1960s. The aural wallpaper of my childhood included voices like Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Dinah Washington and Sarah Vaughan. So it was that my jazz sensibilities, whether good or not, were accustomed to hearing the highest quality. Perhaps it was for this that I have never much cared for listening to amateur jazz singers, and I go extremely rarely to jazz jams. I just mention all of this as background to saying that I was bowled over last week attending a concert at the Cercle Suédois in Paris and hearing the astounding voice of Sharón Clark.

It was all about her phrasing, her control, her range, her nuances. It was all about authenticity. About hearing so many of the songs she sang – lots of Sarah Vaughan, as she is a specialist on that one – in a way that sounded both familiar and new.

So who the hell is Sharón Clark, and what was she doing at the Cercle Suédois of Paris? And what brought ME there?!?! 

It turns out that Sharón, who is from Washington D.C., is on a tour of Europe – and Taiwan!! – accompanied by a fabulous, versatile young pianist named Mattias Nilsson, who is Swedish. He is the boyfriend of an acquaintance of mine, and I was told he’d be doing this gig in Paris, maybe I’d like to go.

I really did not expect much of anything – Mattias, Sharón OR the Cercle Suédois. It turned out to be discoveries in every area, and proved once again how if you just get off your butt and check something out – outside of your regular stomping grounds – then you might find something really revitalising.

First back to Sharón. Her story is fabulous. Although she has sung all her life, starting out in church, as has often happened with American jazz and gospel singers (and she sings some gospel too), she only really emerged in recent years after she was fired from a full-time job – that she had as the mother of a now 15-year-old girl – and decided it was time to dive into the world of her passion and see if she could make a career out of her singing. This answers the question that some media have asked, “Where has she been hiding???”

No sooner did she fix her mind to it, than she scored a tour in Russia, and she has now made many contacts in Europe, with, in this case, Mattias Nilsson working hard with her – last week selling out the famous Jazzhus Montmartre in Copenhagen. And to quote her web site bio, “Ms. Clark appears regularly in DC at Blues Alley and Loews Madison Hotel. A featured soloist with the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra, the Richmond Symphony, and the Baltimore Symphony, Clark has headlined the Duke Ellington Jazz Festival, the Cape May Jazz Festival and the Savannah Music Festival. Both the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra and The Ludacris Foundation chose Ms. Clark to perform for their separate tributes to Quincy Jones.”

As to Nilsson, I am no more aware of his age than I am of Clark’s, but he looks around 35 and has already had a 15-year long career as a pianist, playing all around the world, and from jazz to classical and everything in between, including Swedish folk music. In fact, while it has taken me a while to write about this Cercle Suédois evening, that also gave me time to listen to his CD, “Dreams of Belonging.”

As I told him myself in a message after listening to it, it’s real mix of different styles, even some touches of Satie sound, jazz, everything. Moments Keith Jarrett, Scott Joplin, hints of all this, but then the main thrust which is his Swedish sound.

At the Cercle Suédois, the two were accompanied by a French bassist they had never played with before, but he added a fabulous layer of sound behind the piano and Clark’s voice. It was a wonderful relaxed evening in this place I had never even known existed, but which has been in Paris in the same building since the 1930s, and prior to that, in another place since it was founded in the 1890s!

The current place is in one of the iconic looking buildings lining the Rue de Rivoli, near the Place de la Concorde – which is the last place I ever expected to find a jazz concert. It is above all a private club for Swedish people, but it offers these concerts every Wednesday, and even if you are not a member you can attend, paying 15 euros for the music. You can also order drinks, or even a meal. (Ornella and I had the salads, hers a salmon salad, mine the haddock salad.)

As you can see from the photo and my short video excerpt, that the place is a beautiful ornate classic mansion inside – but as I said, the atmosphere is relaxed, and it also gave me naturally a taste of Sweden, including being able to touch the desk that I was told was the one that Alfred Nobel used to sign the decree launching the Nobel Prizes.

Now that is class! Like Clark, Nilsson and the place itself.

Stjärnan kom tillbaka med lyskraft | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 4 Oktober, 2018 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jesper Bodilsen (bas), Zoltan Csörsz Jr. (trummor)

För tre år sedan var de senast i Jönköping. Den gången föll jag nästan ner på golvet och kunde inte ge något annat än fulltbetyg, 5 stickor. Den recensionen är nog den mest citerade i svensk musikpress av alla jag har gjort genom åren. På den här turnén har Mattias stoppat in en dansk basist och en ungersk trumslagare. Sháron hör hemma i Washington, DC. Fyra nationerpå scenen alltså. Det är inget vådligt man får uppleva med Nilsson/Clark, men välgjord och smakfull musik ur The American Songbook. Allt är känsligt och utsökt presenterat. Sharón utstrålar värme och mjukhet och trion lyssnar, understödjer och kommenterar. Som vanligt har den kompetente Mattias fått ihop ett tajt och balanserat komp. Jesper är en mjuk och lyrisk basist med flera melodiösa solon. Zoltan är en musikaliskt spelande trummis.

Hon är inte hög över havet, men hennes utstrålning, fylliga röst och mästerliga scat-sång gör att hennes akt lyfter högt motrummets tak. Och gode tid vad det svänger. Hennes fantastiska frasering och rytmik får hela Spira att gunga. Hon har ett visst vibrato. Men det håller hon i koppel och det funkar, även i balladerna. Och hon njuter av det hon gör. Det lyser ljust ur de mörka ögonen.

Sharón har jämförts med flera ledande sångerskor, som Billie Holiday och Sarah Vaughan, som ju på många sätt stod i centrumför torsdagskvällens konsert. Jag vill ogärna ge mig in i en sådan diskussion. Ms. Clark är fullt tillräckligt stor och har själv ett blytungt varumärke som gör henne till en av de största stjärnorna i branschen idag och den stjärnan kommer inte att falla på länge.

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE)

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | Stora Teatern - Göteborg, Sverige | 18 Augusti, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg

Mattias Nilsson, piano

Parallellt med Kulturkalaset har Göteborgs pianofestival pågått. På Världskulturmuseet såg jag Peter Jablonski, en virtuos som spelar på de stora scenerna runt om i världen. En upplevelse av det sällsamma slaget - mest minnesvärda konserten under Kulturkalaset - skedde dock på Stora Teatern. Under cirka en timme trollband Mattias Nilsson en koncentrerat lyssnande publik. Vad som gör honom unik är förmågan att varsamt improvisera, oavsett om Gershwin eller någon ryss står på repertoaren. När han ger genrefria solokonserter, blir det gärna en mix av klassiskt, kammarjazz och nordisk folkton. Vill ni rysa av välbehag skaffa solodebuten Dreams of Belonging, eller ta reda på var ni live kan höra denne internationellt verksamme pianist. (för mig var det stort att för första gången, få lyssna på och träffa någon jag hyllat i en recension).

Sharón Clarks fylliga röst mötte en svängig trio | HALLANDS NYHETER (SE)

VARBERGS TEATER | Varberg, Sverige | 22 September, 2016 | HALLANDS NYHETER (SE) - Martin Erlandsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Thomas Fonnesbæk (bas), Pelle "Trazan" Jonasson (trummor)

Som sista ordinarie nummer gör amerikanskan Sharón Clark en kul grej som jag inte minns att jag har hört live förut. Efter ordlösa improvisationer (scat) i "It don't mean a thing" börjar hon väva in texter ur kvällens tidigare jazzlåtar.

Som en omvänd ouvertyr återkommer "On the street where you live", "The lamp is low", "My kind of love" och den komiska bluesen "You don't have to be brilliant" (av kompisen Felicia Carter), anpassade till Ellingtons klassiska melodi.

En passande avslutning på en rakt igenom trivsam konsert där pianotrion sätter tonen med en mysigt svängande "The good life". Mattias Nilsson satsar på lagom publikfriande spel i Claes Cronas anda. Hellre soloavsnitt med synkoperade blockackord än långa, kluriga löpningar i harmoniernas utkanter alltså.

Till sin hjälp har den skånske pianisten en osjälvisk och lyhörd trummis, Pelle "Trazan" Jonasson, som är trygg i alla genrer, skapar fint sug med visparna och bara ibland dundrar på aningen mycket med stockarna.

Ännu viktigare är basisten och bättre än Thomas Fonnesbæk kan man inte önska sig. Den nu 39-årige dansken, som jag har följt genom Lars Jansson Trio, lever upp till sitt rykte som legendaren Niels-Henning Ørsted Pedersens lärjunge med stor ton och pådrivande walkingkomp.

I "Bye bye blackbird" är Fonnesbæk ensam om att backa upp Sharón Clark och den lyckade musikaliska kommunikationen både hörs och syns tydligt.

Men innan dess väljs mest låtar som inte hör till jazzens standards. "Travelin' blues" har en berättande text precis som "By the time I get to Phoenix" – en countrydänga som görs i en version som får mig att tänka på soulpop av Burt Bacharach med Dionne Warwick och ge mig ett igenkännande leende när "Wives and lovers" körs efter pausen.

"From Russia with love" är från Bondfilmen från 1963, medan "Social call" och "I just dropped by to say hello" (känd med favoriten Johnny Hartman) sätts ihop på grund av likartat innehåll. Två låtar från musikalen "My fair lady" blir också ett mintema i konserten.

Clark nämner däremot inte hur bra "Sunday in New York" passar efter "Big city" (med breaks och fräcka växlingar mellan funkig latin och swing) eftersom den låtens titel ingår i texten, samtidigt som båda handlar om USA:s jazzhuvudstad. De sångerna och "Confession", som görs som lite senare har dessutom spelats in av sångerskan som Sharón Clark hyllar på sitt album "Do it again": Shirley Horn.

Låtvalet och stilen där jazzen blandades med blues och små soulflörtar fick mig att tänka på Barbara Morrison, som 2008 gjorde en skiva med en annan elegant svensk pianist, Peter Nordahl.

Mattias Nilsson kan också bryta mönstret med minimalistiskt lir i diskanten, som i "My kind of love". Och som solopianist väljer han vacker folkton med "Tallarnas barr" av Ivar Widéen.

Jag förstår även dem som tycker att Sharón Clark liknar Deborah Brown, som var i Varberg 2006. De har båda fylliga röster, ett kontrollerat vibrato, en naturlig frasering och god publikkontakt.

Sharón Clark charmade publiken i Härnösand | ORKESTERJOURNALEN (SE)

METROPOL | Härnösand, Sverige | 14 September, 2016 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Olofsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Sharón Clark har normalt Washington DC som bas för sitt liv men turnerar över hela USA och Europa. Hon gästar oftast metropoler som Paris och Moskva men på onsdagskvällen var hennes scen belägen på Metropol i Härnösand. Sharón gör för tillfället en turné i Danmark och Sverige tillsammans med Mattias Nilssons Trio. Mattias på piano, Hans Backenroth kontrabas och Jocke Ekberg trummor, en tajt spelande trio.

Sharón har ett brett musikaliskt register, blues, jazz, evergreens, operett, populärmusik, inget är henne främmade. Hennes röst lämpar sig väl över hela registret. Den har styrka samtidigt som hon kan uttrycka sig finstämt med precision och medryckande känsla. På Metropol visade hon upp stora delar avsitt musikaliska kunnande och vann snabbt publikens gillande. Hon bjöd på låtar som Big City, Who Will The Next Fool Be, och I Cried For You. I flera låtar övergick hon medryckande till scatsång.

Kapellmästaren Mattias Nilsson höll lågmält väl ihop sin trio och det var bara i korta moment publiken kunde ana vilken skicklig pianist han är. Det var först i ett eget solonummer, Södermalm, från senaste skivan, som han briljerade utan att behöva ta ut svängarna på pianot, verkligen ett väl sammanhållet och harmoniskt pianospel. Mattias avslöjade även att han gått på Kappellsbergs musiklinje i unga år. Hans Backenroth på bas visade som vanligt varför han är en av de bästa, lekfullt trollade han fram snabba, intensiva solon med rytmik som verkligen svänger. Jocke Ekberg på trummor spelade lyhört med variationsrik teknik.

I konsertens extranummer bjöd Mattias och Sharón på en stillsam ballad och berättade om hur de mötts i NY för ett par år sedan och då kommit överens om att skapa en turné tillsammans i Sverige. Metropols neonljus blinkade och publikens ansikten utstrålade ett starkt gillande av en mycket minnesvärd konsert.

Pangstart med Sharón Clark i höstens första måndagsjazz | SUNDSVALLS TIDNING (SE)

E-STREET | Sundsvall, Sverige | 12 September, 2016 | SUNDSVALLS TIDNING (SE) - Hans-Erik Bergman

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter. Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´ Blues, By The Time I Get To Phoenix, Big City, Social Call, I Just Dropped By To Say Hello och duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark. Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.

Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!

En stjärna har varit i stan | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 29 Oktober, 2015 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

En stjärna har varit i stan
Hon är välkänd och rikligt prisad i USA. Mattias Nilsson är på väg uppåt som en raket. Direkt när Sharón tar ton inser man att det här är något riktigt stort. Hon har en rund och fyllig röst som för tankarna till Sarah Vaughan men även till Ella. Hon har ett blodfullt sätt att ta sig an den amerikanska standardrepertoaren. Hennes sätt att sjunga är verkligen besjälat.

MATTIAS HAR IBLAND ett lite annorlunda sätt att spela. Med personliga basgångar får han mig understundom att tänka på Thelonious Monk. Men så växlar han snabbt och blir fjäderlätt som Bill Evans. Hans är en basist som har ett distinkt driv och bildar en solid botten. Joakim är en tekniker som verkligen spelar på sina trummor.
De tre inledde ensamma innan kvällens stjärna gjorde entré.

OCH DET VAR en entré med stil och grace. Hela rummet fylldes av blues, en ångande blues. Hennes säkra frasering, känsliga nyansering och distinkta attacker får mig att rysa av njutning.
Hon är också en mästare på scatsång och blir med detta extra instrument en närmast komplett jazzsångerska. Kvartetten bjöd på en spännande repertoar med material från den amerikanska sångboken. ”Sometimes I´m Happy” var nog kvällens höjdpunkt, en duett med Sharón och Hans bubblande sköna bas.
Här tände det till lite extra.

BURT BACHARACHS musik passar också Sharón perfekt. Jag saknade inget hos henne som Dionne Warwick har.
Favoriten Sinatra fick en hyllningsavdelning när 100-årsjubileet står för dörren.
Jag tittade ut över Munksjön och såg månen. Jag vände mig mot scenen och såg en stjärna.

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Scala - Ystad, Sweden | August 1, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA) - Doug Ramsey

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bass), Rasmus Kihlberg (drums)

Sweden’s oldest movie house, Scala, doubles as an Ystad festival concert hall. Washington, DC, singer Sharón Clark appeared there with a quartet headed by pianist Mattias Nilsson. The band included drummer Rasmus Kihlberg and the formidable Danish bassist Bo Stief. Ms. Clark has a reservoir of power that she holds in reserve, to the benefit of her expressiveness. Scheduling meant that I had to leave before she finished her set, but what I heard convinced me that this is a singer whose ability should make her far better known. She provided “Give Me the Simple Life” with a lift that went to the heart of the song’s optimistic message. Scat-singing, that notorious trap for so many vocalists, enhanced the performance. Scatting again on “Bye Bye Blackbird,” she managed to work the word “bebop” into the scat vocabulary without falling into corniness. Stief, with his huge bass sound, soloed to great effect on the piece. Crediting both Frank Loesser and “Mr. John Coltrane,” Ms. Clark did justice to Loesser’s and Jimmy McHugh’s elegant ballad “Say It (Over and Over Again).” In a Frank Sinatra tribute, she gently swung “The Song is You” and “If They Asked Me, I Could Write a Book.” Nilsson’s piano solo on the latter interpolated bits from several songs, notably and cleverly the “heaven, I’m in heaven” phrase from “Cheek to Cheek.” I was headed for the door as she began “Wives and Lovers” and hated to leave it behind.

Jazzsång med gospel, blues och soul | YSTADS ALLEHANDA (SE)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Biografteatern Scala | Ystad, Sverige | 1 Augusti, 2015 | YSTADS ALLEHANDA (SE) - Bengt Eriksson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Rasmus Kihlberg (trummor)

Jazzsång med gospel, blues och soul
Först presenterar sig Mattias Nilsson trio i ett eget nummer. Han själv är en bluesig pianist med både rytm och humor i tonerna. Bo Stief spelar med hela karriärens erfarenhet på kontrabasen. Rasmus Kihlbergs trummor svänger tungt. Så kommer Sharón Clark upp på scen och sjunger jazz med en röst som bottnar i blues, gospel och soul. Exakt balans mellan melodi och rytm och med en styrka som kunde fylla en baptistkyrka.

I´ll Never Fall In Love Again av Bacharach, en hyllningssvit till Sinatra, också en Beatles-låt och en tolkning av Bye Bye Blackbird till enbart kontrabas och eget fingerrytmknäpp. Enormt! Liksom vanlig jazzsång med den skillnaden att Sharón Clark sjunger bättre än de flesta.

Clark kommer till sin rätt i balladerna | YSTADS ALLEHANDA (SE)

JAZZCAFÉET | Ystads Teater – Ystad, Sverige | 28 Oktober, 2014 | YSTADS ALLEHANDA (Sverige) – Anders Hansson

 Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Janus Templeton (trummor)

Clark kommer till sin rätt i balladerna
Amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjorde sitt första besök i Sverige, sjöng flera låtar med ordet ”bye” i titeln, men blev trots det varmt välkomnad av jazzkafépubliken på Ystads teater.
Bland det första som slår lyssnaren är hur följsamt bandet är och hur Sharón Clark vänligt men bestämt styr musikerna med nickar och gester. Clark utstrålar värme men samtidigt pondus och får applåder när hon berättar att detta är hennes första gig i Västeuropa. Till vardags turnerar hon mestadels Ryssland runt.

Clark och Mattias Nilsson Trio börjar med en svängig version av ”I´ll Remember April”, som känns extra ösig i det fullsatta Teaterkaféet. Speciellt när Sharón Clark följer upp Mattias Nilssons klangfulla pianosolo med scatsång.
Clarks röst är elegant och även om de svängiga numren blir just svängiga kommer hon bäst till sin rätt i balladerna. Första set bjuder på flera fina sådana, bland dem ”Say It (Over and Over Again)” och Beatlescovern ”And I Love Her” (eller ”him”, som Clark sjunger). I den senare lirar den finurlige och lätt spjuveraktige trummisen Janus Templeton mest med händerna och hans danske landsman Bo Stief bjuder på sköna glissandon på kontrabasen.

Men allra bäst under första halvan är nog trots allt ”Bye Bye Blackbird”, som Clark gör ensam tillsammans med den lysande Stief.
Om det inte blivit uppenbart för alla tidigare så visar Mattias Nilsson och hans medmusiker vilken potential de har när de inleder andra set på egen hand med Thore Swaneruds nordiskt melodiösa ”Södermalm”.
Därpå forsätter Clark med en väl avvägd blandning av snabba och långsamma nummer hämtade från 1920-talet och fram över beboperan. Kvällen avslutas med en rörande tagning av ”That´s Alla”, där Sharón Clark återigen visar sin förmåga att bära fram en text.