Ystad Sweden Jazz Festival 2025 IV | August 1, 2025 | KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg
Mattias Nilsson (piano)
Blivit tradition att under nästan varje festival anordna konsert med en solopianist och då i någon av stadens kyrkor. Inom parantes kan inflikas att undertecknad är den ende som recenserat varje konsert ingående i Ystad Winter Piano Fest (2021 x 6, 2022 x 6). Vad beträffar pianokonserten på årets YSJF hölls den i S:ta Maria kyrka och valet föll på MATTIAS NILSSON. Denne musiker från Bjärred med lång karriär utomlands var alert och lät mig upptäcka hans talang, i samband med debuten Dreams of Belonging 2017, varvid citat ur min recension använts i marknadsföringen. Premiär live skedde för min del på pianofestival i Göteborg. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter, varav flera recenserats. Av sångerskor han ackompanjerat i jazzig kontext ska framgångsrika samarbeten med Sharôn Clark och Janis Siegel betonas.
I samband med 15-års jubileum som professionell musiker med uppdrag utomlands (numera över tvåtusen konserter i trettiosex länder) intervjuades Nilsson här. Förutom att hört honom på Utopia, Dergårdsteatern i Lerum och i Trollhättan, har jag haft ynnesten att höra tre solokonserter i kyrkor i Göteborg. (Vill vara transparant och berätta att vi dinerat tillsammans efter konserter, vilket skulle kunna ses som att alltför nära kontakt etablerats för att kunna vara självständig bedömare.)
Den senaste Phontastic-stipendiaten skriver eget material lika betagande som Stefan Nilsson, tolkar standards och folkvisor, blues och gospel, och improviserar över såväl soundtrack som stycken av Europas främsta tonsättare. Kyrkan med sin karaktäristiska akustik var välfylld. Miljön är 45-åringen väl förtrogen med, även om jag tror att detta var debuten på YSJF. I samma kyrka spelade han för tio år sedan.
Pianistens framtagna låtlista förför genom sin mix av välkänt och rariteter. Anslående öppning hugger tag i en, melankoliska mästerverket Fool On The Hill (P. McCartney) gör sig påmint. Följs av signaturmelodin till Alfons Åberg skriven som bekant av Georg Riedel, en melodi av hopp och lidelse jag hört i storbandstappning med Göteborg Jazz Orchestra, i närvaro av kompositören. Improvisatoriska tillägg adderas finurligt i flertalet nummer. Barnvisan avslöjar pianisten, har i b-delen likheter med verk av Dvořák. Höjdpunkter duggar tätt! Nästa attraktion är en gungande bluesig sak betitlad Triple Door Blues av Jessica Williams, nytt namn för mig. Nilsson redogör för sina val fast långt ifrån all info uppfattas. Lyckligtvis kan vad som spelas på flygeln fastslås då jag fått låtlista. Efter Michel Petrucciani-komposition från 1993 levereras en annorlunda version av Somliga gå i trasiga skor där tråden skickligt fångas upp vid varje digression. Improviserandet praktiseras oerhört elegant, ofta på ett fenomenalt sätt. Det skandinaviskt folkliga plockas snitsigt in i sammanhängande avdelning, i vilken Riedel återkommer. Känner igen ett av Tommy Körbergs paradnummer hämtat från Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga.
Avvägningen i löpningar inklusive utbroderade sekvenser är sofistikerat genomförd. Klangrikedomen i anslaget bidrar också till behållningen. Somliga solopianister har tidigare år spelat för länge. Mattias Nilsson klockar in på idealisk tid, får plats med extranummer. Då lanseras en mycket vacker melodi, Answer Me (G. Winkler) vars original ursprungligen hade annan titel. Mannen med den häpnadsväckande kreativiteten låter dröjande harmonier signerade Piazzolla flöda, ger oss vidare romantiskt ledmotiv av Francis Lai ur fransk 60-tals film (engelsk titel Live For Life), kärleksballad ur amerikanska sångboken av Richard Rodgers spelas samt Reel ur Disney-produktionen Tinker Bell. Kunde efteråt meddela pianisten att jag verkligen gillade vad som uträttades.