Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Pelle “Trazan” Jonasson (trummor)
För drygt fem år sedan upptäckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i våra respektive roller. Jag som lyssnare med stora öron och skribent på ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars långvariga karriär utomlands fokuserat på genuin mångsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5/5), betraktelse efter minnesvärt framträdande på pianofestival, intervju med anledning av femton internationella år i den seriösa musikens tjänst, text om gudomlig konsert i Trollhättan i svep samt info/ bedömning om singelsläpp. Vidare kan avslöjas att jag var med om två utomordentliga solokonserter i Göteborgskyrkor i fjol. (Efteråt blev det gemensam måltid plus timmar av konverserande samvaro).
Afrikansk-amerikanska vokalisten Sharón Clark träffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en sömlös enhet. Ofta genomförs deras konserter på kvartett, vilket också skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell jämte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest känd från XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues, titellåt från album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me gjordes med underbar schwung på duo, det vill säga stadig basgång och bländande sång. Tre melodier framförde stjärnan från USA till enbart pianoackompanjemang. Och då valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga rösten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid väl valda tillfällen allt eftersom, inklusive scatsång. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utsträckning definieras ”American Songbook”. Vi fick både Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fräscha sånger bortom de mest förekommande örhängena.
Sista kvällen med restriktioner vallfärdade tyvärr inte publiken till Dergårdsteatern, känd för sin superba akustik. Närvarande entusiaster fröjdades förstås. Sharon Clarks signum är fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt värdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion också tar fasta på. Hade jag vid deras utsökta leverans slutit ögonen, hade utan problem resa bakåt i tiden kunnat företas. Skulle kunna förflyttas till en rökig jazzklubb i New York, på 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika andäktigt lyssnande) placerad kring små runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin spänstiga repertoar i bagaget, från Köpenhamn och Paris via mindre städer i Sverige. Vi får veta att sångerskan kom till Europa förra veckan.
Omedelbar spelglädje uppstår, får mig att le. Njuter av flyhänt musicerande med Nilsson som härförare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott humör genom extra finesser, lyhörd basist hakar på. Tycker mig alldeles i början uppfatta stride-tendenser hos den suveräne kapellmästaren. Omgående bekräftas att Clark äger en fabulös stämma, ganska mörk kontur och stundom spetsig. Hettan, närvaron och sårbarheten signalerar att verserna härbärgerar starka känslor. Blir förtjust i tassande ledmotiv från 1967 års Mad Monster Party, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten påminner om den hos Shirley Bassey.
Soft bluesigt nummer avlöses av sprudlande version av Jerome Kern´s The Song Is You. Stor spännvidd! I konsertens mittpunkt möter Mattias Sharon på hennes hemmaplan i gospelavdelningens besjälade eruptioner. Glädjefylld tro på högre makt blandad med stänk av sorg. Stjärnan som jämförts med de främsta jazzsångerskorna i USA, förvaltar alldeles strålande arvet från dem och Mahalia Jackson. En annan förebild är förmodligen Shirley Horn, eftersom Sharón Clark spelat in ett tributalbum.
I Ellingtons I´m Just a Lucky So-And-So uppstår en alldeles särskild laddning. Visar sig att temat passar utmärkt att improvisera kring. Skönt boppiga tongångar uppstår, vilket artar sig till en odiskutabel höjdpunkt. Kan påpekas att notläsning praktiserades. Här och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilmässig kontrast hörs i andlöst vackra balladen This Girl´s In Love With You (Bacharach/ David). Ett charmerande sjok på sluttampen innehöll även låt förknippad med croonern Matt Monro, guldstrupen från England.
Blev generöst nog två extranummer. Dels tjusig dänga med doo-wop prägel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framför låt så tydligt förknippad med manliga soulröster i besittning av ljust register, á la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Självklart fungerar tillvägagångssättet fläckfritt. Man avrundar lysande på duo med megahit från Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. Återigen tänker jag vilken ynnest att få vara med om sådana här musikaliska högtidsstunder. Den output de fyra på scen lyckades få ur sig i koncentrerat liveformat var häpnadsväckande animerat; särskilt med tanke på den fåtaliga skaran åhörare, förvisso begeistrade. Kärleken till musikens kraft lyste igenom.
Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells påpassliga basgångar gjorde susen! Genom följsam naturlighet och diskreta tillägg ramar de in bländande fraseringskonst, med vokal magi från Sharón Clark som följd. Resan till Lerum fordrar för min del byte av pendeltåg. När livemusik av den här formidabla kalibern serveras, känns resan inte det minsta mödosam