HÖÖRS GÄSTIS | Höör, Sverige | 16 November, 2012 | SKÅNSKA DAGBLADET (Sverige) – Jan Olsson
Kristin Korb (bas, sång) Mattias Nilsson (piano), Pelle ”Trazan” Jonasson (trummor)
Triojazz av bästa märke
Först Zlatans fenomenala mål på England och sedan Mattias Nilssons, Kristin Korb och ”Trazan” Jonasson i Höör. Vilken vecka!
Att Mattias Nilsson är en sjusärdeles fin jazz fin jazzpianist kände vi till förut.
Men att han kunde nå sådana höjder som han gjorde i fredags kväll på ett fullsatt Gästis i Höör, där föreningen Höörs Jazz håller till för det mesta numera, visste vi i ärlighetens namn inte. Men nu vet vi. Idéerna tycktes stå i kö, den ena mer raffinerad än den andra. Och svängde gjorde det, så till den milda grad att det gick vågor i kaffekopparna och vinglasen. Anledningen till all oförfalskad spelglädje och inspiration var, åtminstone delvis, USA-importerade basisten och sångerskan Kristin Korb, skolad av ikonen Ray Brown och sedan en tid bosatt i Köpenhamn.
Trion bjöd på ett synnerligen varierat program. Gamla hederliga (?) standarlåtar, som till exempel en halsbrytande version av Fred Roses ”Deed I Do” och en andlöst vacker tolkning av Leonard Bernsteins ”Lucky to Be Me”, blandades med originalkompositioner och en del alltför sällan spelade jazzalster. Till den senare kategorin hör Nils Lindbergs tonsättning av William Shakespeares dikt ”Shall I Compare Thee to a Summer´s Day”, som i Nilsson finstämda arrangemang var en av kvällens absolut höjdpunkter.
Svåra att glömma är också Mattias två egna opus, den innerliga ”Hymn to Love” och folkvisebetonade ”Spirea”. Annat godis i den innehållsrika kompotten var Neal Heftis storbandslt ”Whirly Bird”, som för ovanlighetens skull avverkades på trio och med utmärkt sång och egenhändigt författade text av Korb. Naturligtvis hade hon även textsatt Eddie Davis häftiga tenorsaxsolo från originalinspelningen med Count Basie. Det var nästan så att man tappade andan av att bara lyssna.
Uppenbarligen trivdes de tre musikanterna lika mycket med varandra som vi med dem. Samförståndet var totalt och att se och höra hur Korb och den oerhört inspirerade Jonasson byta idéer med varandra var en sann fröjd. Det intuitiva samförståndet mellan Korb och Mattias Nilsson i duoversionen av Richard Rodgers och Larry Harts vackra ”My Romance”, som avslutade konserten, var också något som sent ska glömmas. Efter den stod publiken upp och jublade.
Efter den drygt två timmar långa festen skakade en av styrelseledamöterna i arrangerande Höörs Jazz på huvudet och frågade sig själv och oss som stod i närheten: ”Var månne inte detta en av de bästa konserterna vi någonsin har haft?” Jo, förmodligen var det så. Personligen kan jag i alla fall inte minnas att jag har känt mig lika upprymd i Höör sedan Gary Burton gästade klubben och drygt tjugo år sen. Det skulle möjligen ha varit vid Basie-bandets besök ett par år senare…