Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson and the Cercle Suédois in Paris | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR)

CERCLE SUÉDOIS À PARIS | Paris, France | October 10, 2018 | BRAD SPURGEON´S BLOG (FR) - Brad Spurgeon

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Michel Rosciglione (bass)

Discovering Sharón Clark, Mattias Nilsson And The Cercle Suédois In Paris

PARIS – I grew up with jazz. My father was an aficionado who not only built his own hi-fi equipment and had a sizeable collection of 78s and 33s of jazz from the beginning of time, but he also made sure to take me to concerts to see some of the masters. So it was that I saw Count Basie, Duke Ellington, Keith Jarrett, and I heard play and then met at the age of seven, Gene Krupa, the great jazz drummer, in a small club in downtown Toronto in the mid-1960s. The aural wallpaper of my childhood included voices like Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Dinah Washington and Sarah Vaughan. So it was that my jazz sensibilities, whether good or not, were accustomed to hearing the highest quality. Perhaps it was for this that I have never much cared for listening to amateur jazz singers, and I go extremely rarely to jazz jams. I just mention all of this as background to saying that I was bowled over last week attending a concert at the Cercle Suédois in Paris and hearing the astounding voice of Sharón Clark.

It was all about her phrasing, her control, her range, her nuances. It was all about authenticity. About hearing so many of the songs she sang – lots of Sarah Vaughan, as she is a specialist on that one – in a way that sounded both familiar and new.

So who the hell is Sharón Clark, and what was she doing at the Cercle Suédois of Paris? And what brought ME there?!?! 

It turns out that Sharón, who is from Washington D.C., is on a tour of Europe – and Taiwan!! – accompanied by a fabulous, versatile young pianist named Mattias Nilsson, who is Swedish. He is the boyfriend of an acquaintance of mine, and I was told he’d be doing this gig in Paris, maybe I’d like to go.

I really did not expect much of anything – Mattias, Sharón OR the Cercle Suédois. It turned out to be discoveries in every area, and proved once again how if you just get off your butt and check something out – outside of your regular stomping grounds – then you might find something really revitalising.

First back to Sharón. Her story is fabulous. Although she has sung all her life, starting out in church, as has often happened with American jazz and gospel singers (and she sings some gospel too), she only really emerged in recent years after she was fired from a full-time job – that she had as the mother of a now 15-year-old girl – and decided it was time to dive into the world of her passion and see if she could make a career out of her singing. This answers the question that some media have asked, “Where has she been hiding???”

No sooner did she fix her mind to it, than she scored a tour in Russia, and she has now made many contacts in Europe, with, in this case, Mattias Nilsson working hard with her – last week selling out the famous Jazzhus Montmartre in Copenhagen. And to quote her web site bio, “Ms. Clark appears regularly in DC at Blues Alley and Loews Madison Hotel. A featured soloist with the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra, the Richmond Symphony, and the Baltimore Symphony, Clark has headlined the Duke Ellington Jazz Festival, the Cape May Jazz Festival and the Savannah Music Festival. Both the Smithsonian Jazz Masterworks Orchestra and The Ludacris Foundation chose Ms. Clark to perform for their separate tributes to Quincy Jones.”

As to Nilsson, I am no more aware of his age than I am of Clark’s, but he looks around 35 and has already had a 15-year long career as a pianist, playing all around the world, and from jazz to classical and everything in between, including Swedish folk music. In fact, while it has taken me a while to write about this Cercle Suédois evening, that also gave me time to listen to his CD, “Dreams of Belonging.”

As I told him myself in a message after listening to it, it’s real mix of different styles, even some touches of Satie sound, jazz, everything. Moments Keith Jarrett, Scott Joplin, hints of all this, but then the main thrust which is his Swedish sound.

At the Cercle Suédois, the two were accompanied by a French bassist they had never played with before, but he added a fabulous layer of sound behind the piano and Clark’s voice. It was a wonderful relaxed evening in this place I had never even known existed, but which has been in Paris in the same building since the 1930s, and prior to that, in another place since it was founded in the 1890s!

The current place is in one of the iconic looking buildings lining the Rue de Rivoli, near the Place de la Concorde – which is the last place I ever expected to find a jazz concert. It is above all a private club for Swedish people, but it offers these concerts every Wednesday, and even if you are not a member you can attend, paying 15 euros for the music. You can also order drinks, or even a meal. (Ornella and I had the salads, hers a salmon salad, mine the haddock salad.)

As you can see from the photo and my short video excerpt, that the place is a beautiful ornate classic mansion inside – but as I said, the atmosphere is relaxed, and it also gave me naturally a taste of Sweden, including being able to touch the desk that I was told was the one that Alfred Nobel used to sign the decree launching the Nobel Prizes.

Now that is class! Like Clark, Nilsson and the place itself.

Stjärnan kom tillbaka med lyskraft | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 4 Oktober, 2018 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Jesper Bodilsen (bas), Zoltan Csörsz Jr. (trummor)

För tre år sedan var de senast i Jönköping. Den gången föll jag nästan ner på golvet och kunde inte ge något annat än fulltbetyg, 5 stickor. Den recensionen är nog den mest citerade i svensk musikpress av alla jag har gjort genom åren. På den här turnén har Mattias stoppat in en dansk basist och en ungersk trumslagare. Sháron hör hemma i Washington, DC. Fyra nationerpå scenen alltså. Det är inget vådligt man får uppleva med Nilsson/Clark, men välgjord och smakfull musik ur The American Songbook. Allt är känsligt och utsökt presenterat. Sharón utstrålar värme och mjukhet och trion lyssnar, understödjer och kommenterar. Som vanligt har den kompetente Mattias fått ihop ett tajt och balanserat komp. Jesper är en mjuk och lyrisk basist med flera melodiösa solon. Zoltan är en musikaliskt spelande trummis.

Hon är inte hög över havet, men hennes utstrålning, fylliga röst och mästerliga scat-sång gör att hennes akt lyfter högt motrummets tak. Och gode tid vad det svänger. Hennes fantastiska frasering och rytmik får hela Spira att gunga. Hon har ett visst vibrato. Men det håller hon i koppel och det funkar, även i balladerna. Och hon njuter av det hon gör. Det lyser ljust ur de mörka ögonen.

Sharón har jämförts med flera ledande sångerskor, som Billie Holiday och Sarah Vaughan, som ju på många sätt stod i centrumför torsdagskvällens konsert. Jag vill ogärna ge mig in i en sådan diskussion. Ms. Clark är fullt tillräckligt stor och har själv ett blytungt varumärke som gör henne till en av de största stjärnorna i branschen idag och den stjärnan kommer inte att falla på länge.

ALL ABOUT JAZZ (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

ALL ABOUT JAZZ (USA) - C. Michael Bailey / 2018.03.18

In the 1970s and '80s, Windham Hill and Narada made scores of solo piano records that ranged from near sublime to the maudlin, all under the name of "New Age." I listened to hours of it and had my favorite artists. That said, I cannot say that I ever experienced the soul of that music. It was a satisfying, if empty-calorie ear confection that was pleasant enough, but did fall into my thoughts on criticizing contemporary pop art, which I always thought should be consumed but never considered. There has been a recent resurgence in pleasant solo piano music that expresses a greater gravity and storytelling capability. Recordings by pianist Steven Schoenberg, What's Going On? Solo Piano (Quabbin Records, 2017), Christmas Reimagined (Sonic Veil, 2014), and Live: An Improvisational Journey (Quabbin Records, 2009) are examples of quasi-improvisational recordings with a rare depth and message to be teased out from listening to them.

Enter Swedish pianist Mattias Nilsson who has qualitatively the same creative outlook. On Dreams of Belonging Nilsson spins fine gossamer from his 88 keys over nine songs, eight original and one time honored "standard." Nilsson's playing is sharply defined and pastorally plaintive. In his playing, particularly the title piece and "Spirea" I hear wisps of natural light sonically capturing dust motes floating. The pianist slides in a perfectly crepuscular "Gentle on My Mind" among his lightly tethered melodies. Nilsson does not clutter his playing with unneeded ornament, preferring to capture the melody in a gently raised harmonic architecture. "Folkmelody from Vastmanland" is somber and reflective, proceeding like a slow walk on a fall day in familiar environs when all is almost well. That is how music is supposed to strike you.

JAZZ WEEKLY (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ WEEKLY (USA) - George W. Harris / 2018.03.01

Here’s a gorgeous solo album with Mattias Nilsson at the grand piano, delivering well thought-out renditions of material ranging from original compositions to folk melodies. His touch on the ivories is warm, patient and thoughtful, ruminating and yearning on his own title pieces and relaxed and sensitive on “Hymn To Love” while giving an Old World parlor feel to his “Spirea”. His textures are rich and classical leaning on the traditional “Folk Melody From Västmanland” and he exudes romance on “Serenade” and grace on a creative take of “Gentle On My Mind”. You can feel the light peering through the stained glass window on “At Frösö Church” and his lyricism exudes during “Södermalm”. Perfect moods for genteel moments.

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - ‘Dreams Of Belonging‘

A PROPOSITO DI JAZZ (IT) - Gerlando Gatto / 2018.02.06

Ecco uno di quei pochi dischi che, appena finito, hai voglia di reinserire nel lettore per scovarne ogni minimo dettaglio, ogni recondita nuance, ogni piega nascosta nell’affascinante pianismo.

Mattias Nilsson, svedese classe 1980, si inserisce a buon diritto nel filone dei grandi pianisti ‘nordici’ ossia di quegli straordinari musicisti che sono riusciti a produrre una musica originale caratterizzata dall’incontro fra la tradizione jazzistica e l’humus particolare del Nord Europa, quell’humus fatto di spazi immensi, grandi silenzi e quindi una dolce soffusa malinconia…il tutto condito da una tecnica superlativa data l’importanza che quei Paesi attribuiscono all’educazione musicale.

Non a caso Mattias ha ricevuto nel 2013 il prestigioso premio “Swedish Harry Arnold Scholarship”. Questo “Dreams Of Belonging” rappresenta il suo debutto discografico come leader e presentarsi, discograficamente parlando, con un ‘piano-solo’ è impresa quanto mai coraggiosa viste le insidie sempre presenti in performances di questo tipo. Ma, evidentemente, Nilsson si conosce assai bene per capire di essere pronto e i fatti gli hanno dato ragione. Come si accennava in apertura, l’album è delizioso, godibile dal primo all’ultimo istante, con le dita di Mattias che volano sulla tastiera a produrre una musica leggera (ma nell’accezione positiva del termine), ossia non appesantita da inutili orpelli, da vani esercizi di retorica stilistica.

Il pianista svedese si appalesa così com’è, sensibile, preparato, non immune dal fascino che proviene sia dalla sua terra sia dal jazz. Così in repertorio figurano otto pezzi tratti dalla tradizione svedese, tre composizioni originali di Mattias e una cover di John Hartford “Gentle On My Mind”; in quest’ambito particolarmente suggestiva la title-track.

JAZZNYT (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZNYT (DK)  - Niels Overgård / 2018.01.02

Årets anden plade på bloggen er endnu en solopianoplade. Fælles for pladerne er deres rene og imødekommende umiddelbarhed. Svenske Mattias Nilsson er et andet sted end Bugge Wesseltoft. Han har mere blues i klaveret. Det er den svensk tempererede blues, hvor der både er inspiration fra Jan Johansson og Oscar Peterson, som Mattias Nilsson bevæger sig rundt i. Den 37 årige Malmö bosatte pianist har selv skrevet 3 af pladens ni numre. Repertoiret er bredt med både en svensk folkevise, Stockholmsjazz af Thore Swanerud og countryklassikeren Gentle On My Mind.

Der er blevet til en beroligende og smuk soloplade med masser af sydsvensk jazzsjæl.

JAZZ JAPAN (JP) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ JAPAN (JP) - Mr Hiroki Sugita / 2018.01, #88

Translated from Japanese to English.

A debut album from of a pianist who collected songs related to his home country
This debut album is by a pianist who has been playing professionally for 11 years. He seems to have opted for a solo project because he wanted his first work as leader to rest solely on his own skills. The album contains a bluesy version of an old song, Folk Melody From Västmanland, which doubles as Sweden's national anthem. Serenade is a melodic beauty, while Hymn To Love and At Frösö Church are reminiscent of Keith Jarrett pieces. And there's a jazzy spice to the title track, Dreams Of Belonging, that combines folk and classical influences. Södermalm is the best song and appears to capture the essence of Sweden. I discovered a talented pianist in this album.

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - ‘Dreams Of Belonging‘

TOR DE JAZZ BLOGG (NO) - Tor Hammerø / 2017.08.28

Vakkert fra broderfolket
Den svenske pianisten og komponisten Mattias Nilsson er et helt nytt bekjentskap for meg. På sin første skive som leder forteller han oss umiddelbart at han har mye vakkert på hjertet i forlengelsen av Jan Johansson-tradisjonen.

Mattias Nilsson føyer seg inn i rekka av solopianister som sprer mye varme. Tor de Jazz blir lagt lagt merke til langt utenfor Harald og Sonjas grenser og det er jo hyggelig. Det fører blant annet til postmannen stikker innom med musikk fra ymse land med jevne mellomrom og lite er mer spennende enn når totalt ukjente navn og ditto musikk dukker opp.

36 år gamle/unge Mattias Nilsson, med base i Malmö, hører hjemme i den kategorien og når han tar sjansen på å begi seg ut på en soloekskursjon med sin debut, så vet man umiddelbart at det er en modig musikant vi har med å gjøre.

Nilsson har all grunn til å være modig. Resultatet etter to dager i Rosenbergsalen på musikkakademiet i Malmö i januar i fjor, så egentlig dagens lys og en del høytalere allerede for et år siden. Den har altså ikke kommet min vei før nå, men det gjør forsåvidt ingenting heller - dette er nemlig tidløs musikk.

Nilsson er en lyriker og romantiker og med et repertoar bestående av svenske folkeviser - det hele begynner for sikkerhets skyld med ”Folk Melody From Västmanland” eller relativt mye bedre kjent som ”Du Gamla, Du Fria” - og blir fulgt av Thore Swaneruds legendariske ”Södermalm” og Wilhelm Peterson-Bergers ”At Frösö Church” for så å bli avslutta med Oscar Ahnfelts ”Day by Day” eller ”Blott En Dag”. Når så det er krydra med tre egne låter samt en coverversjon av ”Gentle On My Mind”, som Glen Campbell, Dean Martin og Elvis Presley gjorde verdensberømt, så betyr det et utgangspunkt for vakker pianomusikk som burde rekke ei god stund.

Og det gjør det da også. Nilsson er en melodiker med god tid som tar oss med inn i en klangverden som er både vakker og utfordrende. Jovisst har han lært mye av legenden Jan Johansson og han lener seg også mye på de samme idealene, men Mattias Nilsson har så avgjort bevegd seg inn i vårt årtusen også. Han makter på et personlig vis å fusjonere tradisjon med sin egen tid og ”Dreams Of Belonging” er både veldig bra samtidig som den mer enn antyder at det er mye vakkert i vente fra Mattias Nilsson.

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE)

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | Stora Teatern - Göteborg, Sverige | 18 Augusti, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg

Mattias Nilsson, piano

Parallellt med Kulturkalaset har Göteborgs pianofestival pågått. På Världskulturmuseet såg jag Peter Jablonski, en virtuos som spelar på de stora scenerna runt om i världen. En upplevelse av det sällsamma slaget - mest minnesvärda konserten under Kulturkalaset - skedde dock på Stora Teatern. Under cirka en timme trollband Mattias Nilsson en koncentrerat lyssnande publik. Vad som gör honom unik är förmågan att varsamt improvisera, oavsett om Gershwin eller någon ryss står på repertoaren. När han ger genrefria solokonserter, blir det gärna en mix av klassiskt, kammarjazz och nordisk folkton. Vill ni rysa av välbehag skaffa solodebuten Dreams of Belonging, eller ta reda på var ni live kan höra denne internationellt verksamme pianist. (för mig var det stort att för första gången, få lyssna på och träffa någon jag hyllat i en recension).

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - ‘Dreams Of Belonging‘

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - Konrad Beniamin Puławski / 2017.04.07

Mattias Nilsson – Szwed z nordyckim stylem. Co kryje się za tym terminem? Otóż, kryje się za nim międzynarodowy artysta, który tradycję jazzującego fortepianu miesza z tonalnością kraju fiordów. Wszystko to odkrywa przed nami jedynie za pomocą tego jedynego instrumentarium, którym swoje aranżacje dopieszcza folkiem, hymnami czy też tradycyjnymi pieśniami.

Jego kariera rozpoczyna się tak samo jak wielu klasycznych geniuszy, bo już w wieku lat 4 zaczął grać na fortepianie na porządku dziennym, aby 4 lata później „profesjonalnie” akompaniować śpiewaczce operowej Sonji Stjernquist. Kolejne lata poświęcił bogatemu freelancingowi jazzowym, bluesowym, gospelowy, rockowym, a nawet popowym projektom.

Doświadczenie, jakie zebrał, postanowił wreszcie uiścić własnym projektom, chociaż te nie opierały się wyłącznie na komponowaniu. W Malmö otworzył on bowiem cieszący się powodzeniem klub jazzowy The Way We Play, otwierając drogę do kariery wielu lokalnym muzykom, którzy mają chęć prezentacji swoich umiejętności. Ostatecznym sukcesem należy jednak nazwać wydanie jego pierwszej solowego projektu Dreams Of Belonging.

Kulminację jego dotychczasowej kariery stworzonej na bazie własnego stylu i miłości do folkloru swojej ojczyzny. Dokładnie 11 lat potrzebował, aby podjąć wyzwanie swojego projektu. Decyzja z pewnością niełatwa, bo raz obrana ścieżka będzie prześladowała autora przez kolejne lata. I tak oto jawi nam się Szwed pełen ciepła i kolorytu sielankowego folku okrytego elegancją klasyki oraz salonowego jazzu. Takie jest właśnie otwarcie. Folk Melody From Västmanland to bowiem parafrazy Szwedzkiego hymnu wywodzącego się z tradycyjnej pieśni Du Gamla, Du Fria.

Cementem w jego twórczości są jednak nawiązania do klasyki. Taki Serenade równie dobrze mógłby wyjść z pod pióra Fryderyka Chopina, mimo że kompozycja oryginalnie skomponowana została przez Ivara Widéena. Charakteryzują ją urokliwe przejścia molowo-durowe oraz specyficzna aura melodycznej melancholii. Gentle On My Mind dla tych, którzy znają oryginalną wersję Johna Hartforda, powinno stać się ciekawą niespodzianką. Evergreen lat 60. został tu bowiem ujmująco przearanżowany, zwłaszcza pod względem zdewaluowanego tempa, które na tle rozgwieżdżonego brzmieniowo oryginału krzesa nas swoją niesamowitą subtelnością i muzyczną niewinnością.

Debiut Nilssona to jednak nie tylko covery. Dreams Of Belonging to jedna z trzech autorskich kompozycji autora mająca oddać cześć refleksji codzienności życia wielu z poszukujących artystów. Powtarzający się przewlekle temat i drobne zmiany w teksturze brzmienia mają zapewne oddać niekończące się próby autoidentyfikacji wobec sztuki. Kompozycja oparta na prostym schemacie aranżacji i mimo nachalnej wręcz melodycznej repetycji jedna z ciekawszych kompozycji na całym albumie dzięki heterogenicznej artykulacji poszczególnych faz utworu. Oczywiście nie zabrakło również jazzowych inklinacji, które zasłyszymy na przykład w At Frösö Church. Day By Day to z kolei zakończenie, zwłaszcza dla Szwedów dość pesymistyczne. Ciąży bowiem na nim skojarzenie z pogrzebowym hymnem, który często na takich uroczystościach jest grany.

Przyznacie, że rozstrzał i obranie tak szerokiego spektrum stylów i aranżacji wyłącznie na fortepian musi samo w sobie budzić ciekawość. Jemu nie tylko udało się to ciekawiej pod względem samej struktury zaaranżować, ale i scalić w jeden spójny monolit. Mam nadzieję, że jego kariera tak pesymistycznie jak ostatni utwór się nie skończy, a ten długo oczekiwany debiut doda wiatru pod skrzydła tego uzdolnionego muzyka. Bo takim bez dwóch zdań Nilsson i jego osoba jest.

JAZZ RIGHT NOW (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ RIGHT NOW (USA) - Marc Edwards / 2017.03.29

Dreams Of Belonging is a solo piano performance by Mattias Nilsson. The album consists of nine heartfelt offerings. Mattias has a strong melodic and harmonic sense and a talent for laying into the melody of each of these short compositional pieces, exploring them at his leisure. This entire record seems to be geared for a classical setting as opposed to an improvisational environment. Mr. Nilsson is quite adept at playing these compositions at length. The use of the piano adds to the grandeur of these folk songs. The music gently washes over listeners like soft ocean waves.

During the sixties, a recording such as this would have gotten considerable play on the radio, such as Vince Guaraldi’s song Cast Your Fate To The Wind. At the time, it appealed to many non-jazz audiences. Unfortunately, we have moved away from that era when instrumentalists were appreciated to a much greater degree. The fourth song, Södermalm, I can hear Wynton Kelly swinging on it with Miles’ earlier bands. While most of this music comes across on the ballad side, the album as a whole touches base on the feeling of Vince Guaraldi’s famous composition. This record is the perfect record to listen to at the end of the day after getting home from work. I wasn’t familiar with Mattias Nilsson before this recording. I will keep an eye on his future efforts with great interest. Dreams Of Belonging is available now online.

HIFI & MUSIK (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HIFI & MUSIK (SE) - Bengt Eriksson / 2017.03, #3

Visst går det att fundera på varför pianisten Mattias Nilsson valt att spela Du Gamla, Du Fria och återföra den till sitt ursprung: den Folkmelodi Från Västmanland som den var innan den upphöjdes till nationalsång? Folket kontra överheten, det lilla och det stora, socken och nation. Fast det kan ju också vara så att han spelar och man lyssnar på melodin just för att det är en vacker melodi?

Mattias Nilssons soloalbum “Dreams Of Belonging” innehåller genomgående vackra melodier. Spelstilen kan beskrivas som jazz utan komp och han själv som en jazzpianist som spelar klassiskt (eller tvärtom). Samt folktoner, som sagt. Flygelfingrarna söker sig också in i folk- och populärmusik, ibland blir det lite sakralt eller i alla fall pastoralt.

Titelspåret och ytterligare ett par stycken är egna kompositioner. I övrigt ett brett spektrum av melodier – som Serenade (av Ivar Widéen, kyrkomusiker och klassisk kompositör), Södermalm (Thore Swaneruds svenska jazzlåt), Gentle On My Mind (popcountrydängan av John Hartford) och At Frösö Church (Wilhelm Peterson-Berger).

Utifrån noterna låter Nilsson sina fingrar undersöka varje melodi, just den melodin. Toner mot rytmer, ska melodin låta som noterat eller? Små utvikningar och ”kompletteringar”, han tar själv plats i musiken, så tillbaks till notpappret. Känsligt, flyhänt och vackert spelat. Fint, fundersamt och tänkvärt. Sista meningen syftar både på pianist och lyssnare.

JAZZ POSSU (FI) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ POSSU (FI) - Pasi Virtanen / 2017.02.22

Translated from Finnish to English.

The enormous impact of Jan Johansson's album Jazz På Svenska on Swedish and Nordic jazz is undeniable. Listening to pianist Mattias Nilsson's debut album Dreams Of Belonging, Johansson comes to mind when Du Gamla, Du Fria turns out to be a well-known national anthem - albeit under the name Folk Melody From Västmanland in strong folk and blues tones. Unhurried, unpretentious playing, restoring beautiful melodies.

But this is not just a reheating of Johansson, but part of a continuum in which the improvisation of jazz and the freedom of interpretation are applied to different musical starting points. The more romantic side of classical music, folk music and direct nods to the core of traditional jazz expression - in the interpretation of Södermalm composed by Thore Swanerud in particular, he starts to swing comfortably in the solo.

Among the nine tracks are three of Nilsson’s own compositions, five Swedish folk songs, compositions or hymns, and Gentle On My Mind, made famous by John Hartford’s Elvis, Glen Campbell and Dean Martin. A beautiful harmonious grip carries through the record - Nilsson’s playing is cordial.

KULTURBLOGGEN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg / 2017.02.19

Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre. Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren. Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren. På solodebuten märks en underliggande strömning: förtjusningen i det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.

Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent ådra. Dreams Of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell pianist som avvisat studier på musikhögskola – och vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.

Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson. Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa funnits med som följeslagare hos 37-åringen.

Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen. Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till. Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland går igen i åtföljande Serenade (ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.

En melodi av berömde storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt. En på samma gång utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir ett fint exempel på Nilssons storhet. Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen”. På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott En Dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier, gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.

En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck. Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning. En ensam pianist kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams Of Belonging.

JAZZ SPECIAL (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ SPECIAL (DK) - Ole Nimand / 2017.02, #154

Svenske Mattias Nilsson (f.1980) er et nyt og spændende bekendtskab. Han begyndte at spille klaver som fireårig og fik i en årrække undervisning i klassisk musik af sin far, men det var improvisationsmusikken, der havde hans store interesse. Han etablerede i 2007 et spillested i Malmø og har siden været vidt omkring - blandt andet i Chile. Nu er han atter tilbage i Sverige og har inspillet sin første soloplade med et repertoire, det spænder fra svensk folkemusik over egne og andre svenske komponisters numre til John Hartfords Gentle On My Mind. Musikken er præget af hans klassiske skoling, men alligevel med et forfinet rytmisk flow, der for alvor folder sig ud i Thore Swaneruds lyriske Södermalm, det også viser Nilssons store potentiale som jazzmusiker.

LIRA (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

LIRA (SE) - Björn Gustavsson / 2017.02, #1

MEDITATIV SKÖNHET. Malmöfödde jazzpianisten Mattias Nilsson är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams Of Belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…

Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.

Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande.

JAZZFLASHES (USA) - ‘Silent Nights‘

JAZZFLASHES (USA) - Anton Garcia-Fernandez / 2016.12.20

The more recent release is Silent Nights, a seven-song album by the duo of Swedish pianist Mattias Nilsson and Austrian saxophonist Ray Aichinger. It was originally issued on CD in 2015, and now it's being made available again as a digital download by the Stockholm-based Fog Arts label. It's a very interesting collection because it couples two standards with a few carols from the European tradition that show how rewarding the relationship between the folk music of the Old World and jazz can be. The standards are a very lyrical reading of "I'll Be Home for Christmas" that echoes the style of Lester Young and Ben Webster, and an unlikely recasting of "In the Wee Small Hours of the Morning" as a Yuletide song. One of the carols is "Stille Nacht, Heilige Nacht," which is none other than "Silent Night," and the other three ("Karl-Bertil Jonssons Julafton," "Macht Hoch Die Tür," and "Under Rönn och Syren") are pensive tunes that lend themselves perfectly to Nilsson and Aichinger's intimate approach. As a bonus, this digital reissue includes an original composition by the duo, "Blue December," which will also be featured in their forthcoming new holiday album, Peaceful in Dreams (European Jazz Records), which is actually slated to be released today.

ARTS JOURNAL / RIFFTIDES (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

ARTS JOURNAL / RIFFTIDES (USA) - Doug Ramsey / 2016.12.09

I heard pianist Mattias Nilsson briefly at the 2015 Ystad Jazz Festival in Sweden as part of the rhythm section accompanying singer Sharón Clark and was intrigued. His solo album Dreams Of Belonging arrived a few weeks ago and intrigued me further. It opens with Folk Melody From Västmanland and includes three other pieces with folk-like melodies incorporating major/minor harmonic aspects that make so much Swedish music – well - intriguing. I don’t know whether Thore Swanerud’s Södermalm came to Nilsson equipped with the bluesy turns he gives it or they are his own, but he makes it compelling. Touch, phrasing and blending with keyboard and pedal are among Nilsson’s strong suits.

FOLKBLADET (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

FOLKBLADET (SE) -  Tor-Björn Lyrhed / 2016.11.16

Det är nästan en andlig upplevelse att lyssna till pianisten Mattias Nilsson på hans “Dreams of Belonging” (egen prod.). Mattias mejslar med känsliga penseldrag fram bilder av fäbodar, dimmor, skuggor, intensivt solljus och alla nyanser däremellan. Musiken är en mix av folkmusik, Peterson-Berger, Swanerud och Mattias själv, men med siktet inställt på det lyriska och innerliga.

Translated from Swedish from English.

It's almost a spiritual experience to listen to the pianist Mattias Nilsson in his “Dreams Of Belonging.” With delicate brush strokes, Mattias paints images of chalets, mists, shadows, intense sunlight, and all shades in between. The music is a mix of folk, Peterson-Berger, Swanerud and Mattias himself, but with a focus on the lyrical and heartfelt.

Pianisten som valde bort den säkra vägen | HALLÅ - Malmö Väst (SE)

HALLÅ (SE) – Irina Bernebing / 2016

Pianisten som valde bort den säkra vägen

Mattias Nilsson började spela piano som fyraåring och debuterade på scen fyra år senare. Sedan dess har han varje dag valt musiken.

Det började med klassiskt piano men tidigt upptäcktes det att den unge pianisten hellre ville improvisera. – Jag vill inte spela som det stod i noterna – jag hörde andra toner, berättar Mattias Nilsson, när vi träffas i hemmet på Dammfri.
De senaste åren har Malmö fungerat som bas samtidigt som han tagit svensk musik och improvisation jorden runt. I hallen står väskan alltid packad.

När bestämde du dig för att satsa professionellt?
- Det är nog något man bestämmer sig för hela tiden. Att vilja fortsätta med det är ett val jag gör varje dag, säger Mattias som själv tog den mindre utstakade vägen mot en karriär som musiker och tackade nej till Musikhögskolan.
- Jag ville sätta det osäkra före det säkra. Jag ville inte ha något att falla tillbaka på. Jag vill satsa allt, och berättar att han valde bort tanken på ett skyddsnät.
- Har man inte något att falla tillbaka på, då måste det funka. Då gör man allt för att få det att göra det.

Idag, tolv år senare 1200 konserter och ett antal skivor senare, kan han se tillbaka på sitt val med stolthet.
Vad driver dig vidare?
- Det är svårt att sätta ord på. De som jag inspireras av, de gör sin grej så bra att jag själv vill kunna förmedla en liknande känsla.

Klassisk fråga då, vad inspireras du av?
- Alla möjliga! De som lyckas förmedla ”det”. En hänger där, säger han och pekar på Frank Sinatra som hänger på den gula köksväggen.
- De förmedlar en helhet som gör en berörd.

Men tiden på turné innebär att Mattias ibland har alldeles för lite tid för det han gillar bäst – att spontant sätta sig ner vid pianot.
- När jag får stunder att öva, då blir jag glad. Det är ju bara det jag vill. Vakna och gå direkt och sätta mig vid pianot och spela, säger han.

Sommaren var intensiv och under hösten turnerade han med jazzsångerskan Sharón Clark. Härnäst står konserter i Paris, Wien och Polen på schemat. Då har Mattias ändå dragit ner på tempot jämfört med för några år sedan när han drev jazzklubben ”The way we play”.
- Det går inte att hålla på så, vare sig ekonomiskt eller för hälsans skull, konstaterar han.

Hemma i lägenheten trängs hyllmeter med cd- och vinylskivor med pianoböcker.
- Det finns alltid något nytt att upptäcka, säger Mattias och berättar att han låter lusten och musiken styra vad han upptäcker härnäst.

På sitt senaste album improviserar han över svensk musik, klassiska verk, folkvisor, psalmer och musik av svenska tonsättare.
Men när du improviserar – har du aldrig hjärnsläpp?
- Det finns ju inga fel, jag kan spela precis vad som helst. Det är en enorm frihet i det, säger han.