GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE)

GÖTEBORGS PIANOFESTIVAL, 2017 | Stora Teatern - Göteborg, Sverige | 18 Augusti, 2017 | KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg

Mattias Nilsson, piano

Parallellt med Kulturkalaset har Göteborgs pianofestival pågått. På Världskulturmuseet såg jag Peter Jablonski, en virtuos som spelar på de stora scenerna runt om i världen. En upplevelse av det sällsamma slaget - mest minnesvärda konserten under Kulturkalaset - skedde dock på Stora Teatern. Under cirka en timme trollband Mattias Nilsson en koncentrerat lyssnande publik. Vad som gör honom unik är förmågan att varsamt improvisera, oavsett om Gershwin eller någon ryss står på repertoaren. När han ger genrefria solokonserter, blir det gärna en mix av klassiskt, kammarjazz och nordisk folkton. Vill ni rysa av välbehag skaffa solodebuten Dreams of Belonging, eller ta reda på var ni live kan höra denne internationellt verksamme pianist. (för mig var det stort att för första gången, få lyssna på och träffa någon jag hyllat i en recension).

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - ‘Dreams Of Belonging‘

LABORATORIUM MUZYCZNYCH FUZJI (PL) - Konrad Beniamin Puławski / 2017.04.07

Mattias Nilsson – Szwed z nordyckim stylem. Co kryje się za tym terminem? Otóż, kryje się za nim międzynarodowy artysta, który tradycję jazzującego fortepianu miesza z tonalnością kraju fiordów. Wszystko to odkrywa przed nami jedynie za pomocą tego jedynego instrumentarium, którym swoje aranżacje dopieszcza folkiem, hymnami czy też tradycyjnymi pieśniami.

Jego kariera rozpoczyna się tak samo jak wielu klasycznych geniuszy, bo już w wieku lat 4 zaczął grać na fortepianie na porządku dziennym, aby 4 lata później „profesjonalnie” akompaniować śpiewaczce operowej Sonji Stjernquist. Kolejne lata poświęcił bogatemu freelancingowi jazzowym, bluesowym, gospelowy, rockowym, a nawet popowym projektom.

Doświadczenie, jakie zebrał, postanowił wreszcie uiścić własnym projektom, chociaż te nie opierały się wyłącznie na komponowaniu. W Malmö otworzył on bowiem cieszący się powodzeniem klub jazzowy The Way We Play, otwierając drogę do kariery wielu lokalnym muzykom, którzy mają chęć prezentacji swoich umiejętności. Ostatecznym sukcesem należy jednak nazwać wydanie jego pierwszej solowego projektu Dreams Of Belonging.

Kulminację jego dotychczasowej kariery stworzonej na bazie własnego stylu i miłości do folkloru swojej ojczyzny. Dokładnie 11 lat potrzebował, aby podjąć wyzwanie swojego projektu. Decyzja z pewnością niełatwa, bo raz obrana ścieżka będzie prześladowała autora przez kolejne lata. I tak oto jawi nam się Szwed pełen ciepła i kolorytu sielankowego folku okrytego elegancją klasyki oraz salonowego jazzu. Takie jest właśnie otwarcie. Folk Melody From Västmanland to bowiem parafrazy Szwedzkiego hymnu wywodzącego się z tradycyjnej pieśni Du Gamla, Du Fria.

Cementem w jego twórczości są jednak nawiązania do klasyki. Taki Serenade równie dobrze mógłby wyjść z pod pióra Fryderyka Chopina, mimo że kompozycja oryginalnie skomponowana została przez Ivara Widéena. Charakteryzują ją urokliwe przejścia molowo-durowe oraz specyficzna aura melodycznej melancholii. Gentle On My Mind dla tych, którzy znają oryginalną wersję Johna Hartforda, powinno stać się ciekawą niespodzianką. Evergreen lat 60. został tu bowiem ujmująco przearanżowany, zwłaszcza pod względem zdewaluowanego tempa, które na tle rozgwieżdżonego brzmieniowo oryginału krzesa nas swoją niesamowitą subtelnością i muzyczną niewinnością.

Debiut Nilssona to jednak nie tylko covery. Dreams Of Belonging to jedna z trzech autorskich kompozycji autora mająca oddać cześć refleksji codzienności życia wielu z poszukujących artystów. Powtarzający się przewlekle temat i drobne zmiany w teksturze brzmienia mają zapewne oddać niekończące się próby autoidentyfikacji wobec sztuki. Kompozycja oparta na prostym schemacie aranżacji i mimo nachalnej wręcz melodycznej repetycji jedna z ciekawszych kompozycji na całym albumie dzięki heterogenicznej artykulacji poszczególnych faz utworu. Oczywiście nie zabrakło również jazzowych inklinacji, które zasłyszymy na przykład w At Frösö Church. Day By Day to z kolei zakończenie, zwłaszcza dla Szwedów dość pesymistyczne. Ciąży bowiem na nim skojarzenie z pogrzebowym hymnem, który często na takich uroczystościach jest grany.

Przyznacie, że rozstrzał i obranie tak szerokiego spektrum stylów i aranżacji wyłącznie na fortepian musi samo w sobie budzić ciekawość. Jemu nie tylko udało się to ciekawiej pod względem samej struktury zaaranżować, ale i scalić w jeden spójny monolit. Mam nadzieję, że jego kariera tak pesymistycznie jak ostatni utwór się nie skończy, a ten długo oczekiwany debiut doda wiatru pod skrzydła tego uzdolnionego muzyka. Bo takim bez dwóch zdań Nilsson i jego osoba jest.

JAZZ RIGHT NOW (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ RIGHT NOW (USA) - Marc Edwards / 2017.03.29

Dreams Of Belonging is a solo piano performance by Mattias Nilsson. The album consists of nine heartfelt offerings. Mattias has a strong melodic and harmonic sense and a talent for laying into the melody of each of these short compositional pieces, exploring them at his leisure. This entire record seems to be geared for a classical setting as opposed to an improvisational environment. Mr. Nilsson is quite adept at playing these compositions at length. The use of the piano adds to the grandeur of these folk songs. The music gently washes over listeners like soft ocean waves.

During the sixties, a recording such as this would have gotten considerable play on the radio, such as Vince Guaraldi’s song Cast Your Fate To The Wind. At the time, it appealed to many non-jazz audiences. Unfortunately, we have moved away from that era when instrumentalists were appreciated to a much greater degree. The fourth song, Södermalm, I can hear Wynton Kelly swinging on it with Miles’ earlier bands. While most of this music comes across on the ballad side, the album as a whole touches base on the feeling of Vince Guaraldi’s famous composition. This record is the perfect record to listen to at the end of the day after getting home from work. I wasn’t familiar with Mattias Nilsson before this recording. I will keep an eye on his future efforts with great interest. Dreams Of Belonging is available now online.

HIFI & MUSIK (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HIFI & MUSIK (SE) - Bengt Eriksson / 2017.03, #3

Visst går det att fundera på varför pianisten Mattias Nilsson valt att spela Du Gamla, Du Fria och återföra den till sitt ursprung: den Folkmelodi Från Västmanland som den var innan den upphöjdes till nationalsång? Folket kontra överheten, det lilla och det stora, socken och nation. Fast det kan ju också vara så att han spelar och man lyssnar på melodin just för att det är en vacker melodi?

Mattias Nilssons soloalbum “Dreams Of Belonging” innehåller genomgående vackra melodier. Spelstilen kan beskrivas som jazz utan komp och han själv som en jazzpianist som spelar klassiskt (eller tvärtom). Samt folktoner, som sagt. Flygelfingrarna söker sig också in i folk- och populärmusik, ibland blir det lite sakralt eller i alla fall pastoralt.

Titelspåret och ytterligare ett par stycken är egna kompositioner. I övrigt ett brett spektrum av melodier – som Serenade (av Ivar Widéen, kyrkomusiker och klassisk kompositör), Södermalm (Thore Swaneruds svenska jazzlåt), Gentle On My Mind (popcountrydängan av John Hartford) och At Frösö Church (Wilhelm Peterson-Berger).

Utifrån noterna låter Nilsson sina fingrar undersöka varje melodi, just den melodin. Toner mot rytmer, ska melodin låta som noterat eller? Små utvikningar och ”kompletteringar”, han tar själv plats i musiken, så tillbaks till notpappret. Känsligt, flyhänt och vackert spelat. Fint, fundersamt och tänkvärt. Sista meningen syftar både på pianist och lyssnare.

JAZZ POSSU (FI) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ POSSU (FI) - Pasi Virtanen / 2017.02.22

Translated from Finnish to English.

The enormous impact of Jan Johansson's album Jazz På Svenska on Swedish and Nordic jazz is undeniable. Listening to pianist Mattias Nilsson's debut album Dreams Of Belonging, Johansson comes to mind when Du Gamla, Du Fria turns out to be a well-known national anthem - albeit under the name Folk Melody From Västmanland in strong folk and blues tones. Unhurried, unpretentious playing, restoring beautiful melodies.

But this is not just a reheating of Johansson, but part of a continuum in which the improvisation of jazz and the freedom of interpretation are applied to different musical starting points. The more romantic side of classical music, folk music and direct nods to the core of traditional jazz expression - in the interpretation of Södermalm composed by Thore Swanerud in particular, he starts to swing comfortably in the solo.

Among the nine tracks are three of Nilsson’s own compositions, five Swedish folk songs, compositions or hymns, and Gentle On My Mind, made famous by John Hartford’s Elvis, Glen Campbell and Dean Martin. A beautiful harmonious grip carries through the record - Nilsson’s playing is cordial.

KULTURBLOGGEN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

KULTURBLOGGEN (SE) - Mats Hallberg / 2017.02.19

Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre. Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren. Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren. På solodebuten märks en underliggande strömning: förtjusningen i det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.

Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent ådra. Dreams Of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell pianist som avvisat studier på musikhögskola – och vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.

Noterar hans anslag på flygeln som i förstone kan uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik. Associerar istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarrett, Nils Lindberg och Stefan Nilsson. Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa funnits med som följeslagare hos 37-åringen.

Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen. Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till. Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland går igen i åtföljande Serenade (ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.

En melodi av berömde storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt. En på samma gång utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir ett fint exempel på Nilssons storhet. Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen”. På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott En Dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier, gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.

En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck. Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning. En ensam pianist kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams Of Belonging.

JAZZ SPECIAL (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZ SPECIAL (DK) - Ole Nimand / 2017.02, #154

Svenske Mattias Nilsson (f.1980) er et nyt og spændende bekendtskab. Han begyndte at spille klaver som fireårig og fik i en årrække undervisning i klassisk musik af sin far, men det var improvisationsmusikken, der havde hans store interesse. Han etablerede i 2007 et spillested i Malmø og har siden været vidt omkring - blandt andet i Chile. Nu er han atter tilbage i Sverige og har inspillet sin første soloplade med et repertoire, det spænder fra svensk folkemusik over egne og andre svenske komponisters numre til John Hartfords Gentle On My Mind. Musikken er præget af hans klassiske skoling, men alligevel med et forfinet rytmisk flow, der for alvor folder sig ud i Thore Swaneruds lyriske Södermalm, det også viser Nilssons store potentiale som jazzmusiker.

LIRA (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

LIRA (SE) - Björn Gustavsson / 2017.02, #1

MEDITATIV SKÖNHET. Malmöfödde jazzpianisten Mattias Nilsson är inte bara osedvanligt talangfull och med ett spel som präglas av både nyfiken ungdomlighet och eftertänksam mognad. Med denna nya skiva placerar han sig definitivt som en kompositör och pianosolist på världsnivå. Dreams Of Belonging tar avstamp djupt i den svenska musikaliska myllan; här dröms om tillhörighet genom återupplivandet av psalmer, folkvisor, Peterson-Berger…

Genomgående uppvisar Mattias Nilsson ett flyhänt handlag – som spelade han här i ett slags viktlöst tillstånd. När han improvisatoriskt leker iväg musiken är han en virtuos som rör sig i området från Oscar Petersons klassiska pianojazz fram till Jan Johansson och Björn J:son Lindh.

Ibland kan han påminna om Gabriela Montero, men det som främst frapperar att han sin ungdom till trots har en alldeles egen stil: varm, sensibelt inkännande, lyriskt flödande.

JAZZFLASHES (USA) - ‘Silent Nights‘

JAZZFLASHES (USA) - Anton Garcia-Fernandez / 2016.12.20

The more recent release is Silent Nights, a seven-song album by the duo of Swedish pianist Mattias Nilsson and Austrian saxophonist Ray Aichinger. It was originally issued on CD in 2015, and now it's being made available again as a digital download by the Stockholm-based Fog Arts label. It's a very interesting collection because it couples two standards with a few carols from the European tradition that show how rewarding the relationship between the folk music of the Old World and jazz can be. The standards are a very lyrical reading of "I'll Be Home for Christmas" that echoes the style of Lester Young and Ben Webster, and an unlikely recasting of "In the Wee Small Hours of the Morning" as a Yuletide song. One of the carols is "Stille Nacht, Heilige Nacht," which is none other than "Silent Night," and the other three ("Karl-Bertil Jonssons Julafton," "Macht Hoch Die Tür," and "Under Rönn och Syren") are pensive tunes that lend themselves perfectly to Nilsson and Aichinger's intimate approach. As a bonus, this digital reissue includes an original composition by the duo, "Blue December," which will also be featured in their forthcoming new holiday album, Peaceful in Dreams (European Jazz Records), which is actually slated to be released today.

ARTS JOURNAL / RIFFTIDES (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

ARTS JOURNAL / RIFFTIDES (USA) - Doug Ramsey / 2016.12.09

I heard pianist Mattias Nilsson briefly at the 2015 Ystad Jazz Festival in Sweden as part of the rhythm section accompanying singer Sharón Clark and was intrigued. His solo album Dreams Of Belonging arrived a few weeks ago and intrigued me further. It opens with Folk Melody From Västmanland and includes three other pieces with folk-like melodies incorporating major/minor harmonic aspects that make so much Swedish music – well - intriguing. I don’t know whether Thore Swanerud’s Södermalm came to Nilsson equipped with the bluesy turns he gives it or they are his own, but he makes it compelling. Touch, phrasing and blending with keyboard and pedal are among Nilsson’s strong suits.

FOLKBLADET (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

FOLKBLADET (SE) -  Tor-Björn Lyrhed / 2016.11.16

Det är nästan en andlig upplevelse att lyssna till pianisten Mattias Nilsson på hans “Dreams of Belonging” (egen prod.). Mattias mejslar med känsliga penseldrag fram bilder av fäbodar, dimmor, skuggor, intensivt solljus och alla nyanser däremellan. Musiken är en mix av folkmusik, Peterson-Berger, Swanerud och Mattias själv, men med siktet inställt på det lyriska och innerliga.

Translated from Swedish from English.

It's almost a spiritual experience to listen to the pianist Mattias Nilsson in his “Dreams Of Belonging.” With delicate brush strokes, Mattias paints images of chalets, mists, shadows, intense sunlight, and all shades in between. The music is a mix of folk, Peterson-Berger, Swanerud and Mattias himself, but with a focus on the lyrical and heartfelt.

BERLINSKE (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

BERLINSKE (Denmark) - Kjeld Frandsen / 2016.10.13

I jazzens verden er soloklaver en så hårdtprøvet disciplin, at det kan være svært at komme op med noget originalt. Det lykkes dog ganske godt for den 35-årige svenske pianist Mattias Nilsson. Han har været vidt omkring i musikkens verden, og efter elleve år som profesionel pianist har han nu udgivet sit første album, hvor han alene ved flyglet blander et bredt udvalg af svenske melodier med egne kompositioner. Og det hænger rigtigt godt sammen i et personligt – lyrisk og neddæmpet – univers. Mattias Nilsson lægger smukt ud med en folkemelodi fra Västmanland, ja, faktisk nationalsangen >>Du Gamla, Du Fria<<, og fuldkommengør sin rejse med den gamle salme >>Blott En Dag<<. Som helhed er musikken romantisk, men aldrig sentimental, og sandelig om ikke pladens outsider, John Hartfords >>Gentle on My Mind<<, falder smukt ind i det nordiske univers.

SYDSVENSKAN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

SYDSVENSKAN (SE) - Alexander Agrell / 2016.10.20

Känsligt kombinerad folkmusik och jazz
Piano har inte alltid varit det självklara instrumentet för svensk folkmusik, om man säger så. De noter med arrangerade folkmelodier som blev populära på de borgerliga pianona under 1800-talets andra hälft hjälpte nog inte så mycket heller.

Jan Johansson ändrade ensam på detta. Efter Jazz På Svenska föll allt gnäll över kombinationen piano/folkmusik platt. Pionjär-insatsen var så tung att man tycker sig höra Johanssons eko närhelst tangenter trycks ned i en polska. Pionjären tillförde jazz. Så gör också Malmöpianisten Mattias Nilsson, solo på debutalbumet Dreams Of Belonging.

Albumet är en ballad-samling där vår nationalsång (Folkmelodin från Västmanland) möter Gentle On My Mind, Ivar Widéens folktonade Serenad, Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka och Nilssons egna kompositioner. Thore Swaneruds fina jazznummer Södermalm, med sitt lilla lån från Almost Like Being In Love, får också vara med.

Mattias Nilsson spelar smakfullt och eftertänksamt och lyfter fram melodierna mer än han improviserar. Han håller både bluesen och jazzskalorna kort och fokuserar mer på att ställa dur mot moll, på typiskt svenskt folkmusikvis. Resultatet är känsligt och vackert. Mer sånt blir det vid söndagens konsert i Bergakyrkan i Nilssons uppväxtort Bjärred.

HANS-ERIK BERGMANS BLOGG (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HANS-ERIK BERGMANS BLOGG (SE) / 2016.10.18

I början på september i år hade jazzklubben besök av en fantastisk sångerska vid namn Sharón Clark. Hon hade ett gediget stöd i en komptrio där Mattias Nilsson satt vid pianot. Mattias, då okänd för mig, var en pianist som direkt fångade mig med sitt eleganta spel. Några månader innan hade han släppt sin första skiva i eget namn, Dream of Belonging. Ett soloalbum som lyfter fram Mattias pianistiska färdigheter i helfigur. Utan vidare jämförelse har han inspirerats och influerats av bland andra Jan Johansson och Keith Jarrett, men gått sin egen väg med låtvalet. Skivans nio spår inleds högtidligt med ”Folk Melody From Västmanland” (vår nationalsång) och avslutas med ”Day By Day” (Blott en dag). I övrigt spelar Mattias Thore Swaneruds ”Södermalm”, ”Gentle On My Mind”, Pettersson-Bergers ”At Frösö Church” och tre egna alster.

Med fint anslag bjuder han på fantasirika och melodiösa improvisationsutflykter. Hans intentioner är att fördjupa och förstärka kompositionen, att få pianot att sjunga genom att sätta melodierna i fokus. Vemodet kontrasteras mot hoppfullhet. Ett lyckat album, kontemplativt och avstressande att varva ner till. En debut med mersmak.

NORRAN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

NORRAN (SE) - Mats Åkerström / 2016.10.13

Mattias Nilsson är en pianist från Malmö som nyligen besökt Skellefteå och i somras gjorde en kyrkoturné i Norrbotten där han spelade solopiano. ”Dreams of Belonging” är en nyligen utgiven CD med bara solopiano. Sparsmakat, vilsamt och behagligt är min sammanfattning. Materialet är en blandning av egna och andras kompositioner. Inledningsspåret är Du gamla du fria som här återförts till den folkmelodi från Västmanland som den egentligen är. (Sist jag hörde den i sådana här sammanhang var väl när Gugge Hedrenius gjorde blues av den.)

Tur att man under rubriken jazz kan var tämligen vidsynt (Bra är väl det) för här får vi också höra Vid Frösö kyrka av Pettersson-Berger och John Hartfords Gentle on my mind tolkade på Mattias eget något försynta sätt. Avslutas med ”Day by Day ”som heter ”Blott en dag”… på Svenska.

Sharón Clarks fylliga röst mötte en svängig trio | HALLANDS NYHETER (SE)

VARBERGS TEATER | Varberg, Sverige | 22 September, 2016 | HALLANDS NYHETER (SE) - Martin Erlandsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Thomas Fonnesbæk (bas), Pelle "Trazan" Jonasson (trummor)

Som sista ordinarie nummer gör amerikanskan Sharón Clark en kul grej som jag inte minns att jag har hört live förut. Efter ordlösa improvisationer (scat) i "It don't mean a thing" börjar hon väva in texter ur kvällens tidigare jazzlåtar.

Som en omvänd ouvertyr återkommer "On the street where you live", "The lamp is low", "My kind of love" och den komiska bluesen "You don't have to be brilliant" (av kompisen Felicia Carter), anpassade till Ellingtons klassiska melodi.

En passande avslutning på en rakt igenom trivsam konsert där pianotrion sätter tonen med en mysigt svängande "The good life". Mattias Nilsson satsar på lagom publikfriande spel i Claes Cronas anda. Hellre soloavsnitt med synkoperade blockackord än långa, kluriga löpningar i harmoniernas utkanter alltså.

Till sin hjälp har den skånske pianisten en osjälvisk och lyhörd trummis, Pelle "Trazan" Jonasson, som är trygg i alla genrer, skapar fint sug med visparna och bara ibland dundrar på aningen mycket med stockarna.

Ännu viktigare är basisten och bättre än Thomas Fonnesbæk kan man inte önska sig. Den nu 39-årige dansken, som jag har följt genom Lars Jansson Trio, lever upp till sitt rykte som legendaren Niels-Henning Ørsted Pedersens lärjunge med stor ton och pådrivande walkingkomp.

I "Bye bye blackbird" är Fonnesbæk ensam om att backa upp Sharón Clark och den lyckade musikaliska kommunikationen både hörs och syns tydligt.

Men innan dess väljs mest låtar som inte hör till jazzens standards. "Travelin' blues" har en berättande text precis som "By the time I get to Phoenix" – en countrydänga som görs i en version som får mig att tänka på soulpop av Burt Bacharach med Dionne Warwick och ge mig ett igenkännande leende när "Wives and lovers" körs efter pausen.

"From Russia with love" är från Bondfilmen från 1963, medan "Social call" och "I just dropped by to say hello" (känd med favoriten Johnny Hartman) sätts ihop på grund av likartat innehåll. Två låtar från musikalen "My fair lady" blir också ett mintema i konserten.

Clark nämner däremot inte hur bra "Sunday in New York" passar efter "Big city" (med breaks och fräcka växlingar mellan funkig latin och swing) eftersom den låtens titel ingår i texten, samtidigt som båda handlar om USA:s jazzhuvudstad. De sångerna och "Confession", som görs som lite senare har dessutom spelats in av sångerskan som Sharón Clark hyllar på sitt album "Do it again": Shirley Horn.

Låtvalet och stilen där jazzen blandades med blues och små soulflörtar fick mig att tänka på Barbara Morrison, som 2008 gjorde en skiva med en annan elegant svensk pianist, Peter Nordahl.

Mattias Nilsson kan också bryta mönstret med minimalistiskt lir i diskanten, som i "My kind of love". Och som solopianist väljer han vacker folkton med "Tallarnas barr" av Ivar Widéen.

Jag förstår även dem som tycker att Sharón Clark liknar Deborah Brown, som var i Varberg 2006. De har båda fylliga röster, ett kontrollerat vibrato, en naturlig frasering och god publikkontakt.

Sharón Clark charmade publiken i Härnösand | ORKESTERJOURNALEN (SE)

METROPOL | Härnösand, Sverige | 14 September, 2016 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Olofsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Sharón Clark har normalt Washington DC som bas för sitt liv men turnerar över hela USA och Europa. Hon gästar oftast metropoler som Paris och Moskva men på onsdagskvällen var hennes scen belägen på Metropol i Härnösand. Sharón gör för tillfället en turné i Danmark och Sverige tillsammans med Mattias Nilssons Trio. Mattias på piano, Hans Backenroth kontrabas och Jocke Ekberg trummor, en tajt spelande trio.

Sharón har ett brett musikaliskt register, blues, jazz, evergreens, operett, populärmusik, inget är henne främmade. Hennes röst lämpar sig väl över hela registret. Den har styrka samtidigt som hon kan uttrycka sig finstämt med precision och medryckande känsla. På Metropol visade hon upp stora delar avsitt musikaliska kunnande och vann snabbt publikens gillande. Hon bjöd på låtar som Big City, Who Will The Next Fool Be, och I Cried For You. I flera låtar övergick hon medryckande till scatsång.

Kapellmästaren Mattias Nilsson höll lågmält väl ihop sin trio och det var bara i korta moment publiken kunde ana vilken skicklig pianist han är. Det var först i ett eget solonummer, Södermalm, från senaste skivan, som han briljerade utan att behöva ta ut svängarna på pianot, verkligen ett väl sammanhållet och harmoniskt pianospel. Mattias avslöjade även att han gått på Kappellsbergs musiklinje i unga år. Hans Backenroth på bas visade som vanligt varför han är en av de bästa, lekfullt trollade han fram snabba, intensiva solon med rytmik som verkligen svänger. Jocke Ekberg på trummor spelade lyhört med variationsrik teknik.

I konsertens extranummer bjöd Mattias och Sharón på en stillsam ballad och berättade om hur de mötts i NY för ett par år sedan och då kommit överens om att skapa en turné tillsammans i Sverige. Metropols neonljus blinkade och publikens ansikten utstrålade ett starkt gillande av en mycket minnesvärd konsert.

Pangstart med Sharón Clark i höstens första måndagsjazz | SUNDSVALLS TIDNING (SE)

E-STREET | Sundsvall, Sverige | 12 September, 2016 | SUNDSVALLS TIDNING (SE) - Hans-Erik Bergman

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter. Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´ Blues, By The Time I Get To Phoenix, Big City, Social Call, I Just Dropped By To Say Hello och duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark. Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.

Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!

ORKESTERJOURNALEN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

ORKESTERJOURNALEN (SE) - Dan Backman / 2016.09, #4

Mattias Nilsson är en rutinerad pianist. Började spela redan som fyraåring och ackompanjerade operettsångerskan Sonja Stjernquist när han var åtta. Sedan dess frilansande med olika konstellationer och inom olika musikaliska idom.
  Allt detta hörs när han nu debuterar som solopianist. Det är precis här, i den eklektiska blandningen, Nilsson har sin styrka. Vare sig tangenterna vandrar i svensk folkton, klassisk musik, pop, psalm eller jazz är han briljant och elegant och, inte minst, känslig både i anslag och frasering. Jag kan sakna temperament och originalitet – det är lätt att associera till pianister som Jan Lundgren och Steve Dobrogosz – men när han tolkar Wilhelm Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka faller allt på rätt plats.

SALT PEANUTS (NO) - ‘Dreams Of Belonging‘

SALT PEANUTS (NO) -  Jan Granlie / 2016.08.26

Den svenske pianisten Mattias Nilsson tar sjanser når han går i studio for å gjøre en soloinnspilling. Han begynner like godt med låtren «Folk Melody From Västmanland», som starter med den svenske nasjonalsangen «Du gamla, du fria», før den glir over i folkemusikkjazzen, og tilbake til nasjonalsangen igjen. Alt i en litt jazza utgave, som nok ville fått en del puritanere til å se rødt, som når Arne Domnerus spilte den norske nasjonalsangen «Ja, vi elsker» I Molde Domkirke for en del år siden. Men det er mulig svenskene er mer romslige enn man var på nordvestlandet av Norge på den tiden. Vakkert er det uansett

Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal være.

Vi får noen av hans egne låter, pluss låter av Ivar Widéen («Serenade»), Thore Svanerud («Södermalm»), en lys sommerkveld i Stockholm, som tar temperaturen på byen en varm sommerkveld på den perfekte måten, John Hartford («Gentle On My Mind»), William Peterson-Berge («At Frösö Church») og Oscar Almfeldt («Day By Day»).

Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.

Nilsson kommer opprinnelig fra Karlskrona, og er født i 1980, men med denne innspillingen markerer han at han har hele Sverige som inspirasjonsfelt. I tillegg er det fint å høre en såpass ung musiker spille så erfarent som han gjør her.

Et fint, nytt bekjentskap, som jeg gleder meg til å høre mer fra.