Skånsk jazzpianist med lysande framtid | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 2 Mars, 2013

 Skånsk jazzpianist med lysande framtid

Mattias Nilsson är jazzpianist på heltid med hela världen som arbetsplats. På tio år har han blivit en av svensk jazzmusiks verkliga påläggskaviar.

- Jag märker klart och tydligt att jazzen just nu upplever en renässans, säger pianisten Mattias Nilsson med ett stort leende. Det kommer fler och fler yngre människor på konserterna, och jag tror att många i dag vill höra musik som spelas ”på riktigt”. I en studio kan man lägga till och dra ifrån, men på scenen måste man hela tiden visa vad man verkligen kan.
  Mattias Nilsson, född i Karlskrona för 32 år sedan, uppvuxen i Bjärred och numera bosatt i Limhamn, bör veta vad han talar om. Sedan snart tio är han jazzpianist på heltid.

Att Mattias blev musiker är knappast någon tillfällighet. Pappa Jan-Åke är lärare vid musikhögskolan i Malmö och Mattias var inte mer än en tvärhand hög när han klev upp i pappas knä och började klinka på flygeln där hemma. På det viset fortsatte det. Och ungefär samtidigt som Mattias började skolan började han ta regelbundna lektioner – för pappa givetvis.
  - Vi spelade all möjlig musik tillsammans, berättar Mattias. Klassiskt och schlagers om vartannat. Speciellt minns jag att pappa brukade spela Karl Gerhards gamla 20-talshit ”Jazzgossen”. Men jag hade lite svårt att hålla mig helt och håller till det som stod i noterna och tyckte att det var roligt att brodera och improvisera. Det var väl så det började, det där med jazzen.

Det nilssonska hemmet i Bjärred var fyllt av musik. Av alla sorter. Ena stunden snurrade en skiva med Oscar Peterson på grammofontallriken och nästa något med Elvis Presley.
  Sin officiella debut som konsertpianist gjorde Mattias redan som nioåring. I Bromölla, närmast bestämt, då han ackompanjerade Sonja Stjernquist i ”Idas sommarvisa”. Och så fortsatte det, kan man säga, även sedan Mattias hade växt ur barnskorna. Namnet Mattias Nilsson dök alltså upp i alla tänkbara, och ibland även otänkbara, sammanhang. Han spelade pop, rock , gospel – och jazz förstås. Huvudsaken var att det svängde och att han hade roligt.
  Men numera är det jazzmusik som gäller för hela slanten. Inget annat. Och bland Mattias många ledstjärnor hittar vi storheter som Art Tatum, Oscar Peterson, Fats Waller, Dave McKenna och Brad Mehldau. Plus vår svenske pianogigant Bengt Hallberg. Kort sagt sådana musiker som man blir glad av att höra, och som det svänger ordentligt om. Av dem har Mattias lärt sig det mesta.
  - Ja, så är det, tillstår han. Efter att ha pluggat på jazzlinjerna på tre olika folkhögskolor, Härnösand, Bollnäs och Fridhem, fick jag för att mig att jag skulle studera vidare på Musikhögskolan i Malmö. Varför vet jag inte riktigt, men jag sökte i alla fall och kom in. Men när jag fick beskedet som sa att jag var antagen, så tackade jag nej. Det var ”verkligheten” som gällde, jag ville ut och spela helt enkelt och finna mitt eget sätt att ta mig fram.

På den vägen är det. Tufft förstås, men roligt och ständigt lärorikt. För det mesta hör man kanske Mattias i olika triosammanhang, men allt som oftast dyker han även upp som solopianist i kyrkor och olika konsertsalar.
- Min repertoar är lite annorlunda när jag framträder på egen hand. Då spelar jag gärna folkvisor och kompositioner av svenska tonsättare. Sådana som Lars Gullin och Nils Lindberg. Och kanske ett eller annat av det jag själv har skrivit. När jag jobbar med trio blir det för det mesta den genuina jazzrepertoaren som gäller och givetvis också diverse smakprov ur den amerikanska sångboken. Men jag gillar verkligen att spela helt på egen hand. Då är man fri och har ingen annan än sig själv att lita på.

Mattias Nilssons almanacka börjar se ganska fulltecknad ut för resten av året med noteringar om festivalframträdanden och konserter lite varstans i landet. Och i höst är det dags för en turné tillsammans med Stockholmsvibrafonisten Roger Svedberg, tenorsaxofonisten Jesper Thilo, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Bengt Stark. Bland annat lär jazzklubben i Höör få besök av just den stjärnkonstellationen. Men något så udda som en spelning Mattias hade i maj 2011 är inte i sikte. Inte ännu i alla fall.
  - Ja, den var ju lite annorlunda, skrattar han. Jag blev inbjuden av Svenska Ambassaden i Santiago att spela när vår svenske statsminister gjorde sitt första officiella besök i Chile. Men det var faktiskt inte första gången jag framträdde i Chile. Jag var där både några år tidigare och på nyåret 2011.

Mattias har dragit igång åtskilliga lyckosamma projekt i Malmö genom åren. Mellan 2006 och 2008 kunde man, till exempel, höra honom och hans musicerande gäster en gång i veckan på Hotell Savoy. Givetvis stod the ”Stompin´ at the Savoy” på affischerna. Och sedan bara några veckor tillbaka bjuder han på söndagsjazz på Ribersborgs Kallbadhus under rubriken ”Concerts by the Sea”.
  - De flesta söndagarna framöver kommer jag att var där med min trio, en gästsolist och den kände Peter Parnestam, som ska vara discjockey, innan vi avlöser honom med en timmes levande jazz. Lite opretentiös, svängig underhållning alltså till en måttlig entréavgift.

Triojazz av bästa märke | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

HÖÖRS GÄSTIS | Höör, Sverige | 16 November, 2012 | SKÅNSKA DAGBLADET (Sverige) – Jan Olsson

Kristin Korb (bas, sång) Mattias Nilsson (piano), Pelle ”Trazan” Jonasson (trummor)

Triojazz av bästa märke
  Först Zlatans fenomenala mål på England och sedan Mattias Nilssons, Kristin Korb och ”Trazan” Jonasson i Höör. Vilken vecka!
  Att Mattias Nilsson är en sjusärdeles fin jazz fin jazzpianist kände vi till förut.
Men att han kunde nå sådana höjder som han gjorde i fredags kväll på ett fullsatt Gästis i Höör, där föreningen Höörs Jazz håller till för det mesta numera, visste vi i ärlighetens namn inte. Men nu vet vi. Idéerna tycktes stå i kö, den ena mer raffinerad än den andra. Och svängde gjorde det, så till den milda grad att det gick vågor i kaffekopparna och vinglasen. Anledningen till all oförfalskad spelglädje och inspiration var, åtminstone delvis, USA-importerade basisten och sångerskan Kristin Korb, skolad av ikonen Ray Brown och sedan en tid bosatt i Köpenhamn.

Trion bjöd på ett synnerligen varierat program. Gamla hederliga (?) standarlåtar, som till exempel en halsbrytande version av Fred Roses ”Deed I Do” och en andlöst vacker tolkning av Leonard Bernsteins ”Lucky to Be Me”, blandades med originalkompositioner och en del alltför sällan spelade jazzalster. Till den senare kategorin hör Nils Lindbergs tonsättning av William Shakespeares dikt ”Shall I Compare Thee to a Summer´s Day”, som i Nilsson finstämda arrangemang var en av kvällens absolut höjdpunkter.
Svåra att glömma är också Mattias två egna opus, den innerliga ”Hymn to Love” och folkvisebetonade ”Spirea”. Annat godis i den innehållsrika kompotten var Neal Heftis storbandslt ”Whirly Bird”, som för ovanlighetens skull avverkades på trio och med utmärkt sång och egenhändigt författade text av Korb. Naturligtvis hade hon även textsatt Eddie Davis häftiga tenorsaxsolo från originalinspelningen med Count Basie. Det var nästan så att man tappade andan av att bara lyssna.

Uppenbarligen trivdes de tre musikanterna lika mycket med varandra som vi med dem. Samförståndet var totalt och att se och höra hur Korb och den oerhört inspirerade Jonasson byta idéer med varandra var en sann fröjd. Det intuitiva samförståndet mellan Korb och Mattias Nilsson i duoversionen av Richard Rodgers och Larry Harts vackra ”My Romance”, som avslutade konserten, var också något som sent ska glömmas. Efter den stod publiken upp och jublade.

Efter den drygt två timmar långa festen skakade en av styrelseledamöterna i arrangerande Höörs Jazz på huvudet och frågade sig själv och oss som stod i närheten: ”Var månne inte detta en av de bästa konserterna vi någonsin har haft?” Jo, förmodligen var det så. Personligen kan jag i alla fall inte minnas att jag har känt mig lika upprymd i Höör sedan Gary Burton gästade klubben och drygt tjugo år sen. Det skulle möjligen ha varit vid Basie-bandets besök ett par år senare…

MATTIAS NILSSON – En pianist som berör | LÄST OCH HÖRT I HÄNGMATTAN (SE)

LÄST OCH HÖRT I HÄNGMATTAN (SE) – Iwan & Margareta Morelius / 2011.06

 MATTIAS NILSSON – En pianist som berör

Jag och min hustru Margareta har ett långt liv i jazzens tecken bakom oss. Vi har spisat många av de största, vi har samlat deras plattor. Några har vi haft nöjet att spisa live andra enbart på platta eller film. Ett fåtal tillhör våra favoriter och några av dem har vi fått nöjet att träffa in person. Exempel på dessa är Charlie Norman, Lars Sjösten, Gunnar Bergsten.

Det är ett sant nöje att lägga till unge pianisten Mattias Nilsson, som vi hade det stora nöjet att få spisa och träffa på gemytliga krogen Tuna Krog sommaren 2010, där han spelade tillsammans med basisten Lasse Lundström. Under några minnesvärda och oförglömliga kvällar kunde vi sitta och njuta av avspänt och så njutbart piano- & basspel över en kall öl.

För några veckor sedan fick vi ett e-mail från Mattias där han skickade några smakprov på sitt pianospel. Han spelade då ett antal psalmer samt svensk folkmusik. Sedan dess spelar vi dessa två smakprov som frukostmusik varje morgon och vi kan garantera att en bättre start på dagen kan man sällan få.

I vårt tack-mail passade vi på att fråga Mattias vilka plattor han spelat in och fick till vår stora förvåning veta att han hittills inte hade spelat in någon skiva, men att det givetvis fanns i hans planer. Vi tyckte då att en intervju kunde vara på sin plats och den kommer här åtföljd av ett antal foton samt tips var på webben man kan lyssna på Mattias idag. Plattorna kommer, det är vi övertygade om.

HM: HÄNGMATTANS redaktörer
MN: Mattias Nilsson

HM: Du är född 1980 och får väl räknas som en ung pianist, men med lång erfarenhet. Du föddes i Karlskrona men har växt upp i lilla skånska orten Bjärred. Kan Du berätta lite om Din barndom och hur pianot kom in i ditt liv.

MN: Familjen med mamma Maj-Lis och pappa Jan-Åke flyttade till Bjärred 1983, då även min lillasyster Amanda föddes. Idag kan jag inte tänka mig en bättre barndom och uppväxt än just Bjärred. En liten växande ort som jag gärna återvänder till.
  Musiken kom smygandes in i mitt liv mer eller mindre omedvetet eftersom min pappa Jan-Åke Nilsson är klassisk pianist men även en gehörsmusiker (med absolut gehör). Som liten satt jag i hans knä och ”spelade”, eller rättare sagt bankade på tangenterna för att sedan fascineras av dessa ”(o)-ljud” som instrumentet frambringade. Så det var på den vägen jag introducerades in i musiken och pianots underbara värld. När jag sen lärde mig att gå så föll det sig naturligt att klättra upp på pianopallen och på egen hand utforska pianots möjligheter och på den vägen är det än idag. Skillnaden idag är att jag inte behöver klättra upp på pallen.

HM: Var dina föräldrar jazzintresserade?

MN: Mest pappa, men jag tror även mamma har lärt sig att tycka om jazz mer och mer. Hon tycker om när det svänger; och vem gör inte det.

HM: Hade du tidigt några speciella favoriter eller någon särskild typ av jazz? Tradjazz, New Orleans, Be-Bop, Swing???

MN: Utan att veta varför så berördes jag tidigt av den typ av jazz som är utåtriktad, melodisk och som helt enkelt bara svänger. Jag tror vi skulle kunna kalla det Be-Bop och Swing. Den stilen gick rätt in i den lilla sjuåringens kropp.
  Kanadensaren Oscar Peterson var och är fortfarande en oerhörd inspiration för mig. Det är någonting i hans spel som är så ”direkt” på något sätt. Jag blir alltid glad!
  Elvis Presley är en annan inspiration fast i en helt annan genre och Jussi Björling såklart.
  Jag ser bra musik som bra musik oavsett genre. Berörs jag av det, räcker det för mig.

HM: Sedan vi träffade dig har vi hört och läst om “Stompin´ at the Savoy – Live Jazz with Mattias Nilsson and guests”, på Savoy i Malmö. Berätta lite om det.

MN: Det var ett första försök från min sida att väcka liv i ett ganska dött jazz-Malmö. Hösten 2006 började jag att spela på trio med René Sandoval och Roger Berg på Café Rasoir på hotell Savoy varje vecka. Vi spelade jazz med rötterna i traditionen med fokus på sväng och spelglädje. Totalt blev det 53 konserter framtill sommaren 2008. Det var riktigt roligt och det fanns ett akustiskt piano där vilket gjorde att det hela kändes på riktigt.
  På tal om ”på riktigt” och akustiska klaviaturinstrument är det för mig helt obegripligt varför man idag sällan hittar riktiga instrument på fler ställen som erbjuder live jazz. Idag kan du i princip hitta ett akustiskt piano gratis på en annonssida på internet. Det enda du behöver göra är att åka och hämta pianot och eventuellt stämma det. Sen är det klart! Mycket billigare än ett plastigt elpiano.
  När jag var i Paris fanns det pianon eller flyglar på alla restauranger som hade levande jazz. Men det är klart, där har man även insett värdet i ”äkta vara” och känslan för helheten på ett helt annat sätt än i Sverige.

HM: Berätta också lite om “Classic Jazz” med vokalisten Elin Wrede.

MN: Elin och jag träffades på Bollnäs folkhögskola i Hälsingland 2001 och när hon sedan flyttade till Malmö återupptog vi kontakten. 2006 ställde vi upp i tävlingen ”Svensk klassisk Jazz” och tog hem segern till Skåne för första gången, med både juryns och publikens röster.

HM: Du har vunnit en hel del fina priser. Var det tillsammans med din trio?

MN: Det har varit mer utmärkelser eller stipendier som jag har tilldelats för sådant jag har gjort på egen hand.

HM: Berätta lite om ditt jazzprojekt kallat “The Way WE Play - jazz club”.

Jag startade ”The Way WE Play” parallellt med gigen ”Stompin´ at the Savoy” hösten 2007. Det var en jazzklubb med följande upplägg: konsert med ett huskomp och eventuellt inbjuden gäst, sedan jamsession och sist nattklubb med musik som soul, funk, jazz och brasilianskt.
  Jag ville förena kreativa människor över alla åldrar och gränser, genom att skapa en mötesplats för live jazz genom konsert och jam session där olika musiker möts och spelar tillsammans. Det blev verkligen ”the place” i Malmö och åldern varierade från 18 till 75 år och alla trivdes. Det handlade om kärlek till musiken, gemenskap och om att träffa trevliga människor. Det var verkligen unikt. Förutom att medverka på scen gjorde jag även allt runt omkring som PR, bokningar osv.

HM: Hösten 2009 spelade du tillsammans med basisten Lasse Lundström (som vi träffade på ön Ven i somras), danska tenoristen Jesper Thilo och den legendariske storbandstrummisen Butch Miles på Malmö konserthus och gjorde stor succé i. Berätta!

MN: Det började (som det nästan alltid gör) med ett telefonsamtal: Hej, Butch Miles kommer till Malmö och vi undrar om du skulle kunna tänka dig att spela en ”smallgroup”-avdelning med honom, Jesper Thilo och Lasse Lundström? Vad svarar man ?! Det vore jätteroligt. Dags att börja öva, eller i alla fall kolla in ett hundratal eventuella standards som skulle kunna tänkas dyka upp. Konserten gick i alla fall fint och var en enorm kick för mig.

HM: I januari i år återvände du till Chile, där din musik blev mycket uppskattad. Du berättade också att du spelade när vår statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde statsbesök helt nyligen i maj månad i år. Hur kändes det?

MN: Det kändes fantastisk att som jazzmusiker från Sverige bli inbjuden av den Svenska Ambassaden i Santiago. Jag blev mycket varmt mottagen av Ambassaden och kommer i fortsättning att försöka göra en Chile-turné varje år i januari (då det är sommar där). På mina utlandsturnéer har jag med mig svensk musik som jag spelar tillsammans med musiker bosatta i det land jag åker till. Eventuellt blir det en skiva med svensk musik på nästa turné i Chile. Jag gillade verkligen den fusion som uppstod när vi spelade den svenska musiken jag hade med mig. Musikerna där tillförde en annan ljusare och lättare dimension till det i många fall melankoliska Skandinaviska vemodet.
  Det var även skönt att slippa allt pappersarbete för att söka pengar från byråkratiska instanser. Så bättre kunde det faktiskt inte bli tycker jag. Jag var även i den norra delen av landet i staden Copiapó och spelade i stadshuset.

HM: Hur kommer det sig att du inte har spelat in några skivor? Jag tror det är många som skulle vilja ha en Mattias Nilsson skiva i sin skivsamling.

MN: Det är faktiskt ganska enkelt. Med det hektiska schemat som entreprenör kombinerat med heltidsfrilans har det helt enkelt inte funnits tid. Sen har jag inte heller vetat vad jag skulle spela och vilken sättning. Jag älskar t.ex. att spela solopiano. Att göra en platta bara för att ha något att sälja känns inte så angeläget för min del. Det ska vara ärlig musik från hjärtat som jag verkligen känner för, så därför har det tagit lite tid. Men det är på gång. Allt har sin tid.

MALMÖFESTIVALEN, 2010 | SYDSVENSKAN (SE)

MALMÖFESTIVALEN 2010 | Swingtältet - Malmö, Sverige | 24 Augusti, 2010 | SYDSVENSKAN (Sverige) – Alexander Agrell

 Jan Harbeck (tenorsaxofon), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Jonas Holgersson (trummor)

Gissningsvis har ingen jazzmusiker lirat mer i Malmö med omnejd de senaste åren än pianisten Mattias Nilsson. Och lika säkert kommer Nilssons distinkta, utåtriktade stil delvis ur viljan att gå igenom och nå fram, även på sorlande restauranger och klubbar.

Nilsson är en kul och underhållande artist, som gillar sväng, melodi och effektiva riff och gärna håller fast och bearbetar en slagkraftig tonbit i solona. Logiska improvisationsupplägg och smak för ackordsolon ingår också i hans arsenal.

I swingtältet hos föreningen Malmö jazzhouse mötte pianisten nu den prisade dansken Jan Harbeck , en swingrotad och tonrik tenorist och en musikalisk själsfrände. Harbeck hämtade låtar från jättarna Young, Hawkins och Webster, lanserade långa eleganta tonserier som alltid gick jämnt upp på slutet och visade även bra udd och attack. Utmärkt komp från Castell och den trum-melodiöse Holgersson. Rappt pulserande ”I Found a New Baby ” blev en särkskild godbit från hela gänget.

Drömmer om egen trio | LOMMABLADET (SE)

LOMMABLADET (SE) - Åsa Meierkord / 23 December, 2008

 Drömmer om egen trio

Jazzpianist är årets kulturpristagare

MUSIK. Pappa Jan-Åke Nilsson insåg ganska snart att sonen inte riktigt ville spela det som stod i noterna. Det var roligare att improvisera. Nu väntar Berlin för musikern från Bjärred.

Han började spela piano redan som fyraåring. Lärare var pappa Jan-Åke Nilsson, klassisk pianist, som undervisade sonen fram till att han började gymnasiet på Spyken i Lund.
Efter gymnasietiden gick han tre olika folkhögskolor med jazzinriktning. Mattias Nilsson är dock av uppfattningen att det viktigaste i musiken inte går att lära sig via institutioner.
- Man måste själv leta reda på det man vill spela och lära sig hantverket innan man utforska det.

Eget band
Med sitt eget band Kontur har han bland annat spelat sitt eget material. ”Där gatorna inte har några namn”.
Låtarna var uppbyggda som ett soundtrack till en film.
- Det gör det mer lättillgängligt för en publik, berättar Mattias Nilsson.
Bandet ligger i träda för tillfället. Under ett år har Mattias Nilsson arrangerat jazzkonserter på klubben ”The way we play” i Malmö.

Pianist på hotell
I dagarna avslutade han också sitt engagemang som pianist på hotell Hilton, där han tillsammans med Niklas Fredin, sång och flygelhorn, har spelat två kvällar i veckan.
- Spelar man i stort sett samma låtar 20 gånger i månaden, blir det mycket som ett vanligt jobb, jag längtar efter att få spela med ett mer personligt uttryck.

Till Berlin
  De 20 000 kronor som han fått i prispengar, tänker han använda till att utveckla sitt spelande.
  Alltså avvecklar han sina engagemang på hemmaplan framöver för att bege sig till Berlin för att spela.
- Jag vill kunna stanna och inte veta att jag har saker hemma som jag måste göra.
Även New York finns i framtidsplanerna liksom en egen trio.
- Drömmen hade varit en egen trio med eget sound, piano, bas och trummor, det är lagom mycket folk, säger Mattias Nilsson och ler.

PERSONLIGT

Namn: Mattias Nilsson
Född: 1980
Uppvuxen: Bjärred.
Favoritlåt att spela just nu: Charlie Chaplins ”Smile”.
Förebilder: Lars Jansson, Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau.
Gör på fritiden: Umgås med flickvännen.
Vad skulle du vara om du inte vore pianist: Fotograf.

Mattias Nilsson lekte sig in i musikvärlden | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

Skånska Dagbladet (SE) - Håkan Jacobsson / 2008.12.15

Så här års delar kommuner landet runt ut sina kulturpriser. Så också Lomma
– som valt att ge sitt till en Malmöbo. Dock en någorlunda nybliven sådan; den största delen av sitt liv har Mattias Nilsson bott i Bjärred, dit han kom från Karlskrona, bara tre år gammal. Han belönas med 20 000 kronor i julklappspengar mycket för att han drivit jazzklubbar, som gett nya spelmöjligheter åt musiker i regionen. Det är den svarta amerikanska musiken som är hans hemmaplan. Jazz, blues, gospel. Hans huvudinstrument är piano, men under resans gång har han också hunnit bekanta sig med kontrabas, trummor, trumpet och gitarr.

Hans far är pianolärare. Då kan barnen göra på två sätt
– antingen tar man efter eller så gör man något helt annat. Mattias Nilsson började tidigt sitta vid pianot i pappas knä och lyssna och titta och han var bara 3-4 år när han själv började spela.
– Söndag eftermiddag varje vecka var det lektioner. Och han hade knappt nått skolåldern när han började lämna notbilden och improvisera, spela efter eget huvud. Sedan har musiken alltid varit med. Under högstadiet prövade han att spela trumpet, under gymnasietiden på Spyken i Lund testade han trummor och elbas. Efter gymnasiet flyttade han till Härnösand, där han gick på folkhögskolans afrolinje, fortsatte till folkhögskolorna i Bollnäs och Svalöv.

Han sökte också till Musikhögskolan
– mest för att det skulle så vara, har han förstått efteråt. För när han kom in bestämde han sig för att tacka nej.
– Jag kände så klart att jag inte skulle gå någon skola. Jag ville gå en annan väg, söka kunskap från andra källor.
– Ville jag satsa på musik på heltid var det lika bra att genast börja i den verkligheten. Det handlar om att skaffa kontakter och visa att man finns och vad man kan. Och i många fall om att skapa sina egna jobb. Han sökte sig till måndagsjammen på Pickwick i Malmö.
– Det var där jag började komma i kontakt med lite Malmöfolk. Där var soul i luften, där hände oförutsägbara grejor. Han drog i gång jazzklubben “Stompin' at the Savoy” på Café Rasoir och sedan “The Way We Play”, som först höll till på Djäknegatan, senare på Adelgatan.

Nu är klubben hemlös igen, och Mattias Nilsson har inte riktigt bestämt sig för om han skall jobba för en fortsättning.
– Jag känner så många talanger i Malmö och vill låta omvärlden veta vad som finns. Men detta tar mycket kraft att hålla i det själv. Just nu har han i alla fall en hel del jobb vid datorn med att dokumentera det som varit på klubben, med texter och bilder. Den fasta punkten i arbetslivet just nu är “Jazz at Hilton” på onsdagar och fredagar. Därtill kommer konserter och andra spelningar, solo eller i olika grupper. En del studiojobb blir det också
– närmast i almanackan ligger inspelningar med flickvännen, som är sångerska. Han kan lyssna på såväl Sinatra och Stevie Wonder som Elvis och Jussi Björling. De där eviga ögonblicken kan uppstå i vilken genre som helst. Men han nämner Oscar Peterson som en stor inspiration. Han berättar att han just nu håller på att rensa i tillvaron.
– Mest materiella ting, jag vill göra mig av med saker som jag inte behöver i mitt liv. Ge bort böcker, sälja grejor. Människor är ändå det som ger mest.

På önskelistan finns att han skulle vilja tillbringa mer tid ute i naturen och att bli flitigare när det gäller motion. Den kommande helgperioden tänker han ägna åt att försöka skriva egen musik. Hur den skall låta vet han inte riktigt.

– Jag skall umgås med instrumentet, det får vara utgångspunkten. Vi får se vart det leder.

Kalendern knökfull av jazz | SYDSVENSKAN (SE)

SYDSVENSKAN (SE) - Alexander Agrell / 23 Augusti, 2008

Kalendern knökfull av jazz

Mattias Nilsson har valt att livespela sig fram istället för att gå musikhögskolan. 

Landsändans flitigaste jazzmusiker? Sätt ett par tangenter på Mattias Nilsson.
Varje månad i år har Malmöpianisten haft drygt femton spelningar och i augusti blir det ännu fler. Närmast ska han på torsdag lira på den egna jazzklubben The Way We Play på Adelgatan 2 i Malmö.
- Varje kväll vill jag få ut något oväntat, skapa något unikt. Och helst beröra någon med det jag spelar, ge lite kraft och positiv energi.
Mattias Nilsson, uppvuxen i Bjärred, odlar i den stora klassiska jazzpianotraditionen från förebilderna Art Tatum, Teddy Wilson, Oscar Peterson och Bill Evans. Han vill bygga spelet utifrån en stark och drivande vänsterhand, månar om melodierna och spelar gärna standardlåtar.

Ovanlig karriärväg
Däremot är Mattias Nilssons ”karriärväg” lite ovanlig såhär i 2000-talet. Han kom in på musikerlinjen på musikhögskolan, men tog sedan beslutet att inte börja där, utan i stället livespela sig fram.
- När man gått ut musikerlinjen efter fyra år får man ett papper på sin examen. Men det papperet säger inget om vad man egentligen kan, vad man kan prestera i den här verkligheten, på klubbarna.
- På ett jam hör man direkt vad en musiker går för och om det är någon man skulle vilja lira med. Och om man själv märker att man inte kan en låt smyger man hem och pluggar in den till nästa jam.
Fast tränat har inte Mattias Nilsson gjort på länge nu. Olika slags spelningar inför publik fyller hans kalender alldeles tillräckligt bra.
- Det har blivit svårare och svårare att sätta sig ned hemma och öva, ler han. Fast å andra sidan har jag lärt mig att betrakta mig själv utifrån och se vilka kvaliteter jag har och inte har. Ungefär som en manager.
Mattias Nilsson har blivit en jam-generator i Malmö. I oktober förra året drog han igång The Way We Play på Buddha Lounge på Djäknegatan, vilket betydde konsert och jamsessions varje vecka. Senare under säsongen flyttades det hela till Adelgatan och bakades på med den nya klubben Get Down med inriktning på soul, funk jazz och latin modell 70- och 80-tal.

Fylla en lucka
Jazzkvällarna har alltså även givit utrymme åt en rad andra musiker.
- Det känns inte som om jag vill hitta ställen där jag själv kan spela hela tiden, säger Mattias Nilsson. I stället handlar det om att ett nytt spelställe ska fylla en funktion i stans jazzliv.
Jammen ger god utdelning i publik, men har inte direkt fått Mattias Nilssons plånbok att koka över. Belöningen ligger i musiker, Mattias överlevnad säkras av andra slags pianojobb.
Under hösten ska Mattias Nilsson bland annat turnera i Italien med Joe Spinaci Combo och spela två kvällar per vecka på hotell Hilton med trumpetaren och sångaren Niklas Fredin. Och så ska han förgylla Grand i Lund under jazzpartyt.
- Jag har skrivit en del tidigare, men annars inte fokuserat på att göra min egen musik, säger Mattias Nilsson. Det kräver mycket tid att hitta sin egen röst. Jag skulle vilja göra en platta också, gärna en dubbel med både ett soloalbum och en trioplatta.

Vattenhål för jazztörstiga | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 28 Juni, 2008

Vattenhål för jazztörstiga

Varje torsdagskväll slinker en rad jazztörstiga Malmöbor diskret in genom en oansenlig dörr på Adelgatan. Det är mörkt därinne, så mörkt att det tar ett litet tag, innan man hittar den gamla knarriga trappan som leder upp till The Way We Play, stans enda ”riktiga” jazzklubb.

Jazzkvällen. / När man väl har kommit upp och konstaterat att det är nästan lika mörkt där, tar man några kliv åt vänster och finner en lång bardisk på sin enda sida och några småbort på den andra. Och allra längst fram i lokalen, på något som i nödfall kan kallas estrad, står en svart flygel.
  Vid flygeln sitter, som alla torsdagskvällar, Mattias Nilsson, Malmös senaste stjärnskott på jazzhimlen. Runt sig har han denna afton samlat basisten Lasse Lundström , trummisen P-A Tollbom och två saxofonister, Ed Epstein och Mattias Carlson.
  Tillsammans kallar de fem sig Malmö Jazz All-Stars, för något ska man ju heta.

Nästan fullsatt
Trots att man alldeles nyss har slagit upp portarna när Skånskan gör entré, känns det som om det redan är nästan fullsatt.
  Men ett hastigt överslag ger vid handen att vi nog inte är mer än ett drygt femtiotal entusiaster. Fast vi blir snabbt fler. Det känns på både temperaturen och stämningen. ”Ett hundratal kan vi nog klämma in”, tror Mattias. Åtminstone om man tränger ihop sig lite grand.
  På estraden spelas det jazz av 50- och 60-talsmodell för glatta livet, och stämningen verkar vara lik hög bland musikerna som hos den påfallande unga publiken.
  Numer brukar ju just jazzpubliken vara tämligen ålderstigen. Men inte här alltså, på The Way We Play. ”Det känns lite som en filial till Musikhögskolan”, konstaterar en av mina bordsgrannar.
Musiken som bjuds är av hög klass. Både Epstein och Carlson verkar vara uppfödda på den lite moderniserade bebopjazz som skapades av giganter som Hank Mobley, Thelonious Monk och Sonny Rollins. Fast man sticker förstås emellan med en och annan standard, till exempel Irving Berlins ”Remember” och Walter Gross outslitliga ”Tenderly”. I just ”Tenderly” spelar förresten Carlson klarinett. Annars alternerar han mellan tenor- och barytonsaxofon, precis som Epstein, denna fantastiske ädelmusikant som alltid tycks vara på topp.

Säkerheten själv
Nilsson spelar också några solokorus här och var och briljerar med blockackord som skulle kunna göra det flesta av hans kollegor gröna av avund. Lundström är, som alltid, säkerheten själv och svänger mer än de flesta basister i detta land och Tollbom lyssnar, driver och kompletterar. Han tillhör det lilla fåtal trummisar som verkligen spelar på sitt instrument.
  - Ungefär så här är det varje torsdag förklarar Mattias Nilsson. - Vi – alltså jag och de musiker jag samlat ihop för kvällen – ger först en konsert. Sedan bjuder vi upp alla som vill vara med och jamma. Och det kan bli många det, innan vi lägger av frampå småtimmarna.

Snabbt bortmotad
Just den här kvällen, i torsdags alltså, blev Mattias själv lika snabbt som vänligt bortmotad från pianopallen av Mathias Landaeus så snart jammet kom i gång. Uppklivande på estraden kom också gitarristen Krister Jonsson och rev av en rykande ”Bye Bye Blackbird”, innan det var dags för eder utsände att själva säga ”Bye, bye”.
  - Jag drev min jazzklubb, The Way We Play, på ett annat ställe i stan tidigare. Men det strulade tyvärr till sig och jag blev husvill. Men så dök Vasil Dimovski upp alltså han som äger fastigheten vi håller till i nu, och erbjöd mig generöst att komma hit. Vi flyttade in i mars, möblerade om lite grand och har nu en ganska perfekt lokal, tycker jag. Här ska vi hålla till varje torsdagskväll hela sommaren. Och sen också, hoppas jag. Ingen rast, ingen ro. Det måste ju finnas någonstans för alla jazzmusiker och spisare att ta vägen.
- Idén bakom konceptet The Way We Play är att samla jazzmusiker från regionen och ge dem möjlighet att göra ”sin grej”. Så här kan det blir både swing, blues och bebop. Det ska vara variation i konfekten, och jag tycker att det är viktigt att alla kommer ihåg att verbet ”play” inte bara betyder ”spela” utan också ”leka”.

Skänker till cancerfonden
När höstmörkret så småningom faller kommer Mattias Nilsson inte bara att glädja Malmös jazzentusiaster på The Way We Play.
Tillsammans med trumpetaren och sångaren Niklas Fredin ska han också, från och med augusti, underhålla på Hotell Hilton varje onsdags- och fredagskväll.
- Och så ska jag spela med min trio på jazzpartyt på Grand i Lund var det lider. Tillsammans med min gode vän Helmut Kovacs, som har hjälpt mig med massor av olika saker, planerar jag också en konsert i vinter med olika sorters musik. Hela avkastningen kommer att gå till Cancerfonden har vi bestämt.

Mattias Nilsson - nästa stora stjärna | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 13 Augusti, 2007

 MATTIAS NILSSON – NÄSTA STORA STJÄRNA

Att Mattias Nilsson skulle komma att syssla med musik var på något sätt förutbestämt. Men kanske inte han skulle bli jazzpianist förstås. Farfar var kyrkosångare i Sölvesborg och pappa Jan-Åke är konsertpianist, pedagog vid Musikhögskolan i Malmö och kunde på den tid det begav sig ofta höras som operetthjältinnan Sonja Stjernkvists ackompanjatör.

Malmöbo. / Själv föddes Mattias en oktobermorgon 1980 i Karlskorna. Fast han växte upp i Bjärred och bor numera i Malmö.
På sistone har Mattias dykt upp nästan överallt där det spelas jazz. På onsdagarna brukar han återfinnas på Café Rasoir, inrymt i Hotel Savoy i Malmö, där han sitter vid pianot, leder de musikaliska övningarna och presenterar diverse gäster. För ett tag sedan gjorde han succé på Malmö Jazz / Blues Festival med sin trio, och härom veckan drog han ned applåder och bussvisslingar på Jazzfestivalen i Smyge med sitt svängiga, tidlösa spel i Roger Berg Big Band. Och alldeles nyss kom han hem från den stora Jözzejassen i värmländska Arvika, där han medverkade i Joe Spinacis Brookolino Orchestra. Strax innan sommaren bröt ut - i den mån den nu gjorde det – for han dessutom, tillsammans med den på sistone mycket uppmärksammade basisten René Sandoval, på en tur till Chile. Femton konserter på sjutton dagar hann han med, de flesta i Santiago.
- Det är full fart hela tiden, konstaterar Mattias. Och det där med Chile var förstå kul. Men tyvärr hann jag inte se så mycket av landet. Vi bara spelade, åt och sov. Så nån turistresa var det sannerligen aldrig tal om.

Inte bara jazz
Just nu handlar alltså det mesta, ja nästan allt, i Mattias Nilssons tillvaro om musik. Det finns helt enkelt inte plats för annat. Alla rycker i honom och vill ha honom med. Att påstå att han är ”het” är snarast en underdrift. Fast allt är förstås inte jazz.
- Jag gillar inte att dra gränser och hamna i något särskilt fack. Gospel och blues, till exempel, är sånt som ligger mig varmt om hjärtat vid sidan av jazzen. När jag hade kommit hem från Chile var jag i Berlin och lirade just blues med Tino Gonsalez, och det var festligt värre. Ibland jobbar jag också med Prunes, alltså Ann Marie Teinturier och Caroline Leander. Då blir det franskt för hela slanten. Så egentligen tycker jag att det gör detsamma i vilka sammanhang med spelar, bara musiken känns äkta. Men vad som fascinerar i jazzen är utmaningen, nödvändigheten att ta lite risker. Det ska alltså kännas, både för mig själv och för den som lyssnar, att det som händer sker just här och nu.

Musikalisk familj
Mattias började spela piano redan när han var så där tre, fyra år,. Men det har aldrig varit fråga om något tvång. Trots att pappa är pianist. Det är han noga med att påpeka. Allt fick komma naturligt och lustkänslan har alltid varit det som har utgjort själva drivkraften.
- Det var likadant när det gällde undervisning och skolor. Jag gick estetiska programmet på Spyken i Lund – där jag förresten hade Caroline Leander som musiklärare vilket var helt underbart – och fortsatte senare min pianoutbildning i Härnösand och Bollnäs. Sen blev de musiklinjen på Fridhems folkhögskola i två år. Men Musikhögskolan tackade jag nej till. Där passade jag inte in, tyckte jag.
När Mattias någon gång är hemma står cd-spelare på för det mesta. Den musik som kommer ut ur högtalarna kan vara av olika slag. Huvudsaken är att den äkta spelglädjen finns där. Och att det svänger! Som om Fats Waller, till exempel.
- En annan som jag ständigt återkommer till är förstås Oscar Peterson. Han har det mesta, tycker jag: tekniken, svängglädjen, värmen, elegansen och så vidare.

Finns det ingen svensk pianist bland favoriterna?
- Jovisst, det finns det naturligtvis också. Jan Lundgren är en av dem liksom till exempel Claes Crona, Jan Johansson och Bengt Hallberg. Jag önskar bara att jag hade lite mer tid över att lyssna på deras skivor.

På tal om skivor – har du inga planer på att själv spela in en cd? Många skulle säker bli glada då.
- Jo, det är klart att jag tänkter på det emellanåt. Men jag vill i så fall inte göra något som någon annan redan har gjort. Det gäller alltså att komma på något eget. Fast jag är ganska säkert på, att när det blir dags, så kommer det att bli en soloplatta. Ingen basist och ingen trumslagare alltså. Där har vi det där med utmaning igen, det är viktigt för mig.
Den som vill höra Mattias Nilsson på hemmaplan under den närmaste tiden, kan – förutom att bege sig till Café Rasoir någon onsdagskväll – besöka Swing- eller Bluestältet under Malmöfestivalen. Där lär han dyka upp i flera olika konstellationer. Men passa på, för rätt som det är försvinner han utom både syn- och hörhåll. Som lite senare i höst, till exempel.
- Javisst, ja. Då ska jag till Prag och spela blues Sir J.

Rymden vore lagom - Karin Stenström

Rymden vore lagom

  - Vi lämnar alltid fjädrar efter oss där vi har spelat, säger Mattias Nilsson och sparkar undan en grå fjäder från golvet i Svalövs bibliotek med sin sandalklädda fot. Han har precis avslutat dagens andra föreställning av Musiksagan som han framför tillsammans med Sofie Kuchler för kommunens förskolebarn. Sofie läser sin berättelse om Leo som vill lära sig att flyga och Mattias spelar den egenkomponerade musiken. Efter föreställningen bär Sofie och Mattias tillbaka kuddarna till soffan. Mörkläggningsgardinerna rullas upp med en smäll och dragspelet bär Mattias ut till bilen. Vi slår oss ner vid bibliotekets solvärmda tegelvägg medan en geting letar efter godsaker bland de vindpinade trädgårdsmöblerna.

Men det är inte barnteater som är den största musikaliska byggstenen i hans liv. Det är jazzen. Den är inte bara en födkrok, det är ett sätt att leva och har alltid funnits där. Det började vid treårsåldern, när han tillsammans med pappa lekte fram musik på gehör vid pianot hemma i Bjärred. Pappa, den klassiska pianisten Jan-Åke Nilsson, jobbar både som kyrkomusiker och lärare vid musikhögskolan i Malmö. Han lät sonen spela både på gehör och efter noter. Det viktiga var att spelglädjen fanns där och musiken var en lek. Men det var för tjugo år sen. Idag är det på allvar. Det senaste året har Mattias Nilsson spelat ihop till både mat och hyra samtidigt som han gått det sista året på Fridhems musiklinje utan att ta studielån. våren ägnade han åt att planera sommarens spelningar, och denna vecka blir nog den mest intensiva med sina tretton gig på sju dagar. Då blir det inte bara jazz. Ibland hoppar han in som kantor i Svalövs kyrka, och försöker spela psalmerna så sångvänligt han kan. Det är hans konfirmationspräst som jobbar där nu och på den vägen lyckades han få till en jazzgudstjänst i kyrkan.

På gymnasiets estetiska program i Lund testade han gospel och rock, men jazzen är överlägsen som musikalisk plattform eftersom den bygger på improvisation. Det du hör sker i just det ögonblicket, det skapas nu och låter annorlunda en annan gång. Därför är det svårt att tänka sig hur det skulle vara att spela in en skiva. En av svårigheterna just nu är att hitta andra att spela med, som är villiga att satsa lika mycket som han själv. Därför spelar han i flera olika konstellationer. I jazztrion Kontur hörs Mattias Nilssons piano tillsammans med kontrabas och saxofon. Trion Spectrum är som namnet avslöjar sammansmältningen av färger och klanger där piano, trummor och bas är ingredienserna. Husbandet på Fridhems folkhögskola är ett annat musikaliskt projekt. Eftersom vännerna bor utspridda och har andra saker än musik i sina liv så är det ofta han sköter marknadsföringen och bokandet utöver att han skriver och arrangerar musiken.
  - Vissa vill gå på skolor eller träffa sina sambos medan jag vill ut och spela hela tiden. Ibland hittar jag nya spelkompisar när jag år ute, och då händer det något. Efter fyra år på tre olika folkhögskolor finns det flera projekt som ska avslutas i höst. I lägenheten på Kvarngatan finns det filmmusik som måste bli klar och en hemsida som ska underhållas.
  - Jag måste blir färdig innan jag flyttar från Svalöv, för om jag hamnar i en stad så sugs jag in i det livet och så blir projekten inte klara. Projekten kommer med all säkerhet att bli klara, för bredvid spelglädjen finns målmedvetenheten och disciplinen. Efter gymnasiet bestämde han sig för att ägna ett helt år åt att öva på egen hand. Han gjorde ett näst intill militäriskt schema med notläsning, övningar och komponerande.
  - Det höll i två veckor, sen insåg jag att jag missat planera in min sömn och alla andra saker som man måste göra på ett dygn. Schemat skrevs om och efter ett år hade han lärt sig en hel del om hur han skulle hantera både sig själv och sitt instrument.

Det viktigaste med hans musik är att andra berörs av den, att den som lyssnar upplever något när han spelar. Upplevelsen får gärna vara andlig.
  - Jag tänker mig att musiken kan förklara sånt som vi inte kan se. Den är ett sätt att påminna oss om saker och att hitta tillbaka. Inte så konstigt att han anlitas som kantor, med den inställningen till sitt arbete. Men om han inte ägnat sig åt musik, vad hade han gjort då? Det blir tyst en lång stund. Han lutar huvudet nästan ända ner i bordet och gnider det korta blonda snagget med båda händerna.
  - Rymden vore lagom i så fall, svarar han till sist. Det måste vara nått som sätter krut på tillvaron, och det ska gärna vara nått man inte fattar.

Det oväntade svaret får sjunka in en stund medan getingen fortsätter surra, nu med sikte på det bruna teglet bakom oss. Det är ingen forskartjänst på Esrange i Kiruna han siktar på.
- Jag tror att jag skulle åka ut, uppleva rymden, liksom kolla läget lite.
Eller så skulle jag jobba på ett fik, ett intimt fik där jag kände alla gästerna och där man kunde spela musik.
Och så är vi tillbaka vid musiken och den intima jazzkänslan igen, utan att han riktigt märker det själv.

Mattias Nilsson intervjuad av Karin Stenström, Juli 2004 i Svalöv.

Mattias debuterade på dag för äldre | KRISTIANSTADSBLADET (SE)

Tunnbyskolan – Bromölla, Sverige | 1 Oktober, 1989 | Kristianstadsbladet (SE)

 Sonja Stjernqvist (sång), Jan-Åke Nilsson piano) Mattias Nilsson (piano)

Mattias debuterade på dag för äldre

Bromölla. 225 personer samlades på söndagen till samkväm i Tunnbyskolan i Bromölla. Man firade nämligen De äldres dag med sång och musik. För underhållningen svarade Sonja Stjernqvist, ackompanjerad av Jan-Åke Nilsson, f ö tidigare verskam både i Sölvesborg och Bromölla. På bilden härintill ses även Jan-Åke Nilssons son Mattias, åtta år. Han spelade också piano och det var första gången han framträdde inför en större publik.