SYDSVENSKAN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

SYDSVENSKAN (SE) - Alexander Agrell / 2016.10.20

Känsligt kombinerad folkmusik och jazz
Piano har inte alltid varit det självklara instrumentet för svensk folkmusik, om man säger så. De noter med arrangerade folkmelodier som blev populära på de borgerliga pianona under 1800-talets andra hälft hjälpte nog inte så mycket heller.

Jan Johansson ändrade ensam på detta. Efter Jazz På Svenska föll allt gnäll över kombinationen piano/folkmusik platt. Pionjär-insatsen var så tung att man tycker sig höra Johanssons eko närhelst tangenter trycks ned i en polska. Pionjären tillförde jazz. Så gör också Malmöpianisten Mattias Nilsson, solo på debutalbumet Dreams Of Belonging.

Albumet är en ballad-samling där vår nationalsång (Folkmelodin från Västmanland) möter Gentle On My Mind, Ivar Widéens folktonade Serenad, Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka och Nilssons egna kompositioner. Thore Swaneruds fina jazznummer Södermalm, med sitt lilla lån från Almost Like Being In Love, får också vara med.

Mattias Nilsson spelar smakfullt och eftertänksamt och lyfter fram melodierna mer än han improviserar. Han håller både bluesen och jazzskalorna kort och fokuserar mer på att ställa dur mot moll, på typiskt svenskt folkmusikvis. Resultatet är känsligt och vackert. Mer sånt blir det vid söndagens konsert i Bergakyrkan i Nilssons uppväxtort Bjärred.

HANS-ERIK BERGMANS BLOGG (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

HANS-ERIK BERGMANS BLOGG (SE) / 2016.10.18

I början på september i år hade jazzklubben besök av en fantastisk sångerska vid namn Sharón Clark. Hon hade ett gediget stöd i en komptrio där Mattias Nilsson satt vid pianot. Mattias, då okänd för mig, var en pianist som direkt fångade mig med sitt eleganta spel. Några månader innan hade han släppt sin första skiva i eget namn, Dream of Belonging. Ett soloalbum som lyfter fram Mattias pianistiska färdigheter i helfigur. Utan vidare jämförelse har han inspirerats och influerats av bland andra Jan Johansson och Keith Jarrett, men gått sin egen väg med låtvalet. Skivans nio spår inleds högtidligt med ”Folk Melody From Västmanland” (vår nationalsång) och avslutas med ”Day By Day” (Blott en dag). I övrigt spelar Mattias Thore Swaneruds ”Södermalm”, ”Gentle On My Mind”, Pettersson-Bergers ”At Frösö Church” och tre egna alster.

Med fint anslag bjuder han på fantasirika och melodiösa improvisationsutflykter. Hans intentioner är att fördjupa och förstärka kompositionen, att få pianot att sjunga genom att sätta melodierna i fokus. Vemodet kontrasteras mot hoppfullhet. Ett lyckat album, kontemplativt och avstressande att varva ner till. En debut med mersmak.

NORRAN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

NORRAN (SE) - Mats Åkerström / 2016.10.13

Mattias Nilsson är en pianist från Malmö som nyligen besökt Skellefteå och i somras gjorde en kyrkoturné i Norrbotten där han spelade solopiano. ”Dreams of Belonging” är en nyligen utgiven CD med bara solopiano. Sparsmakat, vilsamt och behagligt är min sammanfattning. Materialet är en blandning av egna och andras kompositioner. Inledningsspåret är Du gamla du fria som här återförts till den folkmelodi från Västmanland som den egentligen är. (Sist jag hörde den i sådana här sammanhang var väl när Gugge Hedrenius gjorde blues av den.)

Tur att man under rubriken jazz kan var tämligen vidsynt (Bra är väl det) för här får vi också höra Vid Frösö kyrka av Pettersson-Berger och John Hartfords Gentle on my mind tolkade på Mattias eget något försynta sätt. Avslutas med ”Day by Day ”som heter ”Blott en dag”… på Svenska.

Sharón Clarks fylliga röst mötte en svängig trio | HALLANDS NYHETER (SE)

VARBERGS TEATER | Varberg, Sverige | 22 September, 2016 | HALLANDS NYHETER (SE) - Martin Erlandsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Thomas Fonnesbæk (bas), Pelle "Trazan" Jonasson (trummor)

Som sista ordinarie nummer gör amerikanskan Sharón Clark en kul grej som jag inte minns att jag har hört live förut. Efter ordlösa improvisationer (scat) i "It don't mean a thing" börjar hon väva in texter ur kvällens tidigare jazzlåtar.

Som en omvänd ouvertyr återkommer "On the street where you live", "The lamp is low", "My kind of love" och den komiska bluesen "You don't have to be brilliant" (av kompisen Felicia Carter), anpassade till Ellingtons klassiska melodi.

En passande avslutning på en rakt igenom trivsam konsert där pianotrion sätter tonen med en mysigt svängande "The good life". Mattias Nilsson satsar på lagom publikfriande spel i Claes Cronas anda. Hellre soloavsnitt med synkoperade blockackord än långa, kluriga löpningar i harmoniernas utkanter alltså.

Till sin hjälp har den skånske pianisten en osjälvisk och lyhörd trummis, Pelle "Trazan" Jonasson, som är trygg i alla genrer, skapar fint sug med visparna och bara ibland dundrar på aningen mycket med stockarna.

Ännu viktigare är basisten och bättre än Thomas Fonnesbæk kan man inte önska sig. Den nu 39-årige dansken, som jag har följt genom Lars Jansson Trio, lever upp till sitt rykte som legendaren Niels-Henning Ørsted Pedersens lärjunge med stor ton och pådrivande walkingkomp.

I "Bye bye blackbird" är Fonnesbæk ensam om att backa upp Sharón Clark och den lyckade musikaliska kommunikationen både hörs och syns tydligt.

Men innan dess väljs mest låtar som inte hör till jazzens standards. "Travelin' blues" har en berättande text precis som "By the time I get to Phoenix" – en countrydänga som görs i en version som får mig att tänka på soulpop av Burt Bacharach med Dionne Warwick och ge mig ett igenkännande leende när "Wives and lovers" körs efter pausen.

"From Russia with love" är från Bondfilmen från 1963, medan "Social call" och "I just dropped by to say hello" (känd med favoriten Johnny Hartman) sätts ihop på grund av likartat innehåll. Två låtar från musikalen "My fair lady" blir också ett mintema i konserten.

Clark nämner däremot inte hur bra "Sunday in New York" passar efter "Big city" (med breaks och fräcka växlingar mellan funkig latin och swing) eftersom den låtens titel ingår i texten, samtidigt som båda handlar om USA:s jazzhuvudstad. De sångerna och "Confession", som görs som lite senare har dessutom spelats in av sångerskan som Sharón Clark hyllar på sitt album "Do it again": Shirley Horn.

Låtvalet och stilen där jazzen blandades med blues och små soulflörtar fick mig att tänka på Barbara Morrison, som 2008 gjorde en skiva med en annan elegant svensk pianist, Peter Nordahl.

Mattias Nilsson kan också bryta mönstret med minimalistiskt lir i diskanten, som i "My kind of love". Och som solopianist väljer han vacker folkton med "Tallarnas barr" av Ivar Widéen.

Jag förstår även dem som tycker att Sharón Clark liknar Deborah Brown, som var i Varberg 2006. De har båda fylliga röster, ett kontrollerat vibrato, en naturlig frasering och god publikkontakt.

Sharón Clark charmade publiken i Härnösand | ORKESTERJOURNALEN (SE)

METROPOL | Härnösand, Sverige | 14 September, 2016 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Anders Olofsson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Sharón Clark har normalt Washington DC som bas för sitt liv men turnerar över hela USA och Europa. Hon gästar oftast metropoler som Paris och Moskva men på onsdagskvällen var hennes scen belägen på Metropol i Härnösand. Sharón gör för tillfället en turné i Danmark och Sverige tillsammans med Mattias Nilssons Trio. Mattias på piano, Hans Backenroth kontrabas och Jocke Ekberg trummor, en tajt spelande trio.

Sharón har ett brett musikaliskt register, blues, jazz, evergreens, operett, populärmusik, inget är henne främmade. Hennes röst lämpar sig väl över hela registret. Den har styrka samtidigt som hon kan uttrycka sig finstämt med precision och medryckande känsla. På Metropol visade hon upp stora delar avsitt musikaliska kunnande och vann snabbt publikens gillande. Hon bjöd på låtar som Big City, Who Will The Next Fool Be, och I Cried For You. I flera låtar övergick hon medryckande till scatsång.

Kapellmästaren Mattias Nilsson höll lågmält väl ihop sin trio och det var bara i korta moment publiken kunde ana vilken skicklig pianist han är. Det var först i ett eget solonummer, Södermalm, från senaste skivan, som han briljerade utan att behöva ta ut svängarna på pianot, verkligen ett väl sammanhållet och harmoniskt pianospel. Mattias avslöjade även att han gått på Kappellsbergs musiklinje i unga år. Hans Backenroth på bas visade som vanligt varför han är en av de bästa, lekfullt trollade han fram snabba, intensiva solon med rytmik som verkligen svänger. Jocke Ekberg på trummor spelade lyhört med variationsrik teknik.

I konsertens extranummer bjöd Mattias och Sharón på en stillsam ballad och berättade om hur de mötts i NY för ett par år sedan och då kommit överens om att skapa en turné tillsammans i Sverige. Metropols neonljus blinkade och publikens ansikten utstrålade ett starkt gillande av en mycket minnesvärd konsert.

Pangstart med Sharón Clark i höstens första måndagsjazz | SUNDSVALLS TIDNING (SE)

E-STREET | Sundsvall, Sverige | 12 September, 2016 | SUNDSVALLS TIDNING (SE) - Hans-Erik Bergman

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter. Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´ Blues, By The Time I Get To Phoenix, Big City, Social Call, I Just Dropped By To Say Hello och duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark. Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.

Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!

ORKESTERJOURNALEN (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

ORKESTERJOURNALEN (SE) - Dan Backman / 2016.09, #4

Mattias Nilsson är en rutinerad pianist. Började spela redan som fyraåring och ackompanjerade operettsångerskan Sonja Stjernquist när han var åtta. Sedan dess frilansande med olika konstellationer och inom olika musikaliska idom.
  Allt detta hörs när han nu debuterar som solopianist. Det är precis här, i den eklektiska blandningen, Nilsson har sin styrka. Vare sig tangenterna vandrar i svensk folkton, klassisk musik, pop, psalm eller jazz är han briljant och elegant och, inte minst, känslig både i anslag och frasering. Jag kan sakna temperament och originalitet – det är lätt att associera till pianister som Jan Lundgren och Steve Dobrogosz – men när han tolkar Wilhelm Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka faller allt på rätt plats.

SALT PEANUTS (NO) - ‘Dreams Of Belonging‘

SALT PEANUTS (NO) -  Jan Granlie / 2016.08.26

Den svenske pianisten Mattias Nilsson tar sjanser når han går i studio for å gjøre en soloinnspilling. Han begynner like godt med låtren «Folk Melody From Västmanland», som starter med den svenske nasjonalsangen «Du gamla, du fria», før den glir over i folkemusikkjazzen, og tilbake til nasjonalsangen igjen. Alt i en litt jazza utgave, som nok ville fått en del puritanere til å se rødt, som når Arne Domnerus spilte den norske nasjonalsangen «Ja, vi elsker» I Molde Domkirke for en del år siden. Men det er mulig svenskene er mer romslige enn man var på nordvestlandet av Norge på den tiden. Vakkert er det uansett

Mattias Nilsson er nok ikke den svenske musikeren man kjenner best utenfor det svenska folkhämmet, men det bør det kanskje bli slutt på etter denne utgivelsen. Han har en fint og nordisk anslag, og noen vil kanskje plassere han blant de svenske pianistene etter Jan Johansson, noe jeg ikke er helt enig i. For Nilsson er så mye mer enn det. Og selv om han befinner seg innenfor den lyriske delen av den moderne jazzen, så høres det hele veien vakkert og avslappende ut. Og ofte er det nettopp det god musikk skal være.

Vi får noen av hans egne låter, pluss låter av Ivar Widéen («Serenade»), Thore Svanerud («Södermalm»), en lys sommerkveld i Stockholm, som tar temperaturen på byen en varm sommerkveld på den perfekte måten, John Hartford («Gentle On My Mind»), William Peterson-Berge («At Frösö Church») og Oscar Almfeldt («Day By Day»).

Og hele veien er dette usigelig vakkert og nedpå.

Nilsson kommer opprinnelig fra Karlskrona, og er født i 1980, men med denne innspillingen markerer han at han har hele Sverige som inspirasjonsfelt. I tillegg er det fint å høre en såpass ung musiker spille så erfarent som han gjør her.

Et fint, nytt bekjentskap, som jeg gleder meg til å høre mer fra.

STIG LINDEROTHS BLOGG (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

STIG LINDEROTHS BLOGG (SE) / 2016.07.11

Märkligt nog skulle det komma att dröja hela fjorton år innan den annars så flitige Malmöpianisten Mattias Nilsson släppte sin första platta i eget namn. Nu är den här och det blev en soloskiva utan buller och bång och som på olika sätt speglar Mattias Nilssons lite försiktiga men genommusikaliska framtoning.

Dreams Of Belonging omfattar nio spår som med ett undantag, John Hartfords Gentle On My Mind har skrivits av svenska kompositörer eller har traditionellt svenskt ursprung. Det är förstås ofrånkomligt att i detta sammanhang inte tänka på Nilssons instrumentkollegor Hallberg, Johansson, Lundgren som ju alla också gjort skivor på temat Jazz På Svenska typ Ack Värmeland Du Sköna, Visa Från Utanmyra och Uti Vår Hage.

Nilsson har valt att börja lite högtidligt med vår svenska nationalsång Du Gamla, Du Fria. Här får vi en tolkning som gör avsteg från det annars pompösa som brukar prägla denna sång och som här och där i stället låter lättsamma synkoper ange takten. Du Gamla, Du Fria mår inte alls illa av detta tilltag!

Tallarnas Barr, en dikt av en av de svenskaste av våra poeter Erik Axel Karlfeldt, har tonsatts av Ivar Widén och tolkas här som Serenade av Mattias Nilsson. Södermalm, av pianolegenden Thore Swanerud, sticker ut som skivans egentligen enda renodlat jazziga spår, som hämtat ur den svenska jazzens femtiotal. Jag gillar detta!

I mitt barndomshem fanns många skivor med klassisk musik, bl.a. en liten EP med Frösö Kyrka ur Frösöblomster av den store Wilhelm Peterson-Berger. Jag har faktiskt inte hört denna musik sedan dess och nu lyssnar jag med stor behållning till Mattias Nilssons vackra omarbetning av detta populärklassiska stycke musik.

Blott En Dag tror jag måste vara en av Sveriges mest omtyckta och sjungna psalmer och som det nog krävs en del mod att tolka med jazzförtecken. Mattias Nilsson räds inte att använda denna klassiska psalm (nr 391) hämtad ur den svenska kyrkans psalmbok skriven av Lina Sandell/Oscar Ahnfelt. Som en parantes vill jag här passa på att tipsa om Freddie Wadlings gåshudfsframkallande version som i jazzighet inte ligger så långt från Mattias Nilssons.

Mattias bidrar med tre egna sånger som var och en tillkommit med inspiration av en önskan om ett sammanhang (titelsången), kärleken (Hymn To Love) och naturen (Spirea). Alla tre platsar väl inom valt koncept.

Dreams Of Belonging är en skiva som har en stor repertoarbredd och som ger Mattias många spännande improvisationsmöjligheter med flitigt användande av det stora pianots alla tangenter och många klangvarianter.

Jag gissar att Dreams Of Belongings nio spår utgör ett nära nog perfekt konsertprogram för såväl kyrkorum som mindre konsertsalar. Vi ses väl där, eller?

YSTADS ALLEHANDA (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

YSTADS ALLEHANDA (SE) - Sven Bjerstedt / 2016.06.16

En sparsmakad bukett av uttryck
Pianisten Mattias Nilssons solodebut smälter framgångsrikt samman ett klassicerande förhållningssätt med improvisatoriskt frihet och idérikedom. En sparsmakad bukett erbjuder utmärkt underlag för hans melodiska och klangliga fantasti.

Goda exempel är Widéens vackert enkla Karlfeldt-tonsättning Tallarnas Barr och den melankoliskt skridande Du Gamla, Du Fria. Swaneruds Södermalm gör Nilsson stilla, som en drömsk, emellanåt Satie-artad klangfantasi. Den svänger loss i jazzvals, och ett citat från En Gång I Stockholm avrundar.

I egna Dreams Of Belonging öppnar den vackra inledningen i tretaktsmoll för lekfull dans över ackordföljderna, övergår i ett milt dunkande klimax, varpå en pregnant baslinje leder stycket till vila. Nilssons Hymn To Love är en pärla till ballad, och pianospelet i hans Spirea förenar nordisk folkromantisk tradition med modern improvisation i Jarretts efterflöjd.

Albumets enda stycke av icke-svensk extraktion är också där Nilssons energi och personliga kreativa fantasi övertygar allra mest: Gentle On My Mind blir här för mig långt rikare än i någon av de gamla välkända versionerna. Skivans slutpunkt är ett inspirerat andligt statement om tillhörighet: Blott En Dag.

DIG JAZZ (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

DIG JAZZ (Sverige) - Jan Olsson / 2016.06

Ett eget personligt tonspråk med harmonisk och melodisk fantasi
Att på sitt första egna album ge sig på att spela helt solo är en utmaning. Men att 35-årige Malmö-pianisten Mattias Nilsson har gjort just detta är för oss som följt honom genom åren knappast någon större överraskning. Han tycks alltid ha gillat utmaningar. Tidigare har vi mest hört Mattias som sideman i en rad sammanhang – på skiva med Roger Svedberg och Anna Pauline till exempel. Han har också turnerat flitigt internationellt under många år och gett en rad uppskattade konserter både på hemmaplan och lite överallt i Europa och Sydamerika.

Dreams Of Belonging tolkar Mattias tre egna och sex inlånade alster – allt i ett tempo som sällan eller aldrig överstiger medium. Ballader sålunda i långa banor, den ena vackrare än den andra och samtliga med en touch av skandinavisk folkton och en skvätt sakrala vändningar här och var. Det senare är inte minst märkbart i avslutande psalm 249, alltså Blott En Dag (Day By Day), som även salig Charlie Norman brukade ge sig på när han kände för det, vilket han gjorde ganska ofta. Här finns också en personlig – och mycket respektfull – version av Peterson-Bergers nationalklenod Vid Frösö Kyrka (At Frösö Church), Ivar Widéens Serenade, som vi känner bättre som Tallarnas Barr och en Folkvisa Från Västmanland som är betydligt mer känd som vår inofficiella svenska nationalhymn Du Gamla, Du Fria. Mitt i alltihop får vi också höra Nilsson kasta sig över Thore Swaneruds hyllning till den del av vår huvudstad som han kände sig mest hemma i, Södermalm. Här lyckas förresten Mattias påpassligt plocka in ett par takter av Bobbie Ericsons och Beppe Wolgers En Gång I Stockholm. Enda lånet ur den amerikanska sångboken är John Hartfords Gentle On My Mind, som Glenn Campbell och Dean Martin brukade underhålla oss med för ett halvt sekel sedan.

Av Mattias Nilssons egna kompositioner, Spirea, plattans titellåt Dreams Of Belonging och Hymn To Love är jag mest förtjust i den sistnämnda, som trots att den inte följer minsta motståndets lag går rakt till hjärtat.

Mattias Nilsson är mycket ”svensk” i sitt sätt att uttrycka sig på. Att såväl Bengt Hallberg som Jan Johansson har inspirerat är tydligt. Men han har ett tonspråk som är hans alldeles eget med en personlig, harmonisk fantasi och melodiska utförsgåvor som är både lite annorlunda och imponerande. Han visar dessutom att han är en arrangör av rang. Det skulle vara intressant att höra honom lite mer i just den rollen.

IVAN RODS BLOG (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

IVAN RODS BLOG (DK) / 2016.06.06

MUSIKANMELDELSE
Den svenske jazzpianist, Mattias Nilsson, pladedebuterer med Dreams of Belonging. Et soloalbum, der tydeligt viser, at han står på skuldrene af andre svenske / nordiske jazzpianister. Som flere af disse andre er Nilssons jazzmusik rundet af den righoldige, svenske visetradition. Meget sigende åbner han da også sit debutalbum med en traditionel Folk Melody From Västmanland og en komposition af Ivar Widéen (1871-1951), Serenade. I begge tilfælde kompositioner, som i forløsningen synes at være indbegrebet af det, man ude i den store verden kalder den nordiske tone. Det er en tone, der emmer af melankoli og mørke. Andre musikstykker på albummet er af Thore Swanerud (1919-1988), Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) og Oscar Ahnfelt (1813-1882). Et enkelt stykke af amerikanske John Hartford (1937-2001). Resten af egen produktion. Men fælles for dem alle er, at de i Nilssons hænder bliver dragende smukke, stilfærdige og varme størrelser, som man får trang til at værne om og fordybe sig i. For nok er de mørke, men i mørket oplever man også grålige nuancer, lyse striber og forløsende klarhed.

JAZZFLASHES (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZFLASHES (USA) - Anton Garcia-Fernandez / 2016.05.30

Born in Karlskrona, Sweden, in 1980, pianist Mattias Nilsson turned down the offer of a place at Malmö Academy of Music, to his parents' dismay, in order to follow a career as a professional jazz musician. In a recent interview with the website Friends of Jan Lundgren, Nilsson briefly explains his reasons: "My argument was that things were already looking as though they might work out, and I didn't want to halt my progress by taking four years off to study. I think it was Branford Marsalis who said 'If you've got something to fall back on, you probably will.'" This career-defining decision took place over a decade ago, and all these years later, time has proven Nilsson right: he's one of a select group of full-time jazz musicians in Scandinavia who don't need a second occupation to support themselves, has received several of Sweden's most prestigious awards and scholarships, and has done his fair share of touring throughout Europe and even as far afield as South America. What's more, Nilsson just released his first album as a leader—Dreams of Belonging. Cut precisely in Malmö over the course of two sessions on January 8 and 9, 2016, this is a solo effort partly inscribed within the long-standing Nordic tradition of blending jazz and folk music that goes back to the great Jan Johansson in the 1960s.

In fact, the opening track, "Folk Melody from Västmanland" (incidentally, the Swedish national anthem, also known as "Du Gamla, Du Fria"), is a beautiful traditional tune played with delicacy by Nilsson, who approaches "Serenade" and the title track, "Dreams of Belonging" in the same wistful, introspective sort of way. The latter is one of the three Nilsson originals on the album; the other two are "Hymn to Love" and "Spirea," two very personal pieces taken at a slow pace that are good examples of Nilsson's talent as a composer of semi-classical jazz. "At Frösö Church" is an equally relaxed take on "Vid Frösö Kyrka," a melody by the noted Swedish composer Wilhelm Peterson-Berger, and "Södermalm" comes from the pen of another important 20th-century composer, Thore Swanerud. Nilsson looks back even further on the album closer, "Day by Day," an old hymn originally titled "Blott en Dag" and written by the revered 19th-century songwriter Oscar Ahnfelt. Though the influence of Johansson and his epoch-making LP Jazz på Svenska is undeniable, in his interview with the Jan Lundgren fan club website, Nilsson says that he's tried to put his own personal stamp on the music: "The album centers around the kind of traditional Swedish music I've always been drawn to, and although I use plenty of jazz techniques, I hope I've been able to find my own 'voice' in the material." This he definitely does achieve on his version of John Hartford's country tune "Gentle on My Mind" (a major hit for both Glen Campbell and Dean Martin in the '60s, but hardly a common choice for jazz recordings), possibly the most light-hearted track on the album, and generally throughout the whole CD. Overall, this is a very satisfying solo piano effort that is well worth playing more than once, since it gets better and better with each listen.

Mattias Nilsson: Avoiding Johansson’s Ghost | Guy Jones (SE)

Guy Jones (SE) / April, 2016

Mattias Nilsson: Avoiding Johansson’s Ghost

Sweden’s professional jazz community is small and close-knit. So it doesn’t come as a surprise that pianist Mattias Nilsson knows, and has at some time played with, pretty much every contemporary Swedish jazz artist you can think of. Except – because how often do you need two pianists at the same gig? – Jan Lundgren.

“Of course, I bump into Jan now and then at other people’s concerts, and I’m reasonably sure that my father taught him a classical piano class when Jan was studying at the Malmö Academy of Music” Mattias says. “I’ve also played with [JLT’s] Mattias Svensson quite a bit, and with Zoltan Csörsz. Like me, they’re both based in Malmö.”

Having got these bona fides out of the way, Mattias is itching to move the discussion on to his new solo album, Dreams of Belonging, which is being released later this month. FoJL is curious to know more, however, about how he arrived at this position. After all, despite appearances to the contrary, there are actually very few genuinely professional jazz pianists in Sweden – that is, people who compose, perform and record on a full-time basis without having at least some kind of second occupation. Usually, this is teaching music.

“Well, I was offered a place at Malmö Academy of Music in 2004” explains Mattias, who started playing the piano when he was just four. “But I’d been freelancing since I left high school, experimenting with everything from jazz, blues and Latin to gospel, pop and rock. So I turned the Academy’s offer down.”

“My parents weren’t very happy about that, since they thought it would be sensible to get a teaching or similar qualification as a safeguard. My argument was that things were already looking as though they might work out, and I didn’t want to halt my progress by taking four years off to study. I think it was Branford Marsalis who said ‘If you’ve got something to fall back on, you probably will’. It’s a quote I still use when someone asks whether I made the right decision.”

In 2007, Mattias bought a plane ticket to Chile, found a local bass player and drummer, and performed 15 concerts in 17 days right across the country. “Rene Sandoval, the bassist, organised everything incredibly well – it was such a great experience” he remembers. “I was playing the Swedish music I grew up with, but with Chilean guys who added their own unique flavour to the catalogue. I’ve been back two or three times since then, and I love it. On the most recent tour we played at the Swedish embassy in Santiago to Sweden’s then-prime minister, Fredrik Reinfeldt. It was a lot of fun.”

Back in Malmö after that first Chilean tour, Mattias opened a jazz club called ‘The Way WE Play’. With weekly concerts and jam sessions, the club became increasingly popular among local musicians and other creative people. “But, boy, was it hard work!” he laughs. “Trying to run a jazz venue while pursuing your personal musical career is like begging for a nervous breakdown.”

More touring followed – in Scandinavia, western Europe and the United States – with artists like Butch Miles, Jesper Thilo, Bo Stief, Sharon Clark and Kristin Korb, as well as regular recording sessions. The latter have included albums with Swedish vibraphonist Roger Svedberg, and fellow Malmö resident and close friend, the singer Anna Pauline Andersson. Mattias also teamed up last year with Austrian saxophonist Ray Aichinger for a six-track EP, Silent Nights(European Jazz Records, 2015).

All of which, to Mattias’ visible relief, brings us to Dreams of Belonging. It’s his first release as leader, and it’s a solo album to boot. Isn’t that combination rather brave? “Yes and no” he replies. “I’ve been a professional musician for 11 years now, and I’ve been playing solo more and more. The album centres around the kind of traditional Swedish music I’ve always been drawn to and, although I use plenty of jazz techniques, I hope I’ve been able to find my own ‘voice’ in the material.”

Mattias prepared for the recording by, among other things, putting together a solo piano playlist from Spotify. “The mood was definitely Scandinavian and, naturally, I listened to some Jan Johansson as well – Jazz på Svenska still emits a sort of ghostly aura that influences practically all Swedish jazz pianists. I was determined, though, not to copy anyone else’s style. You can’t escape the melancholy, but there’s a lot of light in this new record too.”

Dreams of Belonging brings together three original compositions by Mattias with both traditional songs – including one that’s best known as Sweden’s national anthem – and tunes by more contemporary Swedish composers. There’s also a cover of the John Hartford song, Gentle on my mind, which was made famous by Glen Campbell in 1967. What prompted Mattias to include it?

“The choice also surprised me at first” he concedes. “I’m not sure why, but the tune had been knocking around in my head for ages. Once I started to experiment with it, I realised the piece has a lot of scope. Gentle on my mind is inevitably associated with country/pop, but I play it slower here than most people are used to. That’s the thing about jazz; you can throw in anything, and I’m always on the look-out for good songs from any genre. The jazz might surface when I improvise, or it might not. But if I’ve got my ‘voice’ right, what you’ll hear is Mattias Nilsson, not Glen Campbell – or, for that matter, Jan Johansson paying homage to Glen Campbell!”

Dreams of Belonging will be released on 22 May. Mattias has no plans as yet to stream the album or to offer it as a download. “I’d like the record to remain a little ‘exclusive’ for now, so it’ll only be available as a CD through my website and at concerts” he says.

What’s next for Mattias? “I’ll be performing in Barcelona when Dreams of Belonging comes out, and then I’ve got three concerts in Paris. There’ll be another tour taking in Scandinavia and the UK soon afterwards. So I’m not exactly sure what will happen next. Let’s just see where the album takes me.”

En stjärna har varit i stan | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 29 Oktober, 2015 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

En stjärna har varit i stan
Hon är välkänd och rikligt prisad i USA. Mattias Nilsson är på väg uppåt som en raket. Direkt när Sharón tar ton inser man att det här är något riktigt stort. Hon har en rund och fyllig röst som för tankarna till Sarah Vaughan men även till Ella. Hon har ett blodfullt sätt att ta sig an den amerikanska standardrepertoaren. Hennes sätt att sjunga är verkligen besjälat.

MATTIAS HAR IBLAND ett lite annorlunda sätt att spela. Med personliga basgångar får han mig understundom att tänka på Thelonious Monk. Men så växlar han snabbt och blir fjäderlätt som Bill Evans. Hans är en basist som har ett distinkt driv och bildar en solid botten. Joakim är en tekniker som verkligen spelar på sina trummor.
De tre inledde ensamma innan kvällens stjärna gjorde entré.

OCH DET VAR en entré med stil och grace. Hela rummet fylldes av blues, en ångande blues. Hennes säkra frasering, känsliga nyansering och distinkta attacker får mig att rysa av njutning.
Hon är också en mästare på scatsång och blir med detta extra instrument en närmast komplett jazzsångerska. Kvartetten bjöd på en spännande repertoar med material från den amerikanska sångboken. ”Sometimes I´m Happy” var nog kvällens höjdpunkt, en duett med Sharón och Hans bubblande sköna bas.
Här tände det till lite extra.

BURT BACHARACHS musik passar också Sharón perfekt. Jag saknade inget hos henne som Dionne Warwick har.
Favoriten Sinatra fick en hyllningsavdelning när 100-årsjubileet står för dörren.
Jag tittade ut över Munksjön och såg månen. Jag vände mig mot scenen och såg en stjärna.

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Scala - Ystad, Sweden | August 1, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA) - Doug Ramsey

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bass), Rasmus Kihlberg (drums)

Sweden’s oldest movie house, Scala, doubles as an Ystad festival concert hall. Washington, DC, singer Sharón Clark appeared there with a quartet headed by pianist Mattias Nilsson. The band included drummer Rasmus Kihlberg and the formidable Danish bassist Bo Stief. Ms. Clark has a reservoir of power that she holds in reserve, to the benefit of her expressiveness. Scheduling meant that I had to leave before she finished her set, but what I heard convinced me that this is a singer whose ability should make her far better known. She provided “Give Me the Simple Life” with a lift that went to the heart of the song’s optimistic message. Scat-singing, that notorious trap for so many vocalists, enhanced the performance. Scatting again on “Bye Bye Blackbird,” she managed to work the word “bebop” into the scat vocabulary without falling into corniness. Stief, with his huge bass sound, soloed to great effect on the piece. Crediting both Frank Loesser and “Mr. John Coltrane,” Ms. Clark did justice to Loesser’s and Jimmy McHugh’s elegant ballad “Say It (Over and Over Again).” In a Frank Sinatra tribute, she gently swung “The Song is You” and “If They Asked Me, I Could Write a Book.” Nilsson’s piano solo on the latter interpolated bits from several songs, notably and cleverly the “heaven, I’m in heaven” phrase from “Cheek to Cheek.” I was headed for the door as she began “Wives and Lovers” and hated to leave it behind.

Jazzsång med gospel, blues och soul | YSTADS ALLEHANDA (SE)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Biografteatern Scala | Ystad, Sverige | 1 Augusti, 2015 | YSTADS ALLEHANDA (SE) - Bengt Eriksson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Rasmus Kihlberg (trummor)

Jazzsång med gospel, blues och soul
Först presenterar sig Mattias Nilsson trio i ett eget nummer. Han själv är en bluesig pianist med både rytm och humor i tonerna. Bo Stief spelar med hela karriärens erfarenhet på kontrabasen. Rasmus Kihlbergs trummor svänger tungt. Så kommer Sharón Clark upp på scen och sjunger jazz med en röst som bottnar i blues, gospel och soul. Exakt balans mellan melodi och rytm och med en styrka som kunde fylla en baptistkyrka.

I´ll Never Fall In Love Again av Bacharach, en hyllningssvit till Sinatra, också en Beatles-låt och en tolkning av Bye Bye Blackbird till enbart kontrabas och eget fingerrytmknäpp. Enormt! Liksom vanlig jazzsång med den skillnaden att Sharón Clark sjunger bättre än de flesta.

Clark kommer till sin rätt i balladerna | YSTADS ALLEHANDA (SE)

JAZZCAFÉET | Ystads Teater – Ystad, Sverige | 28 Oktober, 2014 | YSTADS ALLEHANDA (Sverige) – Anders Hansson

 Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Janus Templeton (trummor)

Clark kommer till sin rätt i balladerna
Amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjorde sitt första besök i Sverige, sjöng flera låtar med ordet ”bye” i titeln, men blev trots det varmt välkomnad av jazzkafépubliken på Ystads teater.
Bland det första som slår lyssnaren är hur följsamt bandet är och hur Sharón Clark vänligt men bestämt styr musikerna med nickar och gester. Clark utstrålar värme men samtidigt pondus och får applåder när hon berättar att detta är hennes första gig i Västeuropa. Till vardags turnerar hon mestadels Ryssland runt.

Clark och Mattias Nilsson Trio börjar med en svängig version av ”I´ll Remember April”, som känns extra ösig i det fullsatta Teaterkaféet. Speciellt när Sharón Clark följer upp Mattias Nilssons klangfulla pianosolo med scatsång.
Clarks röst är elegant och även om de svängiga numren blir just svängiga kommer hon bäst till sin rätt i balladerna. Första set bjuder på flera fina sådana, bland dem ”Say It (Over and Over Again)” och Beatlescovern ”And I Love Her” (eller ”him”, som Clark sjunger). I den senare lirar den finurlige och lätt spjuveraktige trummisen Janus Templeton mest med händerna och hans danske landsman Bo Stief bjuder på sköna glissandon på kontrabasen.

Men allra bäst under första halvan är nog trots allt ”Bye Bye Blackbird”, som Clark gör ensam tillsammans med den lysande Stief.
Om det inte blivit uppenbart för alla tidigare så visar Mattias Nilsson och hans medmusiker vilken potential de har när de inleder andra set på egen hand med Thore Swaneruds nordiskt melodiösa ”Södermalm”.
Därpå forsätter Clark med en väl avvägd blandning av snabba och långsamma nummer hämtade från 1920-talet och fram över beboperan. Kvällen avslutas med en rörande tagning av ”That´s Alla”, där Sharón Clark återigen visar sin förmåga att bära fram en text.

Jazzsångerska direkt från Ryssland | YSTADS ALLEHANDA (SE)

YSTADS ALLEHANDA (SE) – Ulf Mårtensson / 25 Oktober, 2014

 Jazzsångerska direkt från Ryssland

Ystad. Hon landade sent på torsdagskvällen, den amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark. På tisdag gästar hon Ystad och spelar på den intima scenen i teatercaféet tillsammans med Malmöpianisten Mattias Nilsson med band.

Det är första gången som Sharón Clark uppträde i Sverige. Och hon kommer inte direkt från USA utan flyger in från Sankt Petersburg efter att ha varit på turné i Ryssland. En udda jazzscen, kan man tycka.
  - Men jag har spelat mycket i Ryssland. De senaste fem åren har jag gett 200 konserter där, berättar jazzsångerskan som är bosatt i Washington DC.
  Den politiska situationen i Ryssland eller det spända läget i Europa märkte hon inte av under sin senaste turné.
  - Folk är folk. De vanliga människorna i Ryssland har lika lite med Putin att göra som jag med Barack Obama. Men folk i Ryssland älskar jazz och vill dansa när vi spelar. Det finns också många duktiga musiker.

Samarbetet med Mattias Nilsson kom till av en slump.
  - Vi träffades på jazzklubben Smalls i New York. Det är två och ett halvt år sedan. Det var under en jam session. Vi blev vänner och har pratat länge om att jag skulle komma till Sverige. När jag nu var i Ryssland så bestämde vi att jag skulle komma hit för en liten turné.
  Bandet, som också består av danske basisten Bo Stief, som har spelat med stjärnor som Miles Davis, Dexter Gordon och Stan Getz, och trummisen Janus Templeton, spelar i Lund på fredagskvällen. På söndag har turen kommit till Bergakyrkan i Bjärred.
  - Då blir det gospels medan jag sjunger jazzstandards i Ystad, säger Sharón Clark.

Hon berättar att hon växte upp i Alexandria i Virginia, en liten bit utanför Washington DC.
  - Min far lirade piano och saxofon. Han spelade alltid jazz. Vi lyssnade på jazz, gospel, tidig rhythm and blues.
  Men Sharón Clark, född 1961, ville sjunga opera.
  - Men min lärare sade att jag hade en jazzröst, så det blev jazz som jag satsade på.
  Hon har gett ut flera plattor och sjunger allt från gospels till samba till jazz. Musikalisk inspiration hämtar hon från stjärnor som Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Doris Day.

Briljant och lyskraftigt med Sharón Clark | ORKESTERJOURNALEN (SE)

JAZZKLUBBEN STARDUST | Lunds Nation – Lund, Sverige | 24 Oktober, 2014 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Lasse Seger

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Graig Earle (bas), Janus Templeton (trummor)

Briljant och lyskraftigt med Sharón Clark
Vi får uppleva Sverigepremiär för den amerikanska sångerskan Sharón Clark när hon gästar Stardust på Lunds Nation, och kompas av Mattias Nilsson Trio. Sharón är ett verkligt fynd, som Mattias – på bästa Claes Dahlgrenvis – träffade våren 2012 på jazzklubben Smalls i New York.

En briljant, lyskraftig konsert får vi oss till livs denna höstruskkväll. När I’ll Remember April och Say It (Over And Over Again) inleder första set, går tankarna först till Sarah Vaughan då Sharón sjunger, men efter några låtar är hon bara Sharón.

Det blir kärlek vid första öronkastet! Harry Arnold-stipendiaten Mattias Nilsson visar upp ett mycket begåvat och följsamt pianospel. Kul att återse danskarna Graig Earle på bas och Janus Templeton som är väl hemmastadda på Stardust. Janos spelglädje och fantasirika trumspel samt Graigs nyansrika bas fascinerar mig.

Visst är Wayne Shorters Black Nile, George Gershwins Do It Again och Thore Swaneruds Södermalm goda exempel på låtar, som ger en omväxlande och fulländad konsert samt följaktligen en nöjd publik!