STIG LINDEROTHS BLOGG (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

STIG LINDEROTHS BLOGG (SE) / 2016.07.11

Märkligt nog skulle det komma att dröja hela fjorton år innan den annars så flitige Malmöpianisten Mattias Nilsson släppte sin första platta i eget namn. Nu är den här och det blev en soloskiva utan buller och bång och som på olika sätt speglar Mattias Nilssons lite försiktiga men genommusikaliska framtoning.

Dreams Of Belonging omfattar nio spår som med ett undantag, John Hartfords Gentle On My Mind har skrivits av svenska kompositörer eller har traditionellt svenskt ursprung. Det är förstås ofrånkomligt att i detta sammanhang inte tänka på Nilssons instrumentkollegor Hallberg, Johansson, Lundgren som ju alla också gjort skivor på temat Jazz På Svenska typ Ack Värmeland Du Sköna, Visa Från Utanmyra och Uti Vår Hage.

Nilsson har valt att börja lite högtidligt med vår svenska nationalsång Du Gamla, Du Fria. Här får vi en tolkning som gör avsteg från det annars pompösa som brukar prägla denna sång och som här och där i stället låter lättsamma synkoper ange takten. Du Gamla, Du Fria mår inte alls illa av detta tilltag!

Tallarnas Barr, en dikt av en av de svenskaste av våra poeter Erik Axel Karlfeldt, har tonsatts av Ivar Widén och tolkas här som Serenade av Mattias Nilsson. Södermalm, av pianolegenden Thore Swanerud, sticker ut som skivans egentligen enda renodlat jazziga spår, som hämtat ur den svenska jazzens femtiotal. Jag gillar detta!

I mitt barndomshem fanns många skivor med klassisk musik, bl.a. en liten EP med Frösö Kyrka ur Frösöblomster av den store Wilhelm Peterson-Berger. Jag har faktiskt inte hört denna musik sedan dess och nu lyssnar jag med stor behållning till Mattias Nilssons vackra omarbetning av detta populärklassiska stycke musik.

Blott En Dag tror jag måste vara en av Sveriges mest omtyckta och sjungna psalmer och som det nog krävs en del mod att tolka med jazzförtecken. Mattias Nilsson räds inte att använda denna klassiska psalm (nr 391) hämtad ur den svenska kyrkans psalmbok skriven av Lina Sandell/Oscar Ahnfelt. Som en parantes vill jag här passa på att tipsa om Freddie Wadlings gåshudfsframkallande version som i jazzighet inte ligger så långt från Mattias Nilssons.

Mattias bidrar med tre egna sånger som var och en tillkommit med inspiration av en önskan om ett sammanhang (titelsången), kärleken (Hymn To Love) och naturen (Spirea). Alla tre platsar väl inom valt koncept.

Dreams Of Belonging är en skiva som har en stor repertoarbredd och som ger Mattias många spännande improvisationsmöjligheter med flitigt användande av det stora pianots alla tangenter och många klangvarianter.

Jag gissar att Dreams Of Belongings nio spår utgör ett nära nog perfekt konsertprogram för såväl kyrkorum som mindre konsertsalar. Vi ses väl där, eller?

YSTADS ALLEHANDA (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

YSTADS ALLEHANDA (SE) - Sven Bjerstedt / 2016.06.16

En sparsmakad bukett av uttryck
Pianisten Mattias Nilssons solodebut smälter framgångsrikt samman ett klassicerande förhållningssätt med improvisatoriskt frihet och idérikedom. En sparsmakad bukett erbjuder utmärkt underlag för hans melodiska och klangliga fantasti.

Goda exempel är Widéens vackert enkla Karlfeldt-tonsättning Tallarnas Barr och den melankoliskt skridande Du Gamla, Du Fria. Swaneruds Södermalm gör Nilsson stilla, som en drömsk, emellanåt Satie-artad klangfantasi. Den svänger loss i jazzvals, och ett citat från En Gång I Stockholm avrundar.

I egna Dreams Of Belonging öppnar den vackra inledningen i tretaktsmoll för lekfull dans över ackordföljderna, övergår i ett milt dunkande klimax, varpå en pregnant baslinje leder stycket till vila. Nilssons Hymn To Love är en pärla till ballad, och pianospelet i hans Spirea förenar nordisk folkromantisk tradition med modern improvisation i Jarretts efterflöjd.

Albumets enda stycke av icke-svensk extraktion är också där Nilssons energi och personliga kreativa fantasi övertygar allra mest: Gentle On My Mind blir här för mig långt rikare än i någon av de gamla välkända versionerna. Skivans slutpunkt är ett inspirerat andligt statement om tillhörighet: Blott En Dag.

DIG JAZZ (SE) - ‘Dreams Of Belonging‘

DIG JAZZ (Sverige) - Jan Olsson / 2016.06

Ett eget personligt tonspråk med harmonisk och melodisk fantasi
Att på sitt första egna album ge sig på att spela helt solo är en utmaning. Men att 35-årige Malmö-pianisten Mattias Nilsson har gjort just detta är för oss som följt honom genom åren knappast någon större överraskning. Han tycks alltid ha gillat utmaningar. Tidigare har vi mest hört Mattias som sideman i en rad sammanhang – på skiva med Roger Svedberg och Anna Pauline till exempel. Han har också turnerat flitigt internationellt under många år och gett en rad uppskattade konserter både på hemmaplan och lite överallt i Europa och Sydamerika.

På Dreams Of Belonging tolkar Mattias tre egna och sex inlånade alster – allt i ett tempo som sällan eller aldrig överstiger medium. Ballader sålunda i långa banor, den ena vackrare än den andra och samtliga med en touch av skandinavisk folkton och en skvätt sakrala vändningar här och var. Det senare är inte minst märkbart i avslutande psalm 249, alltså Blott En Dag (Day By Day), som även salig Charlie Norman brukade ge sig på när han kände för det, vilket han gjorde ganska ofta. Här finns också en personlig – och mycket respektfull – version av Peterson-Bergers nationalklenod Vid Frösö Kyrka (At Frösö Church), Ivar Widéens Serenade, som vi känner bättre som Tallarnas Barr och en Folkvisa Från Västmanland som är betydligt mer känd som vår inofficiella svenska nationalhymn Du Gamla, Du Fria. Mitt i alltihop får vi också höra Nilsson kasta sig över Thore Swaneruds hyllning till den del av vår huvudstad som han kände sig mest hemma i, Södermalm. Här lyckas förresten Mattias påpassligt plocka in ett par takter av Bobbie Ericsons och Beppe Wolgers En Gång I Stockholm. Enda lånet ur den amerikanska sångboken är John Hartfords Gentle On My Mind, som Glenn Campbell och Dean Martin brukade underhålla oss med för ett halvt sekel sedan.

Av Mattias Nilssons egna kompositioner, Spirea, plattans titellåt Dreams Of Belonging och Hymn To Love är jag mest förtjust i den sistnämnda, som trots att den inte följer minsta motståndets lag går rakt till hjärtat.

Mattias Nilsson är mycket ”svensk” i sitt sätt att uttrycka sig på. Att såväl Bengt Hallberg som Jan Johansson har inspirerat är tydligt. Men han har ett tonspråk som är hans alldeles eget med en personlig, harmonisk fantasi och melodiska utförsgåvor som är både lite annorlunda och imponerande. Han visar dessutom att han är en arrangör av rang. Det skulle vara intressant att höra honom lite mer i just den rollen.

IVAN RODS BLOG (DK) - ‘Dreams Of Belonging‘

IVAN RODS BLOG (DK) / 2016.06.06

MUSIKANMELDELSE
Den svenske jazzpianist, Mattias Nilsson, pladedebuterer med Dreams of Belonging. Et soloalbum, der tydeligt viser, at han står på skuldrene af andre svenske / nordiske jazzpianister. Som flere af disse andre er Nilssons jazzmusik rundet af den righoldige, svenske visetradition. Meget sigende åbner han da også sit debutalbum med en traditionel Folk Melody From Västmanland og en komposition af Ivar Widéen (1871-1951), Serenade. I begge tilfælde kompositioner, som i forløsningen synes at være indbegrebet af det, man ude i den store verden kalder den nordiske tone. Det er en tone, der emmer af melankoli og mørke. Andre musikstykker på albummet er af Thore Swanerud (1919-1988), Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) og Oscar Ahnfelt (1813-1882). Et enkelt stykke af amerikanske John Hartford (1937-2001). Resten af egen produktion. Men fælles for dem alle er, at de i Nilssons hænder bliver dragende smukke, stilfærdige og varme størrelser, som man får trang til at værne om og fordybe sig i. For nok er de mørke, men i mørket oplever man også grålige nuancer, lyse striber og forløsende klarhed.

JAZZFLASHES (USA) - ‘Dreams Of Belonging‘

JAZZFLASHES (USA) - Anton Garcia-Fernandez / 2016.05.30

Born in Karlskrona, Sweden, in 1980, pianist Mattias Nilsson turned down the offer of a place at Malmö Academy of Music, to his parents' dismay, in order to follow a career as a professional jazz musician. In a recent interview with the website Friends of Jan Lundgren, Nilsson briefly explains his reasons: "My argument was that things were already looking as though they might work out, and I didn't want to halt my progress by taking four years off to study. I think it was Branford Marsalis who said 'If you've got something to fall back on, you probably will.'" This career-defining decision took place over a decade ago, and all these years later, time has proven Nilsson right: he's one of a select group of full-time jazz musicians in Scandinavia who don't need a second occupation to support themselves, has received several of Sweden's most prestigious awards and scholarships, and has done his fair share of touring throughout Europe and even as far afield as South America. What's more, Nilsson just released his first album as a leader—Dreams of Belonging. Cut precisely in Malmö over the course of two sessions on January 8 and 9, 2016, this is a solo effort partly inscribed within the long-standing Nordic tradition of blending jazz and folk music that goes back to the great Jan Johansson in the 1960s.

In fact, the opening track, "Folk Melody from Västmanland" (incidentally, the Swedish national anthem, also known as "Du Gamla, Du Fria"), is a beautiful traditional tune played with delicacy by Nilsson, who approaches "Serenade" and the title track, "Dreams of Belonging" in the same wistful, introspective sort of way. The latter is one of the three Nilsson originals on the album; the other two are "Hymn to Love" and "Spirea," two very personal pieces taken at a slow pace that are good examples of Nilsson's talent as a composer of semi-classical jazz. "At Frösö Church" is an equally relaxed take on "Vid Frösö Kyrka," a melody by the noted Swedish composer Wilhelm Peterson-Berger, and "Södermalm" comes from the pen of another important 20th-century composer, Thore Swanerud. Nilsson looks back even further on the album closer, "Day by Day," an old hymn originally titled "Blott en Dag" and written by the revered 19th-century songwriter Oscar Ahnfelt. Though the influence of Johansson and his epoch-making LP Jazz på Svenska is undeniable, in his interview with the Jan Lundgren fan club website, Nilsson says that he's tried to put his own personal stamp on the music: "The album centers around the kind of traditional Swedish music I've always been drawn to, and although I use plenty of jazz techniques, I hope I've been able to find my own 'voice' in the material." This he definitely does achieve on his version of John Hartford's country tune "Gentle on My Mind" (a major hit for both Glen Campbell and Dean Martin in the '60s, but hardly a common choice for jazz recordings), possibly the most light-hearted track on the album, and generally throughout the whole CD. Overall, this is a very satisfying solo piano effort that is well worth playing more than once, since it gets better and better with each listen.

En stjärna har varit i stan | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE)

SPIRA | Jönköping, Sverige | 29 Oktober, 2015 | JÖNKÖPINGS-POSTEN (SE) - Bo Levander

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Hans Backenroth (bas), Joakim Ekberg (trummor)

En stjärna har varit i stan
Hon är välkänd och rikligt prisad i USA. Mattias Nilsson är på väg uppåt som en raket. Direkt när Sharón tar ton inser man att det här är något riktigt stort. Hon har en rund och fyllig röst som för tankarna till Sarah Vaughan men även till Ella. Hon har ett blodfullt sätt att ta sig an den amerikanska standardrepertoaren. Hennes sätt att sjunga är verkligen besjälat.

MATTIAS HAR IBLAND ett lite annorlunda sätt att spela. Med personliga basgångar får han mig understundom att tänka på Thelonious Monk. Men så växlar han snabbt och blir fjäderlätt som Bill Evans. Hans är en basist som har ett distinkt driv och bildar en solid botten. Joakim är en tekniker som verkligen spelar på sina trummor.
De tre inledde ensamma innan kvällens stjärna gjorde entré.

OCH DET VAR en entré med stil och grace. Hela rummet fylldes av blues, en ångande blues. Hennes säkra frasering, känsliga nyansering och distinkta attacker får mig att rysa av njutning.
Hon är också en mästare på scatsång och blir med detta extra instrument en närmast komplett jazzsångerska. Kvartetten bjöd på en spännande repertoar med material från den amerikanska sångboken. ”Sometimes I´m Happy” var nog kvällens höjdpunkt, en duett med Sharón och Hans bubblande sköna bas.
Här tände det till lite extra.

BURT BACHARACHS musik passar också Sharón perfekt. Jag saknade inget hos henne som Dionne Warwick har.
Favoriten Sinatra fick en hyllningsavdelning när 100-årsjubileet står för dörren.
Jag tittade ut över Munksjön och såg månen. Jag vände mig mot scenen och såg en stjärna.

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Scala - Ystad, Sweden | August 1, 2015 | ARTSJOURNAL / RIFFTIDES (USA) - Doug Ramsey

Sharón Clark (vocals), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bass), Rasmus Kihlberg (drums)

Sweden’s oldest movie house, Scala, doubles as an Ystad festival concert hall. Washington, DC, singer Sharón Clark appeared there with a quartet headed by pianist Mattias Nilsson. The band included drummer Rasmus Kihlberg and the formidable Danish bassist Bo Stief. Ms. Clark has a reservoir of power that she holds in reserve, to the benefit of her expressiveness. Scheduling meant that I had to leave before she finished her set, but what I heard convinced me that this is a singer whose ability should make her far better known. She provided “Give Me the Simple Life” with a lift that went to the heart of the song’s optimistic message. Scat-singing, that notorious trap for so many vocalists, enhanced the performance. Scatting again on “Bye Bye Blackbird,” she managed to work the word “bebop” into the scat vocabulary without falling into corniness. Stief, with his huge bass sound, soloed to great effect on the piece. Crediting both Frank Loesser and “Mr. John Coltrane,” Ms. Clark did justice to Loesser’s and Jimmy McHugh’s elegant ballad “Say It (Over and Over Again).” In a Frank Sinatra tribute, she gently swung “The Song is You” and “If They Asked Me, I Could Write a Book.” Nilsson’s piano solo on the latter interpolated bits from several songs, notably and cleverly the “heaven, I’m in heaven” phrase from “Cheek to Cheek.” I was headed for the door as she began “Wives and Lovers” and hated to leave it behind.

Jazzsång med gospel, blues och soul | YSTADS ALLEHANDA (SE)

YSTAD SWEDEN JAZZ, 2015 | Biografteatern Scala | Ystad, Sverige | 1 Augusti, 2015 | YSTADS ALLEHANDA (SE) - Bengt Eriksson

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Rasmus Kihlberg (trummor)

Jazzsång med gospel, blues och soul
Först presenterar sig Mattias Nilsson trio i ett eget nummer. Han själv är en bluesig pianist med både rytm och humor i tonerna. Bo Stief spelar med hela karriärens erfarenhet på kontrabasen. Rasmus Kihlbergs trummor svänger tungt. Så kommer Sharón Clark upp på scen och sjunger jazz med en röst som bottnar i blues, gospel och soul. Exakt balans mellan melodi och rytm och med en styrka som kunde fylla en baptistkyrka.

I´ll Never Fall In Love Again av Bacharach, en hyllningssvit till Sinatra, också en Beatles-låt och en tolkning av Bye Bye Blackbird till enbart kontrabas och eget fingerrytmknäpp. Enormt! Liksom vanlig jazzsång med den skillnaden att Sharón Clark sjunger bättre än de flesta.

Clark kommer till sin rätt i balladerna | YSTADS ALLEHANDA (SE)

JAZZCAFÉET | Ystads Teater – Ystad, Sverige | 28 Oktober, 2014 | YSTADS ALLEHANDA (Sverige) – Anders Hansson

 Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Bo Stief (bas), Janus Templeton (trummor)

Clark kommer till sin rätt i balladerna
Amerikanska jazzsångerskan Sharón Clark gjorde sitt första besök i Sverige, sjöng flera låtar med ordet ”bye” i titeln, men blev trots det varmt välkomnad av jazzkafépubliken på Ystads teater.
Bland det första som slår lyssnaren är hur följsamt bandet är och hur Sharón Clark vänligt men bestämt styr musikerna med nickar och gester. Clark utstrålar värme men samtidigt pondus och får applåder när hon berättar att detta är hennes första gig i Västeuropa. Till vardags turnerar hon mestadels Ryssland runt.

Clark och Mattias Nilsson Trio börjar med en svängig version av ”I´ll Remember April”, som känns extra ösig i det fullsatta Teaterkaféet. Speciellt när Sharón Clark följer upp Mattias Nilssons klangfulla pianosolo med scatsång.
Clarks röst är elegant och även om de svängiga numren blir just svängiga kommer hon bäst till sin rätt i balladerna. Första set bjuder på flera fina sådana, bland dem ”Say It (Over and Over Again)” och Beatlescovern ”And I Love Her” (eller ”him”, som Clark sjunger). I den senare lirar den finurlige och lätt spjuveraktige trummisen Janus Templeton mest med händerna och hans danske landsman Bo Stief bjuder på sköna glissandon på kontrabasen.

Men allra bäst under första halvan är nog trots allt ”Bye Bye Blackbird”, som Clark gör ensam tillsammans med den lysande Stief.
Om det inte blivit uppenbart för alla tidigare så visar Mattias Nilsson och hans medmusiker vilken potential de har när de inleder andra set på egen hand med Thore Swaneruds nordiskt melodiösa ”Södermalm”.
Därpå forsätter Clark med en väl avvägd blandning av snabba och långsamma nummer hämtade från 1920-talet och fram över beboperan. Kvällen avslutas med en rörande tagning av ”That´s Alla”, där Sharón Clark återigen visar sin förmåga att bära fram en text.

Briljant och lyskraftigt med Sharón Clark | ORKESTERJOURNALEN (SE)

JAZZKLUBBEN STARDUST | Lunds Nation – Lund, Sverige | 24 Oktober, 2014 | ORKESTERJOURNALEN (SE) - Lasse Seger

Sharón Clark (sång), Mattias Nilsson (piano), Graig Earle (bas), Janus Templeton (trummor)

Briljant och lyskraftigt med Sharón Clark
Vi får uppleva Sverigepremiär för den amerikanska sångerskan Sharón Clark när hon gästar Stardust på Lunds Nation, och kompas av Mattias Nilsson Trio. Sharón är ett verkligt fynd, som Mattias – på bästa Claes Dahlgrenvis – träffade våren 2012 på jazzklubben Smalls i New York.

En briljant, lyskraftig konsert får vi oss till livs denna höstruskkväll. När I’ll Remember April och Say It (Over And Over Again) inleder första set, går tankarna först till Sarah Vaughan då Sharón sjunger, men efter några låtar är hon bara Sharón.

Det blir kärlek vid första öronkastet! Harry Arnold-stipendiaten Mattias Nilsson visar upp ett mycket begåvat och följsamt pianospel. Kul att återse danskarna Graig Earle på bas och Janus Templeton som är väl hemmastadda på Stardust. Janos spelglädje och fantasirika trumspel samt Graigs nyansrika bas fascinerar mig.

Visst är Wayne Shorters Black Nile, George Gershwins Do It Again och Thore Swaneruds Södermalm goda exempel på låtar, som ger en omväxlande och fulländad konsert samt följaktligen en nöjd publik!

Triojazz av bästa märke | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

HÖÖRS GÄSTIS | Höör, Sverige | 16 November, 2012 | SKÅNSKA DAGBLADET (Sverige) – Jan Olsson

Kristin Korb (bas, sång) Mattias Nilsson (piano), Pelle ”Trazan” Jonasson (trummor)

Triojazz av bästa märke
  Först Zlatans fenomenala mål på England och sedan Mattias Nilssons, Kristin Korb och ”Trazan” Jonasson i Höör. Vilken vecka!
  Att Mattias Nilsson är en sjusärdeles fin jazz fin jazzpianist kände vi till förut.
Men att han kunde nå sådana höjder som han gjorde i fredags kväll på ett fullsatt Gästis i Höör, där föreningen Höörs Jazz håller till för det mesta numera, visste vi i ärlighetens namn inte. Men nu vet vi. Idéerna tycktes stå i kö, den ena mer raffinerad än den andra. Och svängde gjorde det, så till den milda grad att det gick vågor i kaffekopparna och vinglasen. Anledningen till all oförfalskad spelglädje och inspiration var, åtminstone delvis, USA-importerade basisten och sångerskan Kristin Korb, skolad av ikonen Ray Brown och sedan en tid bosatt i Köpenhamn.

Trion bjöd på ett synnerligen varierat program. Gamla hederliga (?) standarlåtar, som till exempel en halsbrytande version av Fred Roses ”Deed I Do” och en andlöst vacker tolkning av Leonard Bernsteins ”Lucky to Be Me”, blandades med originalkompositioner och en del alltför sällan spelade jazzalster. Till den senare kategorin hör Nils Lindbergs tonsättning av William Shakespeares dikt ”Shall I Compare Thee to a Summer´s Day”, som i Nilsson finstämda arrangemang var en av kvällens absolut höjdpunkter.
Svåra att glömma är också Mattias två egna opus, den innerliga ”Hymn to Love” och folkvisebetonade ”Spirea”. Annat godis i den innehållsrika kompotten var Neal Heftis storbandslt ”Whirly Bird”, som för ovanlighetens skull avverkades på trio och med utmärkt sång och egenhändigt författade text av Korb. Naturligtvis hade hon även textsatt Eddie Davis häftiga tenorsaxsolo från originalinspelningen med Count Basie. Det var nästan så att man tappade andan av att bara lyssna.

Uppenbarligen trivdes de tre musikanterna lika mycket med varandra som vi med dem. Samförståndet var totalt och att se och höra hur Korb och den oerhört inspirerade Jonasson byta idéer med varandra var en sann fröjd. Det intuitiva samförståndet mellan Korb och Mattias Nilsson i duoversionen av Richard Rodgers och Larry Harts vackra ”My Romance”, som avslutade konserten, var också något som sent ska glömmas. Efter den stod publiken upp och jublade.

Efter den drygt två timmar långa festen skakade en av styrelseledamöterna i arrangerande Höörs Jazz på huvudet och frågade sig själv och oss som stod i närheten: ”Var månne inte detta en av de bästa konserterna vi någonsin har haft?” Jo, förmodligen var det så. Personligen kan jag i alla fall inte minnas att jag har känt mig lika upprymd i Höör sedan Gary Burton gästade klubben och drygt tjugo år sen. Det skulle möjligen ha varit vid Basie-bandets besök ett par år senare…

MALMÖFESTIVALEN, 2010 | SYDSVENSKAN (SE)

MALMÖFESTIVALEN 2010 | Swingtältet - Malmö, Sverige | 24 Augusti, 2010 | SYDSVENSKAN (Sverige) – Alexander Agrell

 Jan Harbeck (tenorsaxofon), Mattias Nilsson (piano), Jonas Castell (bas), Jonas Holgersson (trummor)

Gissningsvis har ingen jazzmusiker lirat mer i Malmö med omnejd de senaste åren än pianisten Mattias Nilsson. Och lika säkert kommer Nilssons distinkta, utåtriktade stil delvis ur viljan att gå igenom och nå fram, även på sorlande restauranger och klubbar.

Nilsson är en kul och underhållande artist, som gillar sväng, melodi och effektiva riff och gärna håller fast och bearbetar en slagkraftig tonbit i solona. Logiska improvisationsupplägg och smak för ackordsolon ingår också i hans arsenal.

I swingtältet hos föreningen Malmö jazzhouse mötte pianisten nu den prisade dansken Jan Harbeck , en swingrotad och tonrik tenorist och en musikalisk själsfrände. Harbeck hämtade låtar från jättarna Young, Hawkins och Webster, lanserade långa eleganta tonserier som alltid gick jämnt upp på slutet och visade även bra udd och attack. Utmärkt komp från Castell och den trum-melodiöse Holgersson. Rappt pulserande ”I Found a New Baby ” blev en särkskild godbit från hela gänget.

Vattenhål för jazztörstiga | SKÅNSKA DAGBLADET (SE)

SKÅNSKA DAGBLADET (SE) – Jan Olsson / 28 Juni, 2008

Vattenhål för jazztörstiga

Varje torsdagskväll slinker en rad jazztörstiga Malmöbor diskret in genom en oansenlig dörr på Adelgatan. Det är mörkt därinne, så mörkt att det tar ett litet tag, innan man hittar den gamla knarriga trappan som leder upp till The Way We Play, stans enda ”riktiga” jazzklubb.

Jazzkvällen. / När man väl har kommit upp och konstaterat att det är nästan lika mörkt där, tar man några kliv åt vänster och finner en lång bardisk på sin enda sida och några småbort på den andra. Och allra längst fram i lokalen, på något som i nödfall kan kallas estrad, står en svart flygel.
  Vid flygeln sitter, som alla torsdagskvällar, Mattias Nilsson, Malmös senaste stjärnskott på jazzhimlen. Runt sig har han denna afton samlat basisten Lasse Lundström , trummisen P-A Tollbom och två saxofonister, Ed Epstein och Mattias Carlson.
  Tillsammans kallar de fem sig Malmö Jazz All-Stars, för något ska man ju heta.

Nästan fullsatt
Trots att man alldeles nyss har slagit upp portarna när Skånskan gör entré, känns det som om det redan är nästan fullsatt.
  Men ett hastigt överslag ger vid handen att vi nog inte är mer än ett drygt femtiotal entusiaster. Fast vi blir snabbt fler. Det känns på både temperaturen och stämningen. ”Ett hundratal kan vi nog klämma in”, tror Mattias. Åtminstone om man tränger ihop sig lite grand.
  På estraden spelas det jazz av 50- och 60-talsmodell för glatta livet, och stämningen verkar vara lik hög bland musikerna som hos den påfallande unga publiken.
  Numer brukar ju just jazzpubliken vara tämligen ålderstigen. Men inte här alltså, på The Way We Play. ”Det känns lite som en filial till Musikhögskolan”, konstaterar en av mina bordsgrannar.
Musiken som bjuds är av hög klass. Både Epstein och Carlson verkar vara uppfödda på den lite moderniserade bebopjazz som skapades av giganter som Hank Mobley, Thelonious Monk och Sonny Rollins. Fast man sticker förstås emellan med en och annan standard, till exempel Irving Berlins ”Remember” och Walter Gross outslitliga ”Tenderly”. I just ”Tenderly” spelar förresten Carlson klarinett. Annars alternerar han mellan tenor- och barytonsaxofon, precis som Epstein, denna fantastiske ädelmusikant som alltid tycks vara på topp.

Säkerheten själv
Nilsson spelar också några solokorus här och var och briljerar med blockackord som skulle kunna göra det flesta av hans kollegor gröna av avund. Lundström är, som alltid, säkerheten själv och svänger mer än de flesta basister i detta land och Tollbom lyssnar, driver och kompletterar. Han tillhör det lilla fåtal trummisar som verkligen spelar på sitt instrument.
  - Ungefär så här är det varje torsdag förklarar Mattias Nilsson. - Vi – alltså jag och de musiker jag samlat ihop för kvällen – ger först en konsert. Sedan bjuder vi upp alla som vill vara med och jamma. Och det kan bli många det, innan vi lägger av frampå småtimmarna.

Snabbt bortmotad
Just den här kvällen, i torsdags alltså, blev Mattias själv lika snabbt som vänligt bortmotad från pianopallen av Mathias Landaeus så snart jammet kom i gång. Uppklivande på estraden kom också gitarristen Krister Jonsson och rev av en rykande ”Bye Bye Blackbird”, innan det var dags för eder utsände att själva säga ”Bye, bye”.
  - Jag drev min jazzklubb, The Way We Play, på ett annat ställe i stan tidigare. Men det strulade tyvärr till sig och jag blev husvill. Men så dök Vasil Dimovski upp alltså han som äger fastigheten vi håller till i nu, och erbjöd mig generöst att komma hit. Vi flyttade in i mars, möblerade om lite grand och har nu en ganska perfekt lokal, tycker jag. Här ska vi hålla till varje torsdagskväll hela sommaren. Och sen också, hoppas jag. Ingen rast, ingen ro. Det måste ju finnas någonstans för alla jazzmusiker och spisare att ta vägen.
- Idén bakom konceptet The Way We Play är att samla jazzmusiker från regionen och ge dem möjlighet att göra ”sin grej”. Så här kan det blir både swing, blues och bebop. Det ska vara variation i konfekten, och jag tycker att det är viktigt att alla kommer ihåg att verbet ”play” inte bara betyder ”spela” utan också ”leka”.

Skänker till cancerfonden
När höstmörkret så småningom faller kommer Mattias Nilsson inte bara att glädja Malmös jazzentusiaster på The Way We Play.
Tillsammans med trumpetaren och sångaren Niklas Fredin ska han också, från och med augusti, underhålla på Hotell Hilton varje onsdags- och fredagskväll.
- Och så ska jag spela med min trio på jazzpartyt på Grand i Lund var det lider. Tillsammans med min gode vän Helmut Kovacs, som har hjälpt mig med massor av olika saker, planerar jag också en konsert i vinter med olika sorters musik. Hela avkastningen kommer att gå till Cancerfonden har vi bestämt.

Mattias debuterade på dag för äldre | KRISTIANSTADSBLADET (SE)

Tunnbyskolan – Bromölla, Sverige | 1 Oktober, 1989 | Kristianstadsbladet (SE)

 Sonja Stjernqvist (sång), Jan-Åke Nilsson piano) Mattias Nilsson (piano)

Mattias debuterade på dag för äldre

Bromölla. 225 personer samlades på söndagen till samkväm i Tunnbyskolan i Bromölla. Man firade nämligen De äldres dag med sång och musik. För underhållningen svarade Sonja Stjernqvist, ackompanjerad av Jan-Åke Nilsson, f ö tidigare verskam både i Sölvesborg och Bromölla. På bilden härintill ses även Jan-Åke Nilssons son Mattias, åtta år. Han spelade också piano och det var första gången han framträdde inför en större publik.